”Något mycket märkligt har hänt”, sade Lydia plötsligt. ”Igen.”
Det var den tiden på året som vissa kallar för sensommar och andra för höst. Förhöst kanske. Lydia och jag var ute och promenerade i det vackra vädret. Även om man inte vill kalla det för höst var luften ändå mycket klarare, så som den är på hösten och inte på sommaren.
Som vi gick där mötte vi två kvinnor i femtioårsåldern som samtalade glatt med varandra. Vad de hade gjort behövdes inte någon observationsförmåga á la Sherlock Holmes för att förstå. De bar nämligen på tre kassar fulla med svamp. Dessa delikatesser i naturens eget skafferi. Fritt för alla att ta för sig av.
”Vad är det som har hänt?” frågade jag. ”Igen.”
”Nja, det är väl snarare så att inget har hänt. Jag formulerade mig bara så för att få dig att vakna till. Du verkade lite frånvarande.”
”Gjorde jag?”
”Jag tyckte det.”
”Jag ber om ursäkt. Ingenting har hänt alltså?”
”Nej. Fast TV och tidningar vill få oss att tro det.”
”År det något särskilt du refererar till?”
”Ja, jag läste i tidningen att varannan människa som färdas i bil och som dog i en bilolycka i en tätort saknade bilbälte. Och en vecka senare såg jag samma sak på TV. Ett par dagar senare tog de upp det i nyheterna i radio också. Fast då undvek hon att tala om att det gällde just bilolyckor i tätort. Hon framställde det som att det gällde bilolyckor vilka som helst.”
”Man slutar aldrig att förundras över medierna”, svarade jag.
”Men vad jag reagerade på var framförallt att ingen journalist verkade vara intresserad av det som faktiskt är intressant för oss som tar del av nyheterna.”
”Och vad är det?”
”Hur många olyckor rör det sig om? Det blir ju en väldig skillnad om det är två eller tvåtusen eller tjugotvåtusen. Om det är två bilolyckor om året löper man alltså inte särskilt stor risk att mista livet om man låter bli att använda bilbälte. Är det däremot tjugotvåtusen löper man en större risk. Att det är dubbelt så många, som de uttryckte det, säger egentligen ingenting. Varför undviker de att ge oss konkreta fakta?”
”Förmodligen för att det skulle förta den effekt de är ute efter.”
”Just det. Förresten skulle Allan Pettersson ha fyllt åttio i år!”

Vi har nu kommit en bit in i september och hösten börjar så smått att göra sig påmind i år också. En särskilt regnig dag samlades vi återigen på Konditori Rosa. Dess varma miljö hälsade oss välkomna som gamla vänner efter en sommar i exil. Det var Anna Firsch, Lydia Rissler, Gabriel Hennings och jag som satt med varsin kopp kaffe och behandlade livets frågor igen.
”Kan ni tänka er”, sade Anna. ”Igår befann jag mig i ett sällskap och vi skulle dricka kaffe. Vi var ganska många och fick dela upp oss i två grupper, en i soffan och en vid ett stort bord. När jag hade tagit min kopp satte jag mig i en stol som stod lite mitt emellan soffan och bordet. Jag tänkte att här sitter jag bra. Då var det en människa som satt vid bordet som sade till mig att det ju fanns plats i soffan, varför satte jag mig inte där istället för att sitta för mig själv så där, undrade hon. ’Därför att jag hellre sitter här’, svarade jag, vilket resulterade i en mycket märklig blick från henne. Tänk att man inte kan sätta sig på en stol utan att engagera vissa människor.”
”Ja, det är märkligt”, sade Gabriel.
”På något sätt lyckades jag tydligen förolämpa henne genom att välja just den stolen.”
”Jag var i New York för ett tag sedan”, inflikade jag. ”Och även om det nog inte är en så hälsosam stad att bo i så finns det vissa saker som vi alla kan lära av den kultur som råder där. Jag kom nämligen att tänka när jag gick där på Manhattan att jag skulle ju kunna traska omkring här iklädd klänning utan att någon skulle höja på ögonbrynet och tycka att det var konstigt på något sätt. Det finns en sådan stor tolerans med olikheter där som jag tycker är avundsvärd. Jag önskar så att den kunde smitta av sig lite hit också.”
”Ja, för det är precis det det handlar om, intolerans. Den där människan som tyckte att jag skulle sätta mig i soffan trots att jag ville sitta där jag satte mig skulle naturligtvis själv satt sig i soffan. Men varför måste jag göra så som hon skulle ha gjort?”
”Du utmanade kanske hennes rädsla”, sade Gabriel. ”Du kanske träffade en öm punkt i henne när du gjorde något hon inte skulle våga göra själv.”
”Och kom ihåg”, sade nu Lydia, ”att det är de som går sin egen väg som i längden röner beundran. De som förblir flockdjur glöms snart bort.”
”Tänk att sätta sig på en viss stol istället för i en soffa ska vara att gå sin egen väg”, avslutade Anna.