Vi svek Rosa den här gången, poeten och jag. Istället begav vi oss till Slusskaféet med sin inbjudande uteservering vid vattnet. Vatten har ju, om det så bara är en liten å, eller bäck för den delen, en särskilt rogivande inverkan på oss människor.
Uteserveringar är också särskilt gynnsamma om man som jag är förtjust i att betrakta andra människor, deras utseende och beteende. I lokaler, även om de är väl tilltagna, kan blickar kännas betydligt mer påträngande än ute i det fria. Det känner man av, trots att det är man själv som är den avsändande parten, och en viss skuldkänsla gör sig obönhörligen påmind.
Vår stund vid Slusskaféet inleddes med en liten historia av Gabriel Mortimer. Han hade haft en mindre angenäm afton dagen innan. Eller var det kanske just angenäm den var? Fast av en annan anledning än den tänkta.
”Jag var på middag med några bekanta igår kväll. Egentligen räcker det väl med att bara säga detta för att du ska ha bilden klar för dig?”
”Så kanske det kan vara.”
Gabriel log.
”Kan man tänka sig något mer småborgerligt än en middag med några bekanta? Det blir till en karikatyr av medelklassen, fullkomligt oavsiktligt. Och kan man tänka sig mer ängsliga människor än ett sådant middagssällskap?”
”Säkert inte.”
”Det brukar sägas om oss svenskar att vi alltid håller med den som talar vid sådana tillfällen, även om vi faktiskt inte gör det. Vi vill uppnå konsensus. Vi vill för allt i världen inte vara oense, med en obehaglig diskussion som följd. Och så är det väl till stor del. Men vad värre är, det är värre än så. Man är också nästintill livrädd för att säga något som riskerar att uppfattas som dumt. Då framstår man ju som, ve och fasa, lite dum.
Då och då kan det dock dyka upp någon person vid dessa tillställningar som totalt struntar i detta. Någon som talar utan minsta tanke på hur hon eller han uppfattas av andra. Inte igår tyvärr. Men det är ju underbart befriande. Effekten blir som en frisk fläkt i ett kvavt rum, och man kan andas igen. Gudskelov för dessa. Varför finns det inte fler av dem?
Hursomhelst, mitt under middagen igår kom jag att tänka på att detta måste vara en dröm för en filmregissör, eller manusförfattare. Det är ju för bövelen en komedi i sig själv. Man behöver bara ställa upp en kamera och Guldpalmen är så gott som bärgad i Cannes.”
”Med titeln `Borgarklassens diskreta ängslighet´ kanske?”

Så går tiden, och inget särskilt tycks bli gjort. Jag vaknade även denna morgon, klev upp och åt min frukost. Solen sken in genom köksfönstret, vilket kan kännas nästan brutalt när man är nyligen uppstigen. Som att tvingas lyssna på en bergsprängare eller en granne som borrar i en vägg. De är förvisso aldrig några angenäma ljud, men på morgonen vill man ha det lugnt och skönt. Det är kanske orättvist att jämföra solens strålar med ljudet av en bergsprängare. Det är väl bara så att jag är extra känslig för störande moment på morgonen. Allteftersom blir solen mer och mer behaglig.
Nå, jag avancerade från köket till soffan i vardagsrummet. Disken kan man alltid ta hand om senare. Att ligga på sofflocket och lyssna på en för tidpunkten lämplig musik och veta att man har en ledig dag framför sig ger en nästan upprymd känsla. Inget särskilt behöver göras. Det är ingen brådska med någonting. Man kan resa sig ur soffan och gå fram till fönstret för att se vad som pågår därute. Minsann, någon håller på att flytta in i huset mitt emot. Undrar vem det kan vara? Eller man kan gå fram till bokhyllan och på måfå plocka fram en bok, bläddra lite förstrött i den och låta blicken fastna på en mening som fångar ens uppmärksamhet. Ja, det är så mycket man kan göra.
Men man kanske skulle gå ut en stund, tänkte jag. Solen skiner ju faktiskt. Sagt och gjort, jag gick ut och upptäckte att det blåste friskt denna aprildag. Våren var ändå kommen och det medför alltid ett nytt känsloläge inom en. Vi går mot ljusare tider, vilket känns på ett helt annat sätt än när vi på hösten går mot mörkare tider. Nu var barnen ute och lekte, vad var svårt att exakt säga. Jag gick med solen i ögonen och kände hur det, trots blåsten, värmde i ansiktet. Min tunna halsduk fladdrade hit och dit och fram och tillbaka i vinden.
Så förflöt dagen i stillsamma sysselsättningar och reflektioner. Det blev kväll och jag stod återigen vid fönstret och tittade ut. Nu var det fest hos människan som tidigare på dagen flyttade in i huset mitt emot. Efter en arbetsam dag med kånkande av otympliga och tunga möbler ner och upp för trappor kan ingen säga att man inte förtjänar en fest.
En dag gick alltså, och inget särskilt tycktes bli gjort. Och ändå var jag en annan människa när jag gick och lade mig.