Så var det söndag igen. Och söndagen är verkligen en dag som väcker associationer. I likhet med fredag, lördag och måndag väcker söndagar specifika känslor. Detta i motsats till exempelvis tisdag som knappast har någonting förknippat med sig. Ja, kanske för vissa, men inte i allmänhet.
Det är inte svårt att förstå varför just dagarna i och kring veckoslutet väcker sådana känslor som de gör. Det beror naturligtvis på våra arbeten. De flesta arbetar ju från måndag till och med fredag, vilket förklarar den glada känsla som fredagar skapar, och den mindre glada som vi förknippar med måndagar. Det förklarar också varför glädjen fortsätter på lördagen, bara för att övergå till en mer ångestliknande känsla under söndagen.
Att detta säger en del om hur vårt samhälle är skapat och hur vi lever våra liv torde vara utan varje tvivel.
Hursomhelst, det var alltså söndag och jag gick ut för att ta mig en promenad. Jag sökte mig ut till naturen, i närheten av vattnet, för att finna den upplevelse jag sökte. Som jag gick där längs stigen blev jag med jämna mellanrum omsprungen av hurtiga joggare. Då och då mötte jag några också. Och jag tänkte: ”Varför ska man fara fram i en sådan fart när man upplever så mycket mer när man promenerar?” När vi nu har varit inne på vilka associationer olika veckodagar väcker, varför inte då också smaka på orden promenera och springa? Ordet promenera låter mjukt och väcker behagliga känslor medan ordet springa istället låter mycket hårdare och snarast för tankarna till något slags flykt, och fara. Åtminstone för mig, är väl bäst att tillägga.
För vem är jag att döma? Många av de där joggarna ser ju faktiskt välmående ut. Och mådde de inte bra av det skulle de väl inte ge sig ut för att fara fram i den där farten.
Det är väl måhända så att vissa trivs bättre när det går lite fortare, medan andra föredrar ett lugnare tempo. Och kanske är det också så att vi måste försöka hitta den hastighet vi själva vill leva våra liv i. Men man kan ju fråga sig om vi verkligen har möjligheten att välja våra egna hastigheter i våra egna vardagsliv.
Att välja telefonbolag och pensionsförsäkring tycks futtigt i jämförelse. När det gäller de viktiga valen, de val som skapar välmående och välbefinnande i våra liv, då är valfriheten strikt begränsad.
Jag slog mig ner på en sten, slog bort tankarna, och blickade ut över det glittrande vattnet.
Och drömde mig bort för en stund.

”Man kan ju bli vansinnig på de här tågen! Tänk att de aldrig kan hålla tiden.”
”Ja, sannerligen. Man tvingas betala en smärre förmögenhet för månadskortet. Och vad får man för det? Signalfel, nedrivna kontaktledningar och ständiga förseningar.”
”Aldrig kommer man i tid till sitt arbete. Tänk vilken förlust ur ett samhälleligt perspektiv dessutom!”
Så kan det låta när två för varandra okända människor har hamnat bredvid varandra på ett tåg. I normala fall skulle de inte sagt någonting till varandra. De hade förmodligen varit sysselsatta med att var för sig läsa tidningen eller en bok. Kanske hade de ägnat sig åt någon form av arbete eller tagit igen en sömnbrist med att sova en stund. Nog skulle de också ha kunnat växla några ytliga ord med varandra en liten stund. Men knappast mer.
När en sådan här ordväxling uppstår mellan två personer som inte känner varandra gör den det på grund av ett behov. Man blir frustrerad över att tåget för femtioelfte gången har stannat på grund av ett signalfel. Man blir besviken och arg för att man för femtiotolfte gången kommer att komma försent till sitt arbete. Och man känner därav ett behov av att lätta på trycket, att släppa ut lite av sin ilska i form av några arga kommentarer. Dessutom vet man om att det är tämligen riskfritt. Personen bredvid är förmodligen lika arg han, eller hon, och delar med största säkerhet den uppfattning man själv har.
Men man skulle kunna kalla det för en envägskommunikation. Man talar därför att man har ett behov av att lätta på trycket. Man är inte nämnvärt intresserad av vad den andra personen har att säga. Såvida det inte är något som bekräftar ens egna uppfattning.
Det är naturligtvis bra att man har möjligheten att prata med varandra, och därmed kunna må lite bättre för egen del. Men när lägger vi märke till de människor vi har omkring oss? När ger vi oss in i ett samtal som inte har något syfte, annat än att lätta på sitt eget inre tryck, fjäska för chefen eller flirta på en fest? Och när är vi tysta och lyssnar på vad någon annan har att säga?

Det var sådant som rörde sig i min hjärna under en förmiddagspromenad nyligen. Inga särskilt originella eller banbrytande tankar måhända. Men ändå tankar. Och tankar leder lätt till nya tankar…

Gabriel Mortimer och jag satt alltså på Slusskaféets angenäma uteservering. Bredvid oss kluckade vattnet, och poeten var lika stilig som vanligt i välsittande tweedblazer och lika välsittande beigefärgade byxor. På fötterna blänkte hans bruna brogues välputsat i solens sken.
Han satt inte tyst länge.
”Har du någonsin reflekterat över begreppet hederskultur?”
”Det kan jag inte påstå att jag har”, svarade jag.
”Det är ett ganska märkligt begrepp det där. Vi tenderar att applicera det på andra, `dom andra´, det vill säga invandrare. Särskilt invandrare som kommer från kulturer som är en aning främmande för oss. Som vanligt gör vi det alldeles för lätt för oss, kan det vara av bekvämlighetsskäl? Istället för att försöka sätta oss in i det, försöka förstå andra människors perspektiv, sätter vi bara en etikett på fenomenet. Därmed tror vi att vi har löst det vi kallar ett problem. I alla fall för oss själva. Sedan gäller det bara att försöka få de där `efterblivna´ invandrarna att förstå deras eget bästa.”
”Jag tycker mig ana en viss ironi”, inflikade jag.
”Du anar som vanligt helt rätt. Något man ofta glömmer bort, om jag får fortsätta, när man etiketterar andra är att se sig själv sådan man är. Vi tror kanske att sådant som personlig heder och stolthet är något som hör det förgångna till, något som vi moderna människor har rationaliserat bort eftersom det är något som inte behövs, eller ens är önskvärt. Men återigen tror jag att man gör det för lätt för sig.”
”Tror du?”
”Ja, för var står vi egentligen om vi inte har någon som helst heder att förhålla oss till?”
”Säg det.”
”Ja, säg det, den som kan. Det blir hursomhelst ganska egendomligt om man sätter det i relation till att många människor numera tycks anse sig som kränkta vid olika typer av motgångar. Kränkt blir man ju om ens heder blir utsatt för nedsättande behandling av något slag. Det är själva definitionen. Jag läste nyligen i en tidning om några som hade blivit bestulna i en skola. Och de påstod att de kände sig kränkta av det! Som om det skulle innebära en personlig förolämpning att bli bestulen! Är det så att vi har utvecklat en ny form av hederskultur på sistone? Kan det vara så att vi har blivit så självcentrerade att vi tar exempelvis en stöld av något vi äger personligt? Att vi inte förstår att stölden inte är riktad mot vår person?”
”Eller så är det så att man inte vet vad ordet betyder.”
Gabriel log igen.
”Det är förstås en teori.”