Min vän poeten Gabriel Mortimer och jag fördrev en angenäm stund på Konditori Rosa. Det är ändå något visst med gamla konditorier av det slaget. När man stiger in genom dörren möts man av synen av en glasdisk varunder allehanda delikata bakverk står uppradade bredvid varandra. Man riktigt känner hur salivproduktionen tilltar i munnen, och man får svälja flera gånger innan man kommit fram och gjort sin beställning till den alltid lika glada och trevliga damen bakom disken.
När man sedan, bärande på sin bricka, träder in i det inre rummet för att hitta ett ledigt bord att slå sig ner vid ökar välbefinnandet ytterligare. Man ser dessa bord och stolar med en patina som inte kan köpas för pengar. Endast tiden kan skapa detta. Man ser vidare alla människor av olika åldrar och slag, vissa i glatt samspråk, andra böjda över tidningar eller böcker.
Där satt vi, Gabriel Mortimer och jag, och läste varsin del av lokaltidningen.
”Nog är det märkligt att de aldrig lär sig”, utbrast Gabriel plötsligt.
”Vilka är det som aldrig lär sig?”, frågade jag.
”Forskarna.”
”Och vad är det de aldrig lär sig?”
”Att ett mynt alltid har två sidor.”
”???”
”Man snävar in fokus så mycket det bara går och koncentrerar sig på själva kärnan. Därmed undgår man att se mycket mer än man faktiskt ser. Ta det här till exempel. Nu har man presenterat ännu ett forskningsresultat som visar hur skadligt det är med tobaksrökning.”
”Är det inte skadligt då?”
”Du missar poängen. Min avsikt är inte att avge ett försvarstal för tobaksrökning, men när forskarna studerar detta koncentrerar de sig bara på att mäta de negativa effekterna av rökningen, och ignorerar allting annat. Vad man borde göra är att förutsättningslöst studera hela människan, både fysiskt och psykiskt. Och försöka upptäcka alla effekter, såväl onda som goda, och sedan väga för och emot. Slutligen kan man sedan presentera resultatet sådant det är.”
”Och det gör man inte?”
”Inte alls. Man ser noga till att bara ställa de frågor som leder fram till det önskvärda resultatet. Och därmed blir det värdelöst.”

Nyligen fick jag en historia berättad för mig om en man som levde för många, många år sedan. Man kan nog lugnt säga att han levde det enkla, och samtidigt, det goda livet. Han skötte sina sysslor, sådde sina grödor, såg dem växa upp för att sedan skörda dem. Överdrifter förekom aldrig.
Det sades att han en vacker dag i maj satte sig på en sten en bit från det lilla hus han bebodde. Medan göken gol i väster och vitsipporna gjorde sitt bästa för att betäcka marken fullständigt tog han en klunk av kaffet. Samtidigt fick han syn på några myror som for fram och tillbaka på stenen mitt emot honom. Denna syn uppslukade honom totalt och han betraktade dessa myrors rännande intensivt. För honom tycktes de fara fram närmast planlöst, men han anade att det ändå fanns en plan, en mening, bakom det hela. Nog hade de ett syfte.
Se där, kom tre stycken släpandes på… Vad är det för något? Han böjde sig fram för att se bättre. Ja, det så klart. Ett tallbarr naturligtvis. Det hade bara färgats annorlunda av den våta vårmarken. Medan de tre myrorna släpade på tallbarret stod faktiskt två andra myror beredda att rycka in och hjälpa till om det skulle behövas. Åtminstone tyckte mannen att det såg så ut.
Han tog en ny klunk av kaffet och lyfte blicken från myrornas stora värld och blickade istället ut över sjön som glittrade glatt i solens sken. Några gräsänder guppade omkring på de små vågorna och tycktes nästan sova. Kanske gjorde de det också.
Så var kaffet slut. Han reste sig från stenen, sträckte på sig, och gick tillbaka mot huset för att ställa in koppen. Det var dags att byta syssla.
Han gick ner mot sjön där dagens fiskfångst väntade på att fjällas och rensas på innanmäte. Han gick med kniven i handen, men vattnet glittrade så starkt av solens sken att han bländades. Han var tvungen att stanna och blunda en stund.
Denne man levde utan hänsyn till tiden. Han noterade den, han följde den och accepterade den. Men han lät den vara. Och därmed höll sig också tiden borta från hans liv.

