Hjältar och hjältinnor 7

LEO TOLSTOJ

Det lackar mot jul. Dagarna går, åren går och regnet faller intensivt mot asfalten utanför. En gråare himmel har väl sällan skådats. Det är lördagsförmiddag och ljudet från cellon skänker en behaglig stämning i tillvaron. Ska jag göra något kanske? Resa mig ur sängen? Nej, varför då? Varför inte njuta av sysslolösheten och sängens värme att tag till? Det utförs alldeles för många sysslor i vår värld, och det finns ingen anledning att bidra till att ännu fler utförs. Bättre då att ligga kvar här och lyssna på cellon som ackompanjeras av regnets slag mot fönsterrutan.
Jag plockar upp en bok om Caravaggio och bläddrar förstrött däri. Min blick fastnar vid bilden av S:t Jerome i sin röda mantel. Han sitter vid bordet och skriver med dödskallen stående framför sig. Denna skalle påminner oss om det förgängliga liv vi lever, och kanske också fåfängliga. De flesta av oss - nåja, många då - strävar efter att lyckas, att bli framgångsrika inom något område. De anstränger sig, de vill göra det rätta intrycket på chefer och kunder eller vilka det nu kan vara. Livet är en ständig strävan efter något annat, något bättre. Men ta en titt på dödskallen och begrunda vad den säger oss.
Det är när man ligger kvar i sängen en lördagsförmiddag i december och lyssnar på en cello och hör regnet som slår mot fönstret som man sakta börjar inse att livet är här och nu. Man ser dödskallen framför sig och tänker att jag kan lika gärna ligga kvar en stund till, eftersom jag vill det. Det är ingen brådska. Disken behöver inte klaras av nu. Jag behöver inte dammsuga just nu. För vad är smuts? Hur lyder egentligen definitionen av smuts? Det finns faktiskt ingen (tror jag). Grus utanför dörren är inte smuts, men samma grus innanför dörren blir plötsligt det. Smuts blir alltså smuts först när man betraktar det som sådant. Låt då istället bli att göra det, så är problemet ur världen. Man kan åter luta sig tillbaka i sängen och läsa om Caravaggios säregna liv. Och beundra bilderna av de vackra målningarna.
Oj då, nu har regnet övergått i snö. Ännu en anledning att stanna kvar i sängen alltså.
Men det vore gott med en kopp te. Jag får nog kliva upp och göra mig en sådan ändå. Och te smakar också bäst i en varm och skön säng.

Hjältar och hjältinnor 6

EMMA GOLDMAN

I vårt sinne blir världen en annan. Allt vi ser, alla intryck vi får av världen omkring oss tar alltid vägen via vår tolkningscentral. Vi kan förneka detta och låtsas att så inte är fallet. Vi kan inbilla oss att världen faktiskt är sådan vi ser den. Vi kan också acceptera det, och till och med bejaka våra egna tolkningar, vi kan leva dem fullt ut. Valet är vårt eget.
Detta gäller ju så klart också den svunna tid som bevaras i vårt minne. Tro inte att det verkligen hände så som du minns det, för det gjorde det inte. Men det gör ingenting. Ett vackert minne är ett vackert minne även om det inte är alldeles sanningsenligt. Och finns dessutom den absoluta sanningen? Det som är sant för dig behöver inte alltid vara sant för mig.
Det här hände sig på 70-talet, en i många avseenden betydligt mer angenäm tid än den nuvarande. Det var vinter och en pojke åkte på sin pulka nerför backen. Bakom honom kom kamraten på sin pulka, besviken över att vara just bakom. Han ville ifatt och förbi, men det gick nu inte. Den första pojken log nöjt när han stannat vid backens slut och vände sig om för se sin kamrat, som inte log, komma efter honom.
Sedan sprang båda två uppför backen, ivriga att komma först nästa gång. Men samma sak hände igen. Samma pojke som var först förra gången var först även den här gången.
”Du fuskar ju”, ropade den andra pojken när den första var på väg nerför backen, återigen leende.
”Nehej, det gör jag inte alls”, svarade han i farten.
”Jag vill inte leka med dig längre. Det är inget kul.”
Den andra pojkens mungipor var djupt nerdragna. Han drog vanten under näsan för att torka bort snoret som rann och tog sin pulka i snöret och började gå mot hemmet.
”Vänta. Kan vi inte leka något annat då istället?”
”Näe.”
”Kan vi inte gå hem till dig och titta i din Tarzanbok?”
”Jo, det kan vi väl.”
Och så gick de med sina pulkor efter sig mot nya äventyr.

Hjältar och hjältinnor 5

IVAN AGUÉLI

LIV

Ni vandrar, krönta av ljus.
Ögonen skådar i stilla tidlös klarhet.
Staden vilar, och runtom tystnar gatorna,
när min mun har sagt det sista ordet.
Fliken av ett höstmoln driver i rymden
och många öden verkar bredvid mitt eget.
Jag påminns om detta obestridliga faktum,
till trots mot allt som sägs och menas:
Mitt liv är mitt, och ingen annans.

Allt som var tungt har sjunkit i blånande glömska.
Utan att hejdas vill jag fullborda min bana.
Ibland, under en lycklig paus vill ett ansikte träda fram,
och dröja kvar, dröja kvar vid det mest förtrogna.
Som ett torn stående på en strand, besluten att dröja.
Jag anar de stormar som komma skall,
och jag påminns ännu en ytterligare gång
att trots allt som sägs, och trots allt som menas,
är mitt liv bara mitt, och ingen annans.

Hjältar och hjältinnor 4

SEBASTIAN HORSLEY

EN RIKTIG VÄN

Fritt efter Flann O´Brien

När regnet faller och allt känns grått,
och när du innerst inne ändå har på känn
att det mesta av livet nog redan har gått,
då, är ett glas öl en riktig vän.

När din flicka har lämnat dig och gått sin väg,
och du sitter där så ensam igen.
När lyckan försvunnit med raska steg,
då, är ett glas öl en riktig vän.

När fattigdom gror och plånboken gapar tom,
och du inser att du inte har en spänn.
När törsten bränner i din torra gom,
då, är ett glas öl en riktig vän.

När måltider och annat blir mindre och färre,
och du känner dig som en mygga bland män.
När du tänker att nu kan det knappast bli värre,
då, är ett glas öl en riktig vän.

För ölet har ju en läkande effekt.
Och redan efter en endaste en
känner man sig inte längre lika defekt.
Nog är ett glas öl en riktig vän.

Hjältar och hjältinnor 3

TOVE JANSSON

Samtal 1:
”Hur kommer det sig att du är så duktig?”
”Vadå duktig?”
”Ja, du är så duktig som tränar regelbundet. Och inte äter du en massa godis och chips heller.”
”Jag? Tycker du den här fläskiga magen tyder på att jag tränar och äter nyttigt?”
”Ja, jämfört med min.”
”Tränar du någonting?”
”Nej, jag kommer ju aldrig iväg. Jag vet att jag borde träna, men det blir liksom aldrig av. Det är därför man ser ut som man gör. Jag kan ju inte låta bli att äta godis heller!”
”Det är samma här. Det är så svårt att komma iväg och träna. Och man vet ju att man borde det. Men det är så svårt.”
”Hur gör andra, som tränar så mycket?”
”Inte vet jag.”

Samtal 2:
”Hej, vad gör du?”
”Jobbar.”
”Du med?”
”Ja, man måste ju jobba om man ska komma någon vart.”
”Jag vet. Man kan inte lata sig. Man måste ha ambitioner.”
”Visa framfötterna. Hur ska man annars få befordran. Man kan ju inte vara kvar på den här nivån hela livet. Man måste komma framåt. Komma uppåt.”
”Javisst. Mitt mål är att bli delägare. Då tjänar man cash, ska du veta.”
”Jag vet, det är mitt mål också.”
”Då måste man jobba. Man måste visa chefen att man är att lita på.”
”Man måste visa att man kan axla ansvaret.”
”Javisst. Nej, hör du, nu måste jag jobba vidare.”

