Rastlösa nätter i natten.
Gator, sågspån och ostronskal.
Jag talar med Michelangelo
om alla dessa trasiga bilder.
Det döda trädet skänker skydd
mot vita nakna kroppar.
Vem är jag?
Kan någon hjälpa mig?
Jag minns inte längre
vem jag är.
söndag 29 juli 2012
måndag 23 juli 2012
LÄRA FÖR LIVET
Denna händelse inträffade för många, många år sedan. Han bör ha varit ungefär elva år och alltså gått i femte klass. Eller kan det möjligen ha varit fjärde eller sjätte? Det spelar hursomhelst ingen större roll, i mellanstadiet gick han i alla fall. Och det var en ovanligt varm och vacker dag i november när han gjorde sin upptäckt.
Det rådde lektion, vilken har han glömt vid det här laget, och förmodligen satt hela klassen och väntade på att det skulle ringa ut till rast. Alla ville säkerligen ut i det vackra vädret och hoppa hage eller leka kull eller vad man nu ville roa sig med under rastens frihet. Det är väl inte heller omöjligt att tänka sig att också fröken såg fram emot rasten då hon kunde röka en cigarett, dricka en kopp kaffe och småprata med kollegerna på lärarrummet. Även han längtade efter rasten, men av helt andra skäl än både klasskamrater och fröken.
Ett par dagar tidigare hade han nämligen varit på biblioteket med sin mamma och lånat Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”. Denna berättelse hade fört honom in i en annan värld, ett eget litet kosmos. Han var fullkomligt uppslukad av den och utnyttjade varje liten möjlighet att återinträda i denna värld. När rasten kom och alla elever skulle springa ut på skolgården skulle han istället gå ett par trappor upp och sätta sig utanför vindsdörren med sin bok.
Äntligen ljöd signalen. Ingenting hade kunnat hejda denna våg av rusiga skolbarn som vällde ut på skolgården. Hans taktik var att dröja kvar lite, inte för mycket så att det därmed kunde verka misstänkt, och undvika alla eventuella kontaktförsök från klasskamrater för att sedan smyga sig uppför trapporna till vindsdörren. Det gick precis som han hade tänkt. Han nådde målet, slog sig ner på det hårda golvet och öppnade boken. Den värld som Maria Gripe erbjöd var ändå bra mycket intressantare än den som hans klasskamrater befann sig i därute.
Till sin stora besvikelse läste han ut boken den där rasten. Till och med flera minuter innan det ringde in till lektion igen. Men han var hänförd. Han satt kvar i ett tillstånd som knappast kan beskrivas i ord. Detta var den bästa bok han någonsin läst, så bra att han inte hade någon som helst lust att läsa fler böcker. För hur skulle någon annan kunna mäta sig med denna. Naturligtvis återkom läslusten ganska snart därpå.
Där satt han alltså i det obeskrivbara tillståndet tills det ringde in igen. Och det var när han gick nerför trapporna till korridoren som tanken, insikten kom till honom. När rasten kommer springer alla barn ut på skolgården, söker varandras sällskap och ägnar sig åt gemensamma lekar, tänkte han. Precis så som jag själv alltid gjort eftersom jag inte känt till några alternativ till detta. Men alternativ finns. Massor faktiskt. Och jag är fri att göra vad jag själv vill! Jag behöver inte göra som alla andra bara för att de gör det.
Jag kanske inte ens bör göra det, lade han till.
Det rådde lektion, vilken har han glömt vid det här laget, och förmodligen satt hela klassen och väntade på att det skulle ringa ut till rast. Alla ville säkerligen ut i det vackra vädret och hoppa hage eller leka kull eller vad man nu ville roa sig med under rastens frihet. Det är väl inte heller omöjligt att tänka sig att också fröken såg fram emot rasten då hon kunde röka en cigarett, dricka en kopp kaffe och småprata med kollegerna på lärarrummet. Även han längtade efter rasten, men av helt andra skäl än både klasskamrater och fröken.
Ett par dagar tidigare hade han nämligen varit på biblioteket med sin mamma och lånat Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”. Denna berättelse hade fört honom in i en annan värld, ett eget litet kosmos. Han var fullkomligt uppslukad av den och utnyttjade varje liten möjlighet att återinträda i denna värld. När rasten kom och alla elever skulle springa ut på skolgården skulle han istället gå ett par trappor upp och sätta sig utanför vindsdörren med sin bok.
Äntligen ljöd signalen. Ingenting hade kunnat hejda denna våg av rusiga skolbarn som vällde ut på skolgården. Hans taktik var att dröja kvar lite, inte för mycket så att det därmed kunde verka misstänkt, och undvika alla eventuella kontaktförsök från klasskamrater för att sedan smyga sig uppför trapporna till vindsdörren. Det gick precis som han hade tänkt. Han nådde målet, slog sig ner på det hårda golvet och öppnade boken. Den värld som Maria Gripe erbjöd var ändå bra mycket intressantare än den som hans klasskamrater befann sig i därute.
