Vad gör man en ruggig kväll i mars, när regnet piskar mot rutan? En god idé är att tända några stearinljus, göra sig en kopp te och slå sig ner i favoritfåtöljen med något att läsa. En skiva med lämplig bakgrundsmusik kan förstås förhöja den kontemplativa stämningen.
Det var precis vad jag gjorde denna kväll. Det jag först fick för mina ögon var en av alla dessa filosofiska paradoxer, närmare bestämt den ganska väl omskrivna lilla historien om den unge studenten som av läraren får beskedet att ett prov kommer att äga rum under veckan efter. Eleverna får emellertid inte veta vilken dag det kommer att ske. Det de får veta är att det kommer att delas ut någon gång under måndagen eller tisdagen eller onsdagen eller torsdagen eller fredagen. Det ska alltså vara en överraskning, och läraren uttrycker tydligt och klart att på morgonen den dag provet ska äga rum kommer eleverna inte att veta om att det ska äga rum den dagen.
På fredagkvällen sitter då den klipska unge studenten och undrar om han ska ägna helgen åt att repetera det de läst, eller om han ska strunta i det. Så särskilt lockande är det trots allt inte. Han tänker då, strikt logiskt, om vi inte har haft något prov när fredagsmorgonen kommer så vet jag att det måste ske under fredagen. Alltså kan vi stryka fredagen som alternativ. Han tänker vidare i sina logiska banor och det slår honom att om inget hänt under torsdagsmorgonen kan det inte ske då heller, eftersom det ju inte kunde äga rum på fredagen. Han fortsätter på samma spår och upptäcker att han därför också kan stryka onsdag, tisdag och måndag som alternativ.
Han lutar sig därför tillbaka med ett förnöjt leende och börjar tänka på vad han då ska ägna helgen åt.
Vad var det nu för fel på hans resonemang? Var det något fel? Resultatet blev i alla fall inte vad han tänkt sig.
Man kan naturligtvis fråga sig om filosofiska paradoxer som denna tjänar något egentligt syfte. Varför ska man bry sin hjärna med sådant? Men det är nog ändå så att de faktiskt kan påminna oss om att våra föreställningar om världen inte alltid är så invändningsfria som vi oftast tror.
Jag lyfte blicken mot de fladdrande ljuslågorna och tänkte att dessa paradoxer kanske också kan göra oss lite mer ödmjuka inför världen och livet.

En av de första riktiga vårdagarna, när solen sken, talgoxarna sjöng och det droppade från taken, satt en vän och jag och samtalade om avundsjuka. Ett märkligt val av samtalsämne en vacker vårdag kanske kan tyckas, men det finns mycket att säga om den känslan. Den har ju på något konstigt sätt av oss svenskar gjorts till en specifik svensk åkomma, trots att den är lika världsomspännande som ilska, glädje, sorg och andra känslor. Vad som skiljer oss från andra är kanske inte avundsjukan i sig, utan vår syn på den. Jag skulle tro att den ofta förväxlas med missunsamhet.
"Det tror jag också", sade min vän. "Visst kan det finnas ett drag av missunsamhet i avundsjukan i många fall, men det behöver inte göra det. Man skulle kunna se den som en sporre istället. En sporre som motiverar en att själv uppnå det som någon annan lyckats med."
"Själv skulle jag nog snarast bli smickrad om någon var avundsjuk på mig. Det skulle ju betyda att jag faktiskt lyckats med något som någon annan finner eftersträvansvärt."
"Men hur skulle den personen, som är avundsjuk på dig, känna? Skulle han eller hon se det som en sporre och själv spotta i nävarna för att försöka uppnå det du uppnått? Eller skulle hon eller han istället sjunka ner i missunsamhet?"
"Det beror nog på."
"Det gör nog det. Det finns en liten historia som jag fått från Oscar Wilde som ganska bra belyser hur avundsjuka inte bör hanteras. Det var så här att Djävulen en dag kom gående i den libyska öknen, och fick då se två demoner som plågade en munk. Djävulen frågade de två vad de höll på med, och de svarade att de försökte få munken att överge sin kristna tro och istället vända sig till Djävulen. `Men vi har hållit på i 39 dagar och 39 nätter, och vi har verkligen plågat honom så mycket vi förmår, men han vägrar, han håller fast vid sin tro.´ `Låt mig göra ett försök´, sade Djävulen då. Han böjde sig fram och viskade något i munkens öra. Munken for då ut i förbannelser över Kristus, jungfru Maria och Gud och bröt sitt kors i bitar. De två demonerna såg häpet på och vände sig beundrande till Djävulen. `Du är sannerligen Mästaren. Vad sade du egentligen till munken? Hur kunde du lyckas så lätt när vi har hållit på i 39 dagar och 39 nätter med att plåga honom, utan att nå någon framgång alls?´ `Det var väldigt enkelt´, svarade Djävulen. `Jag sade bara att hans bror hade blivit utnämnd till biskop av Alexandria.´
"Det var en underhållande historia", sade jag, fortfarande med ett leende på läpparna. "Kan man lära sig något av den?"
"Det skulle jag tro. Man kan väl lära sig att avundsjuka kan utnyttjas av onda krafter, och att man kan undvika att bli utnyttjad genom att acceptera känslan och lära sig att hantera den på rätt sätt."
"Elementärt min käre Watson."

Vi har inte talat om Zenon på länge nu. Jag tänker då på Zenon från Kition, som tack vare, eller möjligen på grund av, den rådande väderleken kan sägas ha blivit högaktuell igen. Det var den gamle stoikern Zenon som lärde oss att möta livets skiften med lugn oberördhet. Förväntningar och förhoppningar var av ondo, de ledde allt som oftast till besvikelser. Bättre då att alltid vänta sig det värsta, och på så sätt undvika just besvikelser. Idealet var att ta alla händelser, både motgångar och glädjeämnen med jämnmod.
Det var dessa stoiska läror som också var grunden i Senecas filosofi i det senare Rom. Vi känner till hur han med den stoiska oberördheten sägs ha släckt sitt eget liv, tvingad därtill efter anklagelser om delaktighet i en sammansvärjning mot kejsar Nero.
Måhända skulle vi ha svårt för att släcka våra egna liv med detta stoiska jämnmod, men annars är det väl just en sådan självkontroll vi ser prov på i kollektivtrafiken i dessa dagar. Temperaturen faller, snön faller och tågen står stilla. Vi människor blir flera timmar försenade till våra arbetsplatser, för att inte tala om när vi sedan ska hem igen. De få tåg som går är så proppfulla av passagerare att man känner bakomvarande persons utandningar mot nacken. Dessa dagar bör man alltså tänka på att inte äta något olämpligt till lunch.
Ändå samtalar vi närmast glatt med varandra, vi till och med skämtar och skrattar. Visst finns det några enstaka exempel på människor som tappar fattningen, men det stora flertalet bär det hela med en sinnesstämning som skulle gjort Zenon själv stolt.
För vad annat kan man göra? Kanske handlar den stoiska läran i mångt och mycket om en sorts självbevarelsedrift. Även om vi tror oss ha kontroll över våra liv och vår tillvaro, vill ödet ibland något annat. Då står vi där maktlösa och fullständigt oförmögna att själva göra något åt saken.
Och vid sådana tillfällen kan gamla greker som Zenon från Kition återigen göra sig påminda.