Det ändå tur att jag har denna fallenhet för lättsinniga njutningar, tänkte poeten och tände förnöjt sin pipa.

Hjältar och hjältinnor 2

SÖREN KIERKEGAARD

Karl-Axel Karlsson, allmänt kallad Kakan, vaknade denna morgon och slog upp ögonen. Halv sex. Det var fortfarande mörkt när han klev upp, tände lampan i köket och satte på kaffebryggaren. Innan något kunde göras måste han ha sitt kaffe.
Kakan är 65 år och pensionär sedan två år tillbaka. Anledningen till att han gick i pension vid 63 var att firman han arbetade vid skulle rationalisera, och istället för att säga upp yngre fick de äldre erbjudande om pension. Kakan ville egentligen inte gå i pension, för vad skulle han då göra på dagarna. Han och hustrun skildes för tio år sedan efter att hon fattat tycke för en granne, och han i henne. De tre barnen såg han inte till så mycket nuförtiden. Två av dem hade skaffat egna barn, och mest var det väl när de ville ha barnpassning som de hörde av sig.
Nå, det är som det är. Nu ska det i alla fall bli gott med en kopp kaffe, tänkte Kakan. Han tog sin kopp och satte sig vid fönstret för att titta ut på gatan utanför medan han sakta tömde koppen. Det var ett nöje som han brukade ägna sig åt på morgnarna.
Så reste han sig, tog en påtår, och gick för att slå på TV:n. Han måste ju se nyheterna och hålla sig à jour med vad som hände i den stora världen också.
Efter att ha tvättat sig och borstat tänderna gick han ut på stan. Det var en del han behövde handla, och kanske kunde han träffa någon bekant att prata bort en stund med. Det var verkligen bra att affärerna öppnade så tidigt nuförtiden, tänkte han. Tiden gick ofta så långsamt på morgnarna, och det vore tråkigt att behöva sitta och vänta på att affären skulle öppna.
Han gick sakta, han hade ju ingen brådska, och såg sig omkring efter några bekanta ansikten medan han gick till affären. Se där är ju Lennart. Kakan och Lennart fick tjugo minuter att gå medan de avhandlade de senaste händelserna de sett på TV eller läst i tidningen.
När Kakan kom hem packade han upp varorna och satte på TV:n igen. Han tog sig en ny kopp kaffe, satte sig i fåtöljen och slog upp Aftonbladet. Då ska vi se, sade Kakan och tog sig en klunk av kaffet.
Och sedan förflöt även denna dag. Med kaffe, TV och Aftonbladet kunde man ändå få tiden att gå. Imorgon kanske han skulle ta och besöka sin gamla arbetsplats. Det är alltid trevligt att prata bort en stund med de gamla jobbarkompisarna.

Hjältar och hjältinnor 1

WILLIAM BLAKE

Ibland känner man sig bara missmodig. Ingenting är roligt och intressant längre. Allt som man vanligtvis exalteras av, som man med stor lust ägnar sig åt, är bara tråkigt och trist.
Och ibland är istället allting roligt. Till och med sådant som man annars gör närmast under protest. Man sjunger medan man diskar, huvudet fylls av intressanta tankar medan man dammsuger och man går och handlar med ett stort leende, om inte på läpparna så i alla fall inombords. Man känner en enorm glädje och entusiasm över att finnas till i denna värld.
Ungefär så kände jag mig när vi satt på Konditori Rosa och diskuterade eftervärldens eventuella domar över oss och vår tid.
”En annan sak som jag verkligen hoppas att man i framtiden kommer att förundras över är vår blinda auktoritetstro”, sade Anna.
”Hur menar du?” undrade jag.
”Jo, vi blir hela tiden uppmanade att inte göra vissa saker och att istället göra andra saker. Och de som uttrycker detta går som regel under benämningen `experter´, och därför tror vi att de vet vad de pratar om. Vi lyssnar och rättar oss efter det istället för att tänka själva. Vi frågar oss aldrig: verkar det här rimligt?”
”Och vi lyder lagar därför att de är lagar”, sade Gabriel. ”Vi tror att vi måste lyda en lag bara för att det är en lag, men det är ju inte det att det är en lag som gör att vi måste lyda den. Vad som betyder något är hur lagen är motiverad. Om lagen är bristfälligt motiverad har man all rätt att bryta mot den.”
”För några år sedan såg jag något program på TV, det var ett reportage från Italien. Den svenske reportern hävdade där att poliserna inte bryr sig om motorcyklister utan hjälm, trots att det är lag på att använda hjälm när man åker motorcykel i Italien. Poliserna tycker att det är under deras värdighet att bry sig om sådana petitesser, enligt reportern. En auktoritetstroende människa tycker helt säkert att polisernas beteende är förkastligt, men jag tycker nog att det är riktigt tilltalande att de faktiskt tänker själva och inte bara lyder order”, sade jag.
Lydia inflikade:
”Hanna Arendt menade att 1900-talets stora katastrof, som nazismen i Tyskland inte berodde på någon demonisk ondska. Förintelsen möjliggjordes av människors vardagliga tanklöshet. Vi följer lagar och vi gör våra jobb. Och vi frågar oss alltför sällan varför.”

Konditori Rosa en eftermiddag i oktober. Sådana här dagar, när himlen är ljusblå och solen skiner, finns det de som inte står ut med att vara inomhus. Det är som om de skulle kvävas om de inte snabbt nog kom ut i friska luften. Helst vill de så klart ut i skog och mark och plocka svamp. Eller också vill de ut och motionera. De vill åka skidor (om det nu finns snö), springa eller ägna sig åt den märkliga promenadformen ”power walking”. Heter det så? En sund själ i en sund kropp lyder mottot, och det är väl inget fel med det. Men lite suspekt är det allt.
Själv lider jag inte av det syndromet. Jag var fullt nöjd med att slå ihjäl en stund med det vanliga sällskapet på Konditori Rosa, trots att solen sken från en ljusblå himmel. Vi kom att prata om allt möjligt, och medan Lydia gick iväg för att ordna med påtår sade Anna:
”När jag läste idéhistoria var det ett avsnitt som handlade om intelligensmätning. Intelligenstestet uppfanns av en fransman vid namn Binet, eller något sådant, i mitten av 1800-talet. Syftet var att hjälpa barn som hade det svårt i skolan, men naturligtvis kom det att missbrukas av människor som hade betydligt mindre ädla syften. Bland annat fanns det de som… nej förresten, det hade inget med intelligenstestet att göra. De mätte istället skallarna på människor och drog slutsatser om intelligensen utifrån det. Vad man kom fram till var att vita var mer intelligenta än svarta och att män var mer intelligenta än kvinnor. Ju större skalle man hade, desto intelligentare var man, var de premisser de utgick från. Naturligtvis såg man till att mäta skallarna på storväxta vita män och småväxta svarta och kvinnor. På så sätt fick man fram precis de resultat man önskade. Och nu sitter vi här drygt hundra år senare och undrar hur de kunde vara så dumma. Det måste ju finnas saker som vi nu tycker är självklara men som man om hundra år helt har övergivit för någonting mera rimligt. Vad tror ni man om hundra år tycker var särskilt dumt med de idéer som vi omhuldar idag?
”Jag tycker det är ganska självklart”, sade Gabriel, ”att man i framtiden kommer att fråga sig hur vi kunde vara så oerhört korkade att vi tillmätte ekonomiska värden så stor betydelse som vi gör.”
En äldre man vid bordet intill nickade instämmande för sig själv.