Till sin stora besvikelse läste han ut boken den där rasten. Till och med flera minuter innan det ringde in till lektion igen. Men han var hänförd. Han satt kvar i ett tillstånd som knappast kan beskrivas i ord. Detta var den bästa bok han någonsin läst, så bra att han inte hade någon som helst lust att läsa fler böcker. För hur skulle någon annan kunna mäta sig med denna. Naturligtvis återkom läslusten ganska snart därpå.
Där satt han alltså i det obeskrivbara tillståndet tills det ringde in igen. Och det var när han gick nerför trapporna till korridoren som tanken, insikten kom till honom. När rasten kommer springer alla barn ut på skolgården, söker varandras sällskap och ägnar sig åt gemensamma lekar, tänkte han. Precis så som jag själv alltid gjort eftersom jag inte känt till några alternativ till detta. Men alternativ finns. Massor faktiskt. Och jag är fri att göra vad jag själv vill! Jag behöver inte göra som alla andra bara för att de gör det.
Jag kanske inte ens bör göra det, lade han till.
torsdag 19 juli 2012
måndag 16 juli 2012
DU SKÖNA KONSTGJORDA VÄRLD
Det har många gånger sagts att det finns olika sätt att se på världen, livet och tillvaron. Vad som är sant och riktigt är helt avhängigt av vilket perspektiv man intar. Ibland kan dock skildringar av världen, livet eller tillvaron vara så uppenbart konstgjorda att man snarast blir full i skratt.
Den stackars Pangloss i Candide hävdade med en dåres envishet (och med en dåres förstånd frestas man att säga) att vi lever i den bästa av världar. Världen skulle alltså vara fullkomlig och därmed inte vara möjlig att förbättra. Ett tämligen tragiskt sätt att se på det hela.
Ett annat synsätt representeras av den reklam vi har omkring oss vart vi än går och vad vi än gör. Enligt detta sätt att se på tillvaron lever vi långt ifrån i den bästa av världar, men det finns en exklusiv skara som faktiskt gör det. Och, detta är avgörande, även vi kan nå dit, om vi bara köper de rätta varorna kan även vi ansluta oss till de lyckliga få. Vi måste bara först övertygas om att de finns och att vi inte tillhör dem.
Dessa försök att övertyga oss kan vara mer eller mindre subtila och mer eller mindre effektiva. Ett totalt fiasko på detta område står SJ för. Det är visserligen inte de som gjort den reklamfilm jag tänker på men det är ändå de som får stå med skammen. En intressant tanke i sammanhanget är, tror jag, att reklambyråer gärna uppmärksammas när de varit effektiva i sitt arbete medan de sällan nämns när de klantat till det. Nå i alla fall, i reklamfilmen ifråga ser man en ung kvinna sitta i total frid på ett tåg. Hon sitter med inte en människa omkring sig och med en dator framför sig och tycks njuta i fulla drag av tågresan.
Nyss hemkommen från en, turligt nog, kortare tågresa kan jag kallt konstatera att hade denna reklamfilm haft någon som helst verklighetsanknytning hade hon antingen haft minst tre skrikande barn omkring sig eller suttit bredvid någon som talat i telefon med tordönsstämma. Att njuta lugn och ro på ett tåg tycks vara en lika stor illusion som Pangloss verklighetssyn. Och SJ:s försök att få oss att tro motsatsen lika skrattretande.
Den stackars Pangloss i Candide hävdade med en dåres envishet (och med en dåres förstånd frestas man att säga) att vi lever i den bästa av världar. Världen skulle alltså vara fullkomlig och därmed inte vara möjlig att förbättra. Ett tämligen tragiskt sätt att se på det hela.
Ett annat synsätt representeras av den reklam vi har omkring oss vart vi än går och vad vi än gör. Enligt detta sätt att se på tillvaron lever vi långt ifrån i den bästa av världar, men det finns en exklusiv skara som faktiskt gör det. Och, detta är avgörande, även vi kan nå dit, om vi bara köper de rätta varorna kan även vi ansluta oss till de lyckliga få. Vi måste bara först övertygas om att de finns och att vi inte tillhör dem.
Dessa försök att övertyga oss kan vara mer eller mindre subtila och mer eller mindre effektiva. Ett totalt fiasko på detta område står SJ för. Det är visserligen inte de som gjort den reklamfilm jag tänker på men det är ändå de som får stå med skammen. En intressant tanke i sammanhanget är, tror jag, att reklambyråer gärna uppmärksammas när de varit effektiva i sitt arbete medan de sällan nämns när de klantat till det. Nå i alla fall, i reklamfilmen ifråga ser man en ung kvinna sitta i total frid på ett tåg. Hon sitter med inte en människa omkring sig och med en dator framför sig och tycks njuta i fulla drag av tågresan.
