Hennes mörka ögon är en aning sorgsna idag. Jag önskar jag visste varför.
Hon föddes under första hälften av 30-talet och nådde alltså, enligt tidens sed, vuxen ålder i slutet av 40-talet. Det var då hon fick den frisyr hon fortfarande i denna dag har. Det var också då hon anammade den klädstil som kom att följa henne genom åren. När man ser henne komma gående på trottoaren är det en kvinna av 40-talet man ser.
Men det som kom att få störst inflytande på henne var en upptäckt hon gjorde på 50-talet. En dag när hon satt på ett konditori föll hennes blick på en tidningsartikel om Sartre. Hennes intresse tändes omedelbart och har inte lämnat henne sedan dess. I rask följd läste hon både Sartre, Heidegger, Kirkegaard med flera existentialistiska filosofer. Det de sade till henne var att du är fri att välja ditt eget liv, du behöver inte göra som andra gör. Ansvaret för och valet av inriktning för ditt liv är ditt och ingen annans.
Den mening som Kirkegaard yttrade i sin ungdom, ”jag vill finna den idé för vilken jag vill leva och dö”, kom att få en avgörande betydelse för henne. Hon påbörjade sitt projekt med reflektion och läsning, hon skrev ner sina tankar allt eftersom och blev alltmer medveten om sig själv. Precis som Kirkegaard gifte hon sig aldrig och fick inga barn, vilket hon aldrig har ångrat. Hon sade sig att hon inte var ämnad för moderskap och familjeliv. Men hon fick en mening, hon fick en uppgift och hon fick en riktning i livet. Kanske är det fel att säga att hon fick en mening, sanningen är istället den att hon skapade sin mening. Hon har själv skapat sitt liv.
När jag nu ser henne denna dag komma gående på trottoaren är hennes ögon alltså en aning sorgsna. Jag vet inte vad som hänt men hoppas verkligen att det inte är något allvarligt. Hon börjar ju komma upp i åren nu men hennes livsprojekt pågår än i denna dag, cirka 60 år efter att den första tanken föddes i hennes huvud.