Lördag. Oktober. ”De döda på torget”, Allan Petterssons tolfte symfoni i högtalarna. Allan Pettersson, denne särling och vagabond, skulle ha fyllt hundra år i år. Levde han ett lyckligt liv? Nja, vem vet. Den enda som hade kunnat besvara den frågan är han själv, och tyvärr finns han alltså inte mer. Åtminstone inte vad vi vet.
Men för att bli sant lycklig, eller uppnå ett anständigt mått av välbefinnande, måste man väl gå sin egen väg? Leva på det sätt som passar en själv. Att tvingas in i en alltför hög grad av anpassning måste få känslan av frihet att förtvina, och därmed också känslan av liv, att vara levande.
Jag låg där på soffan och lyssnade på Petterssons symfoni och började fundera på hur vi lever våra liv. Vi lever i en tid då man inte bör röka, helst inte nyttja tobak överhuvudtaget, man bör även äta nyttigt och naturligtvis motionera regelbundet. Vi blir till och med från diffust håll uppmanade att använda hjälm när vi cyklar. Man kan fråga sig hur många år det dröjer innan vi också uppmanas att använda hjälm när vi är ute och går. Tänk om vi blir påkörda av en bil och slungas mot vindrutan eller gatan med huvudet före. Tänk om vi inte har en hjälm på oss då. Om vi använde hjälm också när vi går skulle det säkert rädda åtskilliga liv per år.
Men till vilket pris? Vi blir allt friskare, antalet olyckor minskar, hjärt- och kärlsjukdomar minskar i omfattning och vetenskapen gör hela tiden nya landvinningar i kampen mot cancer. Vi blir också allt äldre.
Samtidigt verkar det som att vi mår allt sämre i psykisk mening. Den psykiatriska vården får allt mer att göra och förskrivningar av läkemedel inom det området har aldrig varit större.
Jag kom på mig själv, medan Allan Petterssons toner fyllde rummet, med att undra om vår jakt efter fysisk hälsa går ut över vår känsla av välbefinnande. Vad är egentligen viktigast? Livets kvantitet eller kvalitet?
Ja, det är lätt att man börjar fundera när man ligger på sofflocket och inte har något speciellt att göra. Jag kan starkt rekommendera en daglig dos av sysslolöshet.

”Något mycket märkligt har hänt”, sade Lydia plötsligt. ”Igen.”
Det var den tiden på året som vissa kallar för sensommar och andra för höst. Förhöst kanske. Lydia och jag var ute och promenerade i det vackra vädret. Även om man inte vill kalla det för höst var luften ändå mycket klarare, så som den är på hösten och inte på sommaren.
Som vi gick där mötte vi två kvinnor i femtioårsåldern som samtalade glatt med varandra. Vad de hade gjort behövdes inte någon observationsförmåga á la Sherlock Holmes för att förstå. De bar nämligen på tre kassar fulla med svamp. Dessa delikatesser i naturens eget skafferi. Fritt för alla att ta för sig av.
”Vad är det som har hänt?” frågade jag. ”Igen.”
”Nja, det är väl snarare så att inget har hänt. Jag formulerade mig bara så för att få dig att vakna till. Du verkade lite frånvarande.”
”Gjorde jag?”
”Jag tyckte det.”
”Jag ber om ursäkt. Ingenting har hänt alltså?”
”Nej. Fast TV och tidningar vill få oss att tro det.”
”År det något särskilt du refererar till?”
”Ja, jag läste i tidningen att varannan människa som färdas i bil och som dog i en bilolycka i en tätort saknade bilbälte. Och en vecka senare såg jag samma sak på TV. Ett par dagar senare tog de upp det i nyheterna i radio också. Fast då undvek hon att tala om att det gällde just bilolyckor i tätort. Hon framställde det som att det gällde bilolyckor vilka som helst.”
”Man slutar aldrig att förundras över medierna”, svarade jag.
”Men vad jag reagerade på var framförallt att ingen journalist verkade vara intresserad av det som faktiskt är intressant för oss som tar del av nyheterna.”
”Och vad är det?”
”Hur många olyckor rör det sig om? Det blir ju en väldig skillnad om det är två eller tvåtusen eller tjugotvåtusen. Om det är två bilolyckor om året löper man alltså inte särskilt stor risk att mista livet om man låter bli att använda bilbälte. Är det däremot tjugotvåtusen löper man en större risk. Att det är dubbelt så många, som de uttryckte det, säger egentligen ingenting. Varför undviker de att ge oss konkreta fakta?”
”Förmodligen för att det skulle förta den effekt de är ute efter.”
”Just det. Förresten skulle Allan Pettersson ha fyllt åttio i år!”

Vi har nu kommit en bit in i september och hösten börjar så smått att göra sig påmind i år också. En särskilt regnig dag samlades vi återigen på Konditori Rosa. Dess varma miljö hälsade oss välkomna som gamla vänner efter en sommar i exil. Det var Anna Firsch, Lydia Rissler, Gabriel Hennings och jag som satt med varsin kopp kaffe och behandlade livets frågor igen.
”Kan ni tänka er”, sade Anna. ”Igår befann jag mig i ett sällskap och vi skulle dricka kaffe. Vi var ganska många och fick dela upp oss i två grupper, en i soffan och en vid ett stort bord. När jag hade tagit min kopp satte jag mig i en stol som stod lite mitt emellan soffan och bordet. Jag tänkte att här sitter jag bra. Då var det en människa som satt vid bordet som sade till mig att det ju fanns plats i soffan, varför satte jag mig inte där istället för att sitta för mig själv så där, undrade hon. ’Därför att jag hellre sitter här’, svarade jag, vilket resulterade i en mycket märklig blick från henne. Tänk att man inte kan sätta sig på en stol utan att engagera vissa människor.”
”Ja, det är märkligt”, sade Gabriel.
”På något sätt lyckades jag tydligen förolämpa henne genom att välja just den stolen.”
”Jag var i New York för ett tag sedan”, inflikade jag. ”Och även om det nog inte är en så hälsosam stad att bo i så finns det vissa saker som vi alla kan lära av den kultur som råder där. Jag kom nämligen att tänka när jag gick där på Manhattan att jag skulle ju kunna traska omkring här iklädd klänning utan att någon skulle höja på ögonbrynet och tycka att det var konstigt på något sätt. Det finns en sådan stor tolerans med olikheter där som jag tycker är avundsvärd. Jag önskar så att den kunde smitta av sig lite hit också.”
”Ja, för det är precis det det handlar om, intolerans. Den där människan som tyckte att jag skulle sätta mig i soffan trots att jag ville sitta där jag satte mig skulle naturligtvis själv satt sig i soffan. Men varför måste jag göra så som hon skulle ha gjort?”
”Du utmanade kanske hennes rädsla”, sade Gabriel. ”Du kanske träffade en öm punkt i henne när du gjorde något hon inte skulle våga göra själv.”
”Och kom ihåg”, sade nu Lydia, ”att det är de som går sin egen väg som i längden röner beundran. De som förblir flockdjur glöms snart bort.”
”Tänk att sätta sig på en viss stol istället för i en soffa ska vara att gå sin egen väg”, avslutade Anna.

En människa satt vid sitt skrivbord. Att det började skymma utanför fönstret bekymrade henne föga. Automatiskt tände hon lampan, drog fingrarna genom håret och gick till angrepp mot siffrorna igen. Som vanligt var det bråttom. Hon skulle presentera resultatet imorgon bitti, och det måste bara bli bra. Något annat var uteslutet.
Förbannat. Telefonen ringde. Hon svarade så artigt och med så vänligt tonfall hon förmådde. Man visste ju inte vem som var i den andra ändan. Äsch, det var inte något viktigt. Hon svarade kort och enstavigt på uppringarens långa haranger. Kunde han aldrig sluta pladdra?
Äntligen kunde hon avsluta samtalet och återgå till sina viktiga siffror. Få se nu, blir det här verkligen rätt. Kanske bäst att låta den här delen ligga en stund och se på den med nya ögon senare. Jag kan läsa igenom det när jag kommit hem, tänkte hon. Det blir bra.
Hon började känna sig hungrig. Hon slängde på sig jackan och gick ut för att köpa något att äta. Det fick bli en macka från affären på hörnet. När hon fick syn på kön till kassan flammade ilskan upp inom henne. Varför ska det alltid vara en sådan förbannad kö? Ska det vara så svårt att ha en kassa till öppen?
Med en påse i handen for hon sedan ut genom dörren och ut på trottoaren, fort tillbaka till kontoret nu. Men hennes uppmärksamhet var bristfällig, hennes tankar var riktade mot kontoret och hon höll på att springa rakt in i en lugnt strosande man på trottoaren.
”Ursäkta mig”, sade han leende.
Hon blängde surt på honom och jäktade vidare.
Den lugnt strosande mannen blev stående och tittade efter henne. Hans leende växte sig ännu bredare.
Men så vände han om och fortsatte sin promenad i motsatt riktning mot kontoristen. Han gick för att möta sin hustru ett par kvarter därifrån. Det var deras bröllopsdag och de skulle fira denna genom att gå på konsert. De var båda väldigt förtjusta i Mahler, och denna kväll skulle de få avnjuta kompositörens femte symfoni, med sitt vackra adagietto i fjärde satsen.
Se, där stod ju hustrun och väntade på honom. Hennes leende fick honom fortfarande, efter alla dessa år, att bli alldeles varm inombords.

