William Blake den visionäre anarkisten, för att citera Peter Marshall. En av den engelska litteratur- och konsthistoriens mest egenartade gestalter. Totalt oförstådd av samtiden, geniförklarad av framtiden, med andra ord en sann avantgardist.
Här porträtteras hans liv och verk i ett utdrag (som ändå är nästan tjugo minuter långt) ur en dokumentärfilm.
http://www.youtube.com/watch?v=YHpJ216I-J4&feature=related
torsdag 30 augusti 2012
söndag 26 augusti 2012
EN REAKTIONÄR KRAFT
I april 1962 befinner sig Evelyn Waugh på Hyde Park Hotel i London. Iklädd en blå kostym står han och tittar ut genom ett fönster mot just Hyde Park. Vyn domineras av grönt i olika nyanser, gröna träd och grön gräsmatta. Här och var står emellertid bruna bänkar där ägare av trötta fötter kan vila dessa för en stund. På en sådan parkbänk sitter en herre och läser en bok, vilken går inte att se, men han verkar