Nyss hemkommen från en, turligt nog, kortare tågresa kan jag kallt konstatera att hade denna reklamfilm haft någon som helst verklighetsanknytning hade hon antingen haft minst tre skrikande barn omkring sig eller suttit bredvid någon som talat i telefon med tordönsstämma. Att njuta lugn och ro på ett tåg tycks vara en lika stor illusion som Pangloss verklighetssyn. Och SJ:s försök att få oss att tro motsatsen lika skrattretande.
lördag 14 juli 2012
söndag 8 juli 2012
NATTLIGT BESÖK
Det ringer på dörren en kväll, man går för att öppna, och där utanför står Sokrates...
En novell som visar att det mesta faktiskt kan hända.
http://www.kapitel1.se/kristoffer-nilsson2/nattligt-besok
En novell som visar att det mesta faktiskt kan hända.
http://www.kapitel1.se/kristoffer-nilsson2/nattligt-besok
onsdag 4 juli 2012
söndag 1 juli 2012
CONTRA MUNDUM
Nu var det definitivt klart. Det rådde ingen som helst tvekan längre. Han var utsatt för en konspiration. Vad är det för ondskefulla makter som gör detta mot mig? tänkte han bittert.
Hur många kilometer han hade gått längs den stora stadens trottoarer visste han inte. Kanske var det rentav fråga om mil. Han hade trängts bland horder av människor, nästan blivit överkörd av en fartdåre till bilist och hans humör var i den absoluta botten. Dessutom svettades han i den kvava värmen.
Nu kom han gående på värkande fötter i den stora parken med Joan Didions ”The White Album” i kavajfickan. I ena handen höll han en flaska mineralvatten. Tänk att få sätta sig på en bänk i skuggan, vila sina trötta och ömmande fötter, släcka sin törst och läsa sin bok i lugn och ro. Himmelska tanke!
”Men var i hela glödheta är alla bänkar?” muttrade han för sig själv. ”Har de rationaliserats bort?” Nej, där borta fick han faktiskt syn på inte bara en utan till och med två bänkar. Och de var båda lediga. Bara de inte hinner bli upptagna innan jag kommer fram, tänkte han och såg ett par komma gående från höger och en mor med sin son komma gående från vänster. Men, Halleluja, paret passerade bänken till höger och modern med gossen passerade bänken till vänster. De har alltså inte för avsikt att sätta sig på någon bänk.
När han tänkt detta klart såg han hur paret satte sig på bänken till vänster och hur mor och son satte sig på bänken till höger. Han stönade tungt. Detta är typiskt. Makterna leker med mig, retar mig, hånar mig medan de skrattar åt mig. Han tvingades alltså gå ännu längre i sitt letande efter en bänk. Som tur var behövde han inte gå särskilt långt. Det fanns faktiskt en ledig bänk i någorlunda närhet.
När han slog sig ner på denna och lyfte vattenflaskan mot sina läppar fick han se hur både paret och modern med sonen reste sig och gick åt varsitt håll.
Hur många kilometer han hade gått längs den stora stadens trottoarer visste han inte. Kanske var det rentav fråga om mil. Han hade trängts bland horder av människor, nästan blivit överkörd av en fartdåre till bilist och hans humör var i den absoluta botten. Dessutom svettades han i den kvava värmen.
Nu kom han gående på värkande fötter i den stora parken med Joan Didions ”The White Album” i kavajfickan. I ena handen höll han en flaska mineralvatten. Tänk att få sätta sig på en bänk i skuggan, vila sina trötta och ömmande fötter, släcka sin törst och läsa sin bok i lugn och ro. Himmelska tanke!
”Men var i hela glödheta är alla bänkar?” muttrade han för sig själv. ”Har de rationaliserats bort?” Nej, där borta fick han faktiskt syn på inte bara en utan till och med två bänkar. Och de var båda lediga. Bara de inte hinner bli upptagna innan jag kommer fram, tänkte han och såg ett par komma gående från höger och en mor med sin son komma gående från vänster. Men, Halleluja, paret passerade bänken till höger och modern med gossen passerade bänken till vänster. De har alltså inte för avsikt att sätta sig på någon bänk.
När han tänkt detta klart såg han hur paret satte sig på bänken till vänster och hur mor och son satte sig på bänken till höger. Han stönade tungt. Detta är typiskt. Makterna leker med mig, retar mig, hånar mig medan de skrattar åt mig. Han tvingades alltså gå ännu längre i sitt letande efter en bänk. Som tur var behövde han inte gå särskilt långt. Det fanns faktiskt en ledig bänk i någorlunda närhet.
När han slog sig ner på denna och lyfte vattenflaskan mot sina läppar fick han se hur både paret och modern med sonen reste sig och gick åt varsitt håll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)