Nattluften strömmade kall genom fönstret. Regnet droppade stilla i tystnaden. Jag frös, men kunde inte komma mig för att stänga fönstret.
Kvällarna och nätterna hade börjat bli mörka nu igen. För inte så länge sedan hade de varit sådär ljusa som bara nordiska sommarkvällar och nätter kan vara. Ja, tiden går. Nu står snart hösten för dörren, och det är långt till nästa sommar.
Jag blev lite vemodig i natten. Tankarna sökte sig tillbaka till svunna tider, och hade jag haft lättare för att gråta hade jag nog fällt en tår i den stunden.
Man kan tycka att det låter sorgligt - eller kanske patetiskt - men sorgen, om den inte är brutal, kan vara ljuv om man omfamnar den. Om man låter bli att vara rädd för den och försöker skjuta den ifrån sig kan den vara vacker som inget annat. Likaså vemodet och melankolin. Ta emot känslorna, de kan ta en till platser man annars aldrig skulle få besöka.
Jag kom att tänka på den tid då min vemodiga och melankoliska läggning måste ha grundlagts. Trots att jag hade många lekkamrater var jag ett ensamt barn. Att känna sig ensam bland andra, i ett sällskap, är en egendomlig känsla. Man frågar sig hur den uppstår. Beror den på en bristande förmåga att ge sig hän? Eller en rädsla att knyta an? Eller både och? Förmodligen är det mer komplext än så.
Jag mindes hur jag på vissa raster i skolan gick för mig själv medan mina kamrater lekte med varandra. Jag var inte utstött. Jag ville vara ensam. Jag ville gå där och tänka och känna. Redan då fanns melankolin där. Och det måste ha varit då som vi utvecklade vår djupa vänskap, melankolin och jag. Vi har haft en intim relation under nästan hela mitt liv. Hon är min första och bästa vän. Hon är en vän som jag, till skillnad från andra, kan hänge mig åt. Ett sällskap som jag kan vara avslappnad i, där jag inte känner några som helst krav att vara på ett visst sätt, att bete mig så som någon annan kan tänkas vilja att jag ska bete mig. Melankolin låter mig vara som jag är, hon ställer inga krav, hon bara finns där vid min sida.
Men det började bli sent. Det var dags att gå och lägga sig. Hon följde med, min tillgivna vän.

En gång under en av mina irrfärder tog mig slumpen till en plats som bara slumpen kan ta en till. Hur det gick till är höljt i dunkel. Det är som när man försöker minnas något man inte riktigt kan minnas. Man vet, eller tror sig veta, att minnesbilderna ändå finns där inne någonstans, men de kommer inte fram. Jag vet alltså inte hur det gick till.
Plötsligt befann jag mig bara där. Det var en ödslig plats, vinden blåste kall, trots att det var mitt i sommaren, och jag såg mig förundrat omkring. Ett dött träd stod där som en nästen spöklik gestalt och från en av dess grenar hängde en repstump. Det hade ju bara fattats att det varit en snara. Men det var det gudskelov inte. Den grenen hade inte heller hållit för någon människa att hänga sig i. Död och klen som den var.
Usch, det var kallt. Jag drog kavajen tätare omkring mig och korsade armarna över bröstet för att göra det lite varmare. Men det hjälpte föga. Det stod faktiskt en bänk en liten bit ifrån mig. Den såg dock allt annat än inbjudande ut, så där tänkte jag verkligen inte sätta mig. Bredvid bänken växte hallonbuskar som också kunde skylta med några röda bär på sina kvistar.
Var detta möjligen en övergiven trädgård? I så fall borde det finnas ett hus, eller åtminstone resterna av ett, i närheten. Jag vände blicken åt motsatt håll, och mycket riktigt, där stod ett hus. Jag gick fram till det för att undersöka det lite närmare. Det var inte lätt att ta sig fram i denna övergivna och vildvuxna trädgård, men efter att ha snubblat en gång över en trädgren kom jag fram till rucklet.
Då, när jag stod där och tittade in genom ett av de trasiga fönstren hörde jag plötsligt en nysning bakom mig. Jag snodde runt och fick se en kvinna komma emot mig.
Jag ska villigt erkänna att jag blev rädd. Förskrämt såg jag på henne medan hon närmade sig.
”Hejsan”, utropade hon glatt.
Detta lugnade mig emellertid inte alls.
”Ett vackert hus, inte sant?” fortsatte hon.
Vackert? Inte hade jag tänkt på huset i sådana termer.
”Kanske det”, svarade jag.
”Det där huset har en berättelse förknippad med sig. En fasansfull men vansinnigt fascinerande berättelse.”
”Ja, tänk om tingen kunde tala.”
”Tänk om vi kunde lyssna”, svarade hon kort.
Så såg hon på mig ett ögonblick, vände sig om och gick sin väg.

Hon tog mig i armen och förde mig in i rum som få människor sett.
”Vad gör vi här?” frågade jag viskande.
”Vänta ska du få se”, svarade hon lika viskande.
Så vred hon på strömbrytaren och lampan, som var grå av damm, tändes och fyllde det första rummet med ett varmt ljus. Längs väggarna stod bokhyllor fyllda av nötta böcker. Och där framme stod ett skrivbord som någon hade suttit vid för länge, länge sedan. Vem? Jag frågade, men fick inget svar. Min ledsagarinna log bara gåtfullt mot mig. Hela hennes ansiktsuttryck hade förövrigt förändrats sedan vi trätt in i rummet. Ett intetsägande och, vågar jag säga livlöst?, ansikte hade plötsligt fått en lyster. Jag såg förundrat på henne en stund, men kom snart på andra tankar.
Känslan av utvaldhet började fylla min kropp. Det var som om jag vuxit och blivit längre än alla andra människor på vår jord. Det jag är med om nu, tänkte jag, är få förunnat. Stackars satar som aldrig får uppleva detta. Och av någon anledning föll min blick på golvet.
Därpå låg en matta av, förmodar jag, orientaliskt ursprung. Jag tog ett par kliv framåt och placerade mina båda fötter på mattan, bara för att känna hur den kändes att stå på. Någon skillnad mot andra mattor kunde jag inte känna. Men jag intalade mig att någon skillnad måste det ändå vara. Annars hade den inte legat där.
Hon tog mig i armen igen och förde mig den här gången fram till skrivbordet.
”Nu ska du invigas”, sade hon samtidigt som hon drog ut en låda.
”Invigas i vad?” undrade jag.
”I vetskapen om vem rummet en gång tillhörde.”
Ur lådan tog hon fram ett pappersark där brevhuvudet avslöjade ägarens namn. Jag läste namnet och tittade sedan frågande på henne.
”Rurik Ruube”, sade hon med eftertryck.
Och hennes ögon lyste.