Det lär finnas de som tycker om att handla, som faktiskt besöker affärer för att de finner nöje i det. De kan ägna timmar åt att strosa i butiker, ta fram den ena varan efter den andra, studera den och med sitt sällskap diskutera dess för- och nackdelar. Att det är trångt och varmt, tar en oändlig tid och dessutom kostar en hel del pengar tycks inte bekomma dem det minsta. Detta nöje, som för många andra snarast är en plåga, har blivit en hobby.
Många människor, däribland jag själv, finner detta minst sagt besynnerligt. Men vilka är vi att döma? Vem är det som har tolkningsföreträde och därmed rätten att bestämma vad som är en acceptabel hobby? Visst är det rimligt att invända mot den av miljöskäl. Det skulle helt enkelt inte hålla om större delen av jordens befolkning anammade denna hobby. Visst kan man också invända att det leder till ekonomiska och mentala bekymmer för vissa.
Men det som framförallt är underligt är att man faktiskt kan finna nöje i att besöka affärer.
Med den meningen är jag rädd att jag avslöjade en brist hos mig själv. Det är trots allt så att inga sysslor eller ämnen är tråkiga i sig själva. Det är istället vi som saknar förmågan att upptäcka det intressanta eller fascinerande hos dem. Den smärtsamma insikten är att tråkigheten sitter i våra egna intellekt.
Dessa tankar formades i min hjärna när jag igår besökte Coop Extra för att inhandla de livsmedel jag behövde. Som vanligt vantrivdes jag i situationen och jag gick snabbt för att plocka på mig det jag skulle ha för att därefter lika snabbt bege mig mot kassan.
Som jag stod där i kön kom en man fram och hälsade på kvinnan som stod framför mig. Efter de vanliga inledningsfraserna frågade han henne varför hon inte gick till självskanningen istället. Då skulle hon ju slippa stå där i kön.
”Det har jag ingen lust med”, svarade hon. ”För vad man gör då är att man underlättar för arbetsgivaren att säga upp personal, och därmed bidrar man till en ökad arbetslöshet. Och det är väl ganska dumt.”
”Dessutom föredrar jag att handla av en människa”, tillade hon.
Att stå i kö behöver inte alls vara så tråkigt som man skulle tro.

Att stå på en perrong och vänta på ett tåg som aldrig kommer slapp jag göra denna gång. Tvärtom, tåget rullade in och iväg helt enligt tidtabellen. Snart lämnade vi stadens utkanter bakom oss och en vy av träd, berg, åkrar och ängar tog över. Framför mina ögon var allt bekant och obekant på samma gång.
Alla kan nog hålla med om att en tågresa har något romantiskt över sig. Tänk alla historier världen över som utspelar sig på tåg. Med tanke på alla stationer och järnvägar som lagts ner genom åren är det också lätta att falla in i en nostalgisk känsla över tider som flytt.
Dessa tankar förde mig vidare i tanken till dessa vuxna barn, om man så får säga, som ägnar tid, pengar och möda åt att bygga modelljärnvägar. Är det järnvägsromantiken som driver dem? Förmodligen. Men samtidigt är det nog också tanken på att bygga upp en egen liten värld, precis så som man själv vill ha den. En idealvärld måhända.
Är det kanske detsamma som motiverar författaren att skriva roman efter roman? Däri kan hon eller han leka Gud och skapa en värld helt efter eget huvud. Författaren väljer själv hur den världen ska se ut och vilka människor som ska befolka den. Hon eller han styr sina romanfigurer som marionettdockor att göra precis det hon eller han vill att de ska göra. De kan leva och sedan dö. Eller leva vidare. Författaren är den allsmäktige Guden och råder över liv och död.
Detta att skapa egna små världar är väl också något vi alla gjort som barn i våra lekar. Är det möjligen något allmänmänskligt? Något vi alla gör som barn och sedan de flesta växer ifrån för att det anses barnsligt?
För vissa kan det förstås vara ett sätt att fly från en hård tillvaro. Man behärskar inte de vardagliga situationerna och skapar därför en egen värld för att kunna stå ut med sitt liv.
Men anledningen till att med sin fantasi skapa en alternativ värld behöver inte vara framtvingad av svåra omständigheter. Varför inte göra livet till en pjäs eller film och spela en roll däri? Och varför då inte välja hjälterollen när man ändå är fri att själv rollbesätta sin värld?
Man gör livet till konst och får på köpet möjligheten att se allt välbekant med nya ögon.