På sina taniga ben traskar myran fram över trottoaren. Det är en lek med döden. När som helst kan han eller hon bli fullkomligt mosad av en skosula tillhörande en människa som inte har en aning om att det går en myra där nere på asfalten. Särskilt inte om skosulans ägare är involverad i en diskussion med sin medföljande vän.
Den här gången hade myran tur. Skosulan tog mark tretton millimeter från det lilla djuret. Sulans ägare var alltså fjorton millimeter från att släcka ett liv.
Detta är alltså mannen som är ägare till sulan med tillhörande överdel helt ovetande om. Hans fokus är nämligen riktad mot samtal han för med sin kamrat.
”Kan tre plus tre bli två?” frågar han en aning provocerande.
”Gör dig inte löjlig”, svarar kamraten.
”Jag tycker inte att jag gör mig löjlig. Det är en helt och fullt rimlig fråga att ställa.”
”Hur kan det vara en rimlig fråga att ställa? Om du adderar två tal kan väl inte summan bli ett lägre tal än de båda som du adderar.”
Den förste mannen suckar och ser medlidsamt på sin vän.
”Du lever bestämt i en väldigt begränsad värld du. Kan summan bli sexton då?”
”Summan av vad?”
”Tre plus tre.”
”Har du ätit något olämpligt? Sovit dåligt kanske? Du är ju alldeles hopplös idag! Du vet lika bra som jag att tre plus tre varken kan bli två eller sexton.”
”Men jag menar att det är just det det kan. Tre plus tre kan också bli tretusenfyrahundratvå.”
Kamraten tittar förnärmad på mannen just som myran plötsligt bestämmer sig för att vända om mot det busksnår hon eller han kom ifrån. Måtte den lilla varelsen klara sig även denna gång.

Vi människor lever - så vida vi inte är döda. Därom kan väl alla vara tämligen överens. Naturligtvis kan man diskutera graden av liv i vissa fall, men knappast att det ändå finns något slags liv. Hur lyder då definitionen av liv? Vad är det som är avgörande för om vi ska anses vara levande eller döda? När vi lever slår hjärtat och blodet pumpas runt i kroppen och håller oss därmed vid liv. När vi lever fungerar också hjärnan, och alla organ som måste sköta sina nödvändiga verksamheter för att liv ska kunna upprätthållas. Upphör allt detta att fungera upphör också möjligheten till liv och vi förs av Charon över Styx.
Med djur är det samma sak. Eller? Har alla djur ett hjärta? Har alla djur en hjärna? Jag tänker närmast på de riktigt små krypen, de som man knappt kan se. Och de som man faktiskt inte alls kan se, annat än i mikroskop. Nå, det får vara hur det vill med det. Även utan hjärta och hjärna borde man kunna säga, även om dessa, att när nödvändiga funktioner slutar att fungera dör de också, och de är inte längre vid liv.
Vad som är gemensamt för människor och djur är att vi är varelser. Att vara varelse innebär bland annat att man har en egen handlingsförmåga, det vill säga man kan agera på något sätt. Vi människor kan välja hur vi ska handla medan djur agerar utifrån instinkt. Det finns kanske gradskillnader även däremellan, men på det stora hela får man väl anse det vara så.
Livet för en varelse är alltså en form av liv. Men det finns andra livsformer också. Växter lever ju, även utan handlingsförmåga. De växer, de blommar, de får nya blad och de förökar sig. För att göra detta behöver de näring och förmågan att tillgodogöra sig denna. När den förmågan upphör avslutas livet även för de vackra växterna. Bladen faller och de torkar och multnar så småningom till jord.
Därmed börjar vi närma oss poängen. Är liven för växter och varelser de enda liv som finns? Lever inte berget jag ser utanför mitt fönster? Vissa hävdar det, och andra inte. Där är vi inte överens. Det finns förvisso inga tecken på liv så som vi känner det. Men känner vi verkligen till alla olika sorters liv som finns? Bara för att ett berg inte visar samma tecken till liv som varelser och växter kan man inte säga att det inte lever. Detsamma gäller för havet, jorden och hela vår planet. Inte heller kan man säga att berget är dött och alltid varit det, eftersom livet är en förutsättning för döden. Utan liv, ingen död. Men kanske liv utan död?
Berget rör sig inte, berget gråter inte och berget äter inte, vad vi vet, men i mitt sinne lever det. Dessutom är det och havet och jorden och växter och varelser en förutsättning för varandras liv. Och inför livet måste vi vara ödmjuka.
Allt handlar om föreställningsförmåga.

Så var det söndag igen. Och söndagen är verkligen en dag som väcker associationer. I likhet med fredag, lördag och måndag väcker söndagar specifika känslor. Detta i motsats till exempelvis tisdag som knappast har någonting förknippat med sig. Ja, kanske för vissa, men inte i allmänhet.
Det är inte svårt att förstå varför just dagarna i och kring veckoslutet väcker sådana känslor som de gör. Det beror naturligtvis på våra arbeten. De flesta arbetar ju från måndag till och med fredag, vilket förklarar den glada känsla som fredagar skapar, och den mindre glada som vi förknippar med måndagar. Det förklarar också varför glädjen fortsätter på lördagen, bara för att övergå till en mer ångestliknande känsla under söndagen.
Att detta säger en del om hur vårt samhälle är skapat och hur vi lever våra liv torde vara utan varje tvivel.
Hursomhelst, det var alltså söndag och jag gick ut för att ta mig en promenad. Jag sökte mig ut till naturen, i närheten av vattnet, för att finna den upplevelse jag sökte. Som jag gick där längs stigen blev jag med jämna mellanrum omsprungen av hurtiga joggare. Då och då mötte jag några också. Och jag tänkte: ”Varför ska man fara fram i en sådan fart när man upplever så mycket mer när man promenerar?” När vi nu har varit inne på vilka associationer olika veckodagar väcker, varför inte då också smaka på orden promenera och springa? Ordet promenera låter mjukt och väcker behagliga känslor medan ordet springa istället låter mycket hårdare och snarast för tankarna till något slags flykt, och fara. Åtminstone för mig, är väl bäst att tillägga.
För vem är jag att döma? Många av de där joggarna ser ju faktiskt välmående ut. Och mådde de inte bra av det skulle de väl inte ge sig ut för att fara fram i den där farten.
Det är väl måhända så att vissa trivs bättre när det går lite fortare, medan andra föredrar ett lugnare tempo. Och kanske är det också så att vi måste försöka hitta den hastighet vi själva vill leva våra liv i. Men man kan ju fråga sig om vi verkligen har möjligheten att välja våra egna hastigheter i våra egna vardagsliv.
Att välja telefonbolag och pensionsförsäkring tycks futtigt i jämförelse. När det gäller de viktiga valen, de val som skapar välmående och välbefinnande i våra liv, då är valfriheten strikt begränsad.
Jag slog mig ner på en sten, slog bort tankarna, och blickade ut över det glittrande vattnet.
Och drömde mig bort för en stund.

”Man kan ju bli vansinnig på de här tågen! Tänk att de aldrig kan hålla tiden.”
”Ja, sannerligen. Man tvingas betala en smärre förmögenhet för månadskortet. Och vad får man för det? Signalfel, nedrivna kontaktledningar och ständiga förseningar.”
”Aldrig kommer man i tid till sitt arbete. Tänk vilken förlust ur ett samhälleligt perspektiv dessutom!”
Så kan det låta när två för varandra okända människor har hamnat bredvid varandra på ett tåg. I normala fall skulle de inte sagt någonting till varandra. De hade förmodligen varit sysselsatta med att var för sig läsa tidningen eller en bok. Kanske hade de ägnat sig åt någon form av arbete eller tagit igen en sömnbrist med att sova en stund. Nog skulle de också ha kunnat växla några ytliga ord med varandra en liten stund. Men knappast mer.
När en sådan här ordväxling uppstår mellan två personer som inte känner varandra gör den det på grund av ett behov. Man blir frustrerad över att tåget för femtioelfte gången har stannat på grund av ett signalfel. Man blir besviken och arg för att man för femtiotolfte gången kommer att komma försent till sitt arbete. Och man känner därav ett behov av att lätta på trycket, att släppa ut lite av sin ilska i form av några arga kommentarer. Dessutom vet man om att det är tämligen riskfritt. Personen bredvid är förmodligen lika arg han, eller hon, och delar med största säkerhet den uppfattning man själv har.
Men man skulle kunna kalla det för en envägskommunikation. Man talar därför att man har ett behov av att lätta på trycket. Man är inte nämnvärt intresserad av vad den andra personen har att säga. Såvida det inte är något som bekräftar ens egna uppfattning.
Det är naturligtvis bra att man har möjligheten att prata med varandra, och därmed kunna må lite bättre för egen del. Men när lägger vi märke till de människor vi har omkring oss? När ger vi oss in i ett samtal som inte har något syfte, annat än att lätta på sitt eget inre tryck, fjäska för chefen eller flirta på en fest? Och när är vi tysta och lyssnar på vad någon annan har att säga?

Det var sådant som rörde sig i min hjärna under en förmiddagspromenad nyligen. Inga särskilt originella eller banbrytande tankar måhända. Men ändå tankar. Och tankar leder lätt till nya tankar…

Gabriel Mortimer och jag satt alltså på Slusskaféets angenäma uteservering. Bredvid oss kluckade vattnet, och poeten var lika stilig som vanligt i välsittande tweedblazer och lika välsittande beigefärgade byxor. På fötterna blänkte hans bruna brogues välputsat i solens sken.
Han satt inte tyst länge.
”Har du någonsin reflekterat över begreppet hederskultur?”
”Det kan jag inte påstå att jag har”, svarade jag.
”Det är ett ganska märkligt begrepp det där. Vi tenderar att applicera det på andra, `dom andra´, det vill säga invandrare. Särskilt invandrare som kommer från kulturer som är en aning främmande för oss. Som vanligt gör vi det alldeles för lätt för oss, kan det vara av bekvämlighetsskäl? Istället för att försöka sätta oss in i det, försöka förstå andra människors perspektiv, sätter vi bara en etikett på fenomenet. Därmed tror vi att vi har löst det vi kallar ett problem. I alla fall för oss själva. Sedan gäller det bara att försöka få de där `efterblivna´ invandrarna att förstå deras eget bästa.”
”Jag tycker mig ana en viss ironi”, inflikade jag.
”Du anar som vanligt helt rätt. Något man ofta glömmer bort, om jag får fortsätta, när man etiketterar andra är att se sig själv sådan man är. Vi tror kanske att sådant som personlig heder och stolthet är något som hör det förgångna till, något som vi moderna människor har rationaliserat bort eftersom det är något som inte behövs, eller ens är önskvärt. Men återigen tror jag att man gör det för lätt för sig.”
”Tror du?”
”Ja, för var står vi egentligen om vi inte har någon som helst heder att förhålla oss till?”
”Säg det.”
”Ja, säg det, den som kan. Det blir hursomhelst ganska egendomligt om man sätter det i relation till att många människor numera tycks anse sig som kränkta vid olika typer av motgångar. Kränkt blir man ju om ens heder blir utsatt för nedsättande behandling av något slag. Det är själva definitionen. Jag läste nyligen i en tidning om några som hade blivit bestulna i en skola. Och de påstod att de kände sig kränkta av det! Som om det skulle innebära en personlig förolämpning att bli bestulen! Är det så att vi har utvecklat en ny form av hederskultur på sistone? Kan det vara så att vi har blivit så självcentrerade att vi tar exempelvis en stöld av något vi äger personligt? Att vi inte förstår att stölden inte är riktad mot vår person?”
”Eller så är det så att man inte vet vad ordet betyder.”
Gabriel log igen.
”Det är förstås en teori.”

Vi svek Rosa den här gången, poeten och jag. Istället begav vi oss till Slusskaféet med sin inbjudande uteservering vid vattnet. Vatten har ju, om det så bara är en liten å, eller bäck för den delen, en särskilt rogivande inverkan på oss människor.
Uteserveringar är också särskilt gynnsamma om man som jag är förtjust i att betrakta andra människor, deras utseende och beteende. I lokaler, även om de är väl tilltagna, kan blickar kännas betydligt mer påträngande än ute i det fria. Det känner man av, trots att det är man själv som är den avsändande parten, och en viss skuldkänsla gör sig obönhörligen påmind.
Vår stund vid Slusskaféet inleddes med en liten historia av Gabriel Mortimer. Han hade haft en mindre angenäm afton dagen innan. Eller var det kanske just angenäm den var? Fast av en annan anledning än den tänkta.
”Jag var på middag med några bekanta igår kväll. Egentligen räcker det väl med att bara säga detta för att du ska ha bilden klar för dig?”
”Så kanske det kan vara.”
Gabriel log.
”Kan man tänka sig något mer småborgerligt än en middag med några bekanta? Det blir till en karikatyr av medelklassen, fullkomligt oavsiktligt. Och kan man tänka sig mer ängsliga människor än ett sådant middagssällskap?”
”Säkert inte.”
”Det brukar sägas om oss svenskar att vi alltid håller med den som talar vid sådana tillfällen, även om vi faktiskt inte gör det. Vi vill uppnå konsensus. Vi vill för allt i världen inte vara oense, med en obehaglig diskussion som följd. Och så är det väl till stor del. Men vad värre är, det är värre än så. Man är också nästintill livrädd för att säga något som riskerar att uppfattas som dumt. Då framstår man ju som, ve och fasa, lite dum.
Då och då kan det dock dyka upp någon person vid dessa tillställningar som totalt struntar i detta. Någon som talar utan minsta tanke på hur hon eller han uppfattas av andra. Inte igår tyvärr. Men det är ju underbart befriande. Effekten blir som en frisk fläkt i ett kvavt rum, och man kan andas igen. Gudskelov för dessa. Varför finns det inte fler av dem?
Hursomhelst, mitt under middagen igår kom jag att tänka på att detta måste vara en dröm för en filmregissör, eller manusförfattare. Det är ju för bövelen en komedi i sig själv. Man behöver bara ställa upp en kamera och Guldpalmen är så gott som bärgad i Cannes.”
”Med titeln `Borgarklassens diskreta ängslighet´ kanske?”

Så går tiden, och inget särskilt tycks bli gjort. Jag vaknade även denna morgon, klev upp och åt min frukost. Solen sken in genom köksfönstret, vilket kan kännas nästan brutalt när man är nyligen uppstigen. Som att tvingas lyssna på en bergsprängare eller en granne som borrar i en vägg. De är förvisso aldrig några angenäma ljud, men på morgonen vill man ha det lugnt och skönt. Det är kanske orättvist att jämföra solens strålar med ljudet av en bergsprängare. Det är väl bara så att jag är extra känslig för störande moment på morgonen. Allteftersom blir solen mer och mer behaglig.
Nå, jag avancerade från köket till soffan i vardagsrummet. Disken kan man alltid ta hand om senare. Att ligga på sofflocket och lyssna på en för tidpunkten lämplig musik och veta att man har en ledig dag framför sig ger en nästan upprymd känsla. Inget särskilt behöver göras. Det är ingen brådska med någonting. Man kan resa sig ur soffan och gå fram till fönstret för att se vad som pågår därute. Minsann, någon håller på att flytta in i huset mitt emot. Undrar vem det kan vara? Eller man kan gå fram till bokhyllan och på måfå plocka fram en bok, bläddra lite förstrött i den och låta blicken fastna på en mening som fångar ens uppmärksamhet. Ja, det är så mycket man kan göra.
Men man kanske skulle gå ut en stund, tänkte jag. Solen skiner ju faktiskt. Sagt och gjort, jag gick ut och upptäckte att det blåste friskt denna aprildag. Våren var ändå kommen och det medför alltid ett nytt känsloläge inom en. Vi går mot ljusare tider, vilket känns på ett helt annat sätt än när vi på hösten går mot mörkare tider. Nu var barnen ute och lekte, vad var svårt att exakt säga. Jag gick med solen i ögonen och kände hur det, trots blåsten, värmde i ansiktet. Min tunna halsduk fladdrade hit och dit och fram och tillbaka i vinden.
Så förflöt dagen i stillsamma sysselsättningar och reflektioner. Det blev kväll och jag stod återigen vid fönstret och tittade ut. Nu var det fest hos människan som tidigare på dagen flyttade in i huset mitt emot. Efter en arbetsam dag med kånkande av otympliga och tunga möbler ner och upp för trappor kan ingen säga att man inte förtjänar en fest.
En dag gick alltså, och inget särskilt tycktes bli gjort. Och ändå var jag en annan människa när jag gick och lade mig.

Min vän poeten Gabriel Mortimer och jag fördrev en angenäm stund på Konditori Rosa. Det är ändå något visst med gamla konditorier av det slaget. När man stiger in genom dörren möts man av synen av en glasdisk varunder allehanda delikata bakverk står uppradade bredvid varandra. Man riktigt känner hur salivproduktionen tilltar i munnen, och man får svälja flera gånger innan man kommit fram och gjort sin beställning till den alltid lika glada och trevliga damen bakom disken.
När man sedan, bärande på sin bricka, träder in i det inre rummet för att hitta ett ledigt bord att slå sig ner vid ökar välbefinnandet ytterligare. Man ser dessa bord och stolar med en patina som inte kan köpas för pengar. Endast tiden kan skapa detta. Man ser vidare alla människor av olika åldrar och slag, vissa i glatt samspråk, andra böjda över tidningar eller böcker.
Där satt vi, Gabriel Mortimer och jag, och läste varsin del av lokaltidningen.
”Nog är det märkligt att de aldrig lär sig”, utbrast Gabriel plötsligt.
”Vilka är det som aldrig lär sig?”, frågade jag.
”Forskarna.”
”Och vad är det de aldrig lär sig?”
”Att ett mynt alltid har två sidor.”
”???”
”Man snävar in fokus så mycket det bara går och koncentrerar sig på själva kärnan. Därmed undgår man att se mycket mer än man faktiskt ser. Ta det här till exempel. Nu har man presenterat ännu ett forskningsresultat som visar hur skadligt det är med tobaksrökning.”
”Är det inte skadligt då?”
”Du missar poängen. Min avsikt är inte att avge ett försvarstal för tobaksrökning, men när forskarna studerar detta koncentrerar de sig bara på att mäta de negativa effekterna av rökningen, och ignorerar allting annat. Vad man borde göra är att förutsättningslöst studera hela människan, både fysiskt och psykiskt. Och försöka upptäcka alla effekter, såväl onda som goda, och sedan väga för och emot. Slutligen kan man sedan presentera resultatet sådant det är.”
”Och det gör man inte?”
”Inte alls. Man ser noga till att bara ställa de frågor som leder fram till det önskvärda resultatet. Och därmed blir det värdelöst.”

Nyligen fick jag en historia berättad för mig om en man som levde för många, många år sedan. Man kan nog lugnt säga att han levde det enkla, och samtidigt, det goda livet. Han skötte sina sysslor, sådde sina grödor, såg dem växa upp för att sedan skörda dem. Överdrifter förekom aldrig.
Det sades att han en vacker dag i maj satte sig på en sten en bit från det lilla hus han bebodde. Medan göken gol i väster och vitsipporna gjorde sitt bästa för att betäcka marken fullständigt tog han en klunk av kaffet. Samtidigt fick han syn på några myror som for fram och tillbaka på stenen mitt emot honom. Denna syn uppslukade honom totalt och han betraktade dessa myrors rännande intensivt. För honom tycktes de fara fram närmast planlöst, men han anade att det ändå fanns en plan, en mening, bakom det hela. Nog hade de ett syfte.
Se där, kom tre stycken släpandes på… Vad är det för något? Han böjde sig fram för att se bättre. Ja, det så klart. Ett tallbarr naturligtvis. Det hade bara färgats annorlunda av den våta vårmarken. Medan de tre myrorna släpade på tallbarret stod faktiskt två andra myror beredda att rycka in och hjälpa till om det skulle behövas. Åtminstone tyckte mannen att det såg så ut.
Han tog en ny klunk av kaffet och lyfte blicken från myrornas stora värld och blickade istället ut över sjön som glittrade glatt i solens sken. Några gräsänder guppade omkring på de små vågorna och tycktes nästan sova. Kanske gjorde de det också.
Så var kaffet slut. Han reste sig från stenen, sträckte på sig, och gick tillbaka mot huset för att ställa in koppen. Det var dags att byta syssla.
Han gick ner mot sjön där dagens fiskfångst väntade på att fjällas och rensas på innanmäte. Han gick med kniven i handen, men vattnet glittrade så starkt av solens sken att han bländades. Han var tvungen att stanna och blunda en stund.
Denne man levde utan hänsyn till tiden. Han noterade den, han följde den och accepterade den. Men han lät den vara. Och därmed höll sig också tiden borta från hans liv.

Det lär finnas de som tycker om att handla, som faktiskt besöker affärer för att de finner nöje i det. De kan ägna timmar åt att strosa i butiker, ta fram den ena varan efter den andra, studera den och med sitt sällskap diskutera dess för- och nackdelar. Att det är trångt och varmt, tar en oändlig tid och dessutom kostar en hel del pengar tycks inte bekomma dem det minsta. Detta nöje, som för många andra snarast är en plåga, har blivit en hobby.
Många människor, däribland jag själv, finner detta minst sagt besynnerligt. Men vilka är vi att döma? Vem är det som har tolkningsföreträde och därmed rätten att bestämma vad som är en acceptabel hobby? Visst är det rimligt att invända mot den av miljöskäl. Det skulle helt enkelt inte hålla om större delen av jordens befolkning anammade denna hobby. Visst kan man också invända att det leder till ekonomiska och mentala bekymmer för vissa.
Men det som framförallt är underligt är att man faktiskt kan finna nöje i att besöka affärer.
Med den meningen är jag rädd att jag avslöjade en brist hos mig själv. Det är trots allt så att inga sysslor eller ämnen är tråkiga i sig själva. Det är istället vi som saknar förmågan att upptäcka det intressanta eller fascinerande hos dem. Den smärtsamma insikten är att tråkigheten sitter i våra egna intellekt.
Dessa tankar formades i min hjärna när jag igår besökte Coop Extra för att inhandla de livsmedel jag behövde. Som vanligt vantrivdes jag i situationen och jag gick snabbt för att plocka på mig det jag skulle ha för att därefter lika snabbt bege mig mot kassan.
Som jag stod där i kön kom en man fram och hälsade på kvinnan som stod framför mig. Efter de vanliga inledningsfraserna frågade han henne varför hon inte gick till självskanningen istället. Då skulle hon ju slippa stå där i kön.
”Det har jag ingen lust med”, svarade hon. ”För vad man gör då är att man underlättar för arbetsgivaren att säga upp personal, och därmed bidrar man till en ökad arbetslöshet. Och det är väl ganska dumt.”
”Dessutom föredrar jag att handla av en människa”, tillade hon.
Att stå i kö behöver inte alls vara så tråkigt som man skulle tro.

Att stå på en perrong och vänta på ett tåg som aldrig kommer slapp jag göra denna gång. Tvärtom, tåget rullade in och iväg helt enligt tidtabellen. Snart lämnade vi stadens utkanter bakom oss och en vy av träd, berg, åkrar och ängar tog över. Framför mina ögon var allt bekant och obekant på samma gång.
Alla kan nog hålla med om att en tågresa har något romantiskt över sig. Tänk alla historier världen över som utspelar sig på tåg. Med tanke på alla stationer och järnvägar som lagts ner genom åren är det också lätta att falla in i en nostalgisk känsla över tider som flytt.
Dessa tankar förde mig vidare i tanken till dessa vuxna barn, om man så får säga, som ägnar tid, pengar och möda åt att bygga modelljärnvägar. Är det järnvägsromantiken som driver dem? Förmodligen. Men samtidigt är det nog också tanken på att bygga upp en egen liten värld, precis så som man själv vill ha den. En idealvärld måhända.
Är det kanske detsamma som motiverar författaren att skriva roman efter roman? Däri kan hon eller han leka Gud och skapa en värld helt efter eget huvud. Författaren väljer själv hur den världen ska se ut och vilka människor som ska befolka den. Hon eller han styr sina romanfigurer som marionettdockor att göra precis det hon eller han vill att de ska göra. De kan leva och sedan dö. Eller leva vidare. Författaren är den allsmäktige Guden och råder över liv och död.
Detta att skapa egna små världar är väl också något vi alla gjort som barn i våra lekar. Är det möjligen något allmänmänskligt? Något vi alla gör som barn och sedan de flesta växer ifrån för att det anses barnsligt?
För vissa kan det förstås vara ett sätt att fly från en hård tillvaro. Man behärskar inte de vardagliga situationerna och skapar därför en egen värld för att kunna stå ut med sitt liv.
Men anledningen till att med sin fantasi skapa en alternativ värld behöver inte vara framtvingad av svåra omständigheter. Varför inte göra livet till en pjäs eller film och spela en roll däri? Och varför då inte välja hjälterollen när man ändå är fri att själv rollbesätta sin värld?
Man gör livet till konst och får på köpet möjligheten att se allt välbekant med nya ögon.

Att se livet i en sten. Att se världen i ett grässtrå.
Jag var ute och gick, utan mål och utan mening. Jag drev planlöst omkring, lät mig föras än hit och än dit. Vad det var som förde mig i de olika riktningarna är inte lätt att säga. Infall? Jo. Men var kom då de ifrån? Ibland svängde jag till vänster, ibland till höger, och ibland gick jag bara rakt fram.
Det var väl något som lockade mig till de olika riktningarna. Ibland är en sten intressantare än ett grässtrå, ibland är det tvärtom. ”Vad är det jag ser när jag ser en sten?”, lär ju Aristoteles ha utbrustit en gång. Och det kan man verkligen undra. ”Är en sten bara en sten?”, utbrister jag nu. Och naturligtvis är svaret nej.
Om jag böjer mig ner, tar upp en sten, håller den i handen framför mig och betraktar den, kan jag se de mest underliga ting. Begränsningen finns bara i min hjärna.

Så jag drev planlöst omkring och mina tankar gjorde likadant. Det är så lustigt hur ens tankar kan fara, som ett löv om hösten. Ibland måste vi låta vår vilja vila och vårt mål vara. Det är en sådan befrielse att inte ha något mål för ett tag, att bara driva som om man levde i evigheten. Och det kanske man gör. Släpp viljan, släpp målet och du kommer att upptäcka att du befinner dig i evigheten. Och varför inte stanna där? Det är ändå så mycket behagligare än motsatsen.
Jag säger att jag gick eller drev. Jag skulle också kunna säga att jag promenerade. Men mest av allt vill jag använda ordet flanera. Det har en sådan angenäm klang. Gick låter hårt, men flanera låter mjukt. Om man byter ut en benämning mot en annan, för samma fenomen, byter man perspektiv, och det är som om man gjorde något helt annat. Den tråkigaste syssla kan bli till det mest underbara, med ett annat förhållningssätt.
Stenen lever i ett grässtrå.

Mänskligt beteende är en närmast outsinlig källa till fascinerande upptäckter. Vi tror oss gärna vara rationella, förnuftiga och kanske också logiska varelser. Det som är naturligt och rätt för oss upphöjer vi omedvetet till allmän och universell lag. Det rättfärdiga är det som vi fastställt som sådant.
Emellanåt tvingas vi dock motvilligt inse att vårt agerande inte varit rättfärdigt, och då sätter en annan process igång. Då startar ett desperat sökande efter en rationell förklaring. Vi måste hitta en orsak till varför vi gjorde som vi gjorde, trots att det faktiskt inte var det rätta. Naturligtvis börjar vi då vårt letande någonstans utanför oss själva. Att orsaken skulle finnas inom oss är definitivt inte det första vi tänker, och det vore dessutom en svår tanke att förlika sig med.
När Arvid Nyman och jag satt vid köksbordet och drack vårt kaffe styrdes samtalet som av en osynlig hand in på just ämnet mänskligt beteende, och rättfärdighet. Vad har man rätt att göra? Och vad har man inte rätt att göra? Och varför?
”I ett fritt samhälle värt namnet måste man få göra vad man vill så länge man inte skadar eller orsakar men för någon annan”, menade jag.
”Jag håller med”, svarade Arvid. ”Men tyvärr är det där begreppet men en aning otydligt.”
”Hurså?”
”Jo alltså, vad är det egentligen? När har man lidigt men och när har man det inte? Människors toleransnivå varierar ju ganska mycket.”
”Förvisso. Men det måste den utsatta bestämma. Jag kan inte avgöra om du lidit men eller inte. Det kan bara du göra.”
”Jovisst, men har jag alltid lidit men när jag säger att jag gjort det?” Har jag inte bara en alltför låg toleransnivå?”
”Man får väl utgå från det du säger. I alla fall till att börja med. Sedan får man kanske försöka bedöma trovärdigheten i det lite senare. Men, om vi för resonemanget vidare. Kan man ha rätt att någon gång bryta mot lagen?”
”Det tycker jag.”
”När då?”
”Vi var ju båda överens om att man har rätt att göra vad man vill så länge inte någon annan lider av det. Om jag stjäl ett kilo köttfärs på ICA Maxi, vem lider då skada eller men av det?”
”Handlaren kanske.”
”Skulle inte tro det. De omsätter sådana enorma summor att en sådan stöld skulle kunna jämföras med att ta en liter vatten ur Atlanten. Den enda som skulle kunna bli lidande av det är jag själv. Om jag åker fast.”
”Så du menar alltså att man är i sin fulla rätt att stjäla ett kilo köttfärs från ICA Maxi?”
”Det är precis vad jag menar!”

Arvid Nyman bor i ett litet hus strax utanför stadskärnan. Få människor skulle nog kalla huset vackert. Det är som sagt tämligen litet, från den grå fasaden har putsen lossnat lite här och var, och lampan ovanför ytterdörren är trasig. Mot husväggen står en gammal uttjänt spis med en hel del oidentifierbar bråte ovanpå. Utanför garaget står en ljusblå Volvo Amazon som utan tvekan har sett bättre dagar. Få människor skulle alltså kalla huset vackert, men det utstrålar charm på ett säreget sätt, värme och framförallt liv, vilket sannerligen inte kan sägas om vissa andra hus som allmänt brukar omnämnas som vackra.
När jag klev in genom grinden - som naturligtvis var trasig - lyfte labradoren Yngve sakta på huvudet och betraktade mig med en ointresserad blick. Han tillbringade största delen av sin tid i stilla kontemplation där i trädgården. Trädgården ja. Om man blundar och försöker tänka sig en trädgård är det knappast Arvid Nymans trädgård man ser framför sig. Efter att ha passerat den slöa labradoren och närmat mig huset hörde jag Arvids röst innanför den öppna dörren.
”Pratar du för dig själv?”, frågade jag samtidigt som jag knackade på dörren.
”Hur ska man annars kunna föra en intelligent konversation i den här delen av världen?”
Vi satte oss ner och drack en kopp kaffe och samtalade om än det ena och än det andra. Det var länge sedan vi hade setts och det verkade finnas mycket att prata om.
”Kan du begripa att en granne har klagat på mitt hus?”
”En granne? Vilken skulle det vara?”
Arvids hus låg avskilt med vad som skulle kunna kallas skog som närmsta granne. Men ett par tre hundra meter bort låg ett sådant där villaområde som växte upp lite här och var under 70-talet.
”Till råga på allt är de nyinflyttade. Karlen kom hit häromdagen och tyckte att jag borde snygga till det lite här. Man måste tänka på värdet på huset, sade han.”
”Han har alltså köpt ett hus med full vetskap om att ditt hus ligger här, och sedan har han mage att komma och klaga på det?”
”Tydligen.”
”Vad sade du till honom?”
”Lev och låt leva. Vad skulle jag annars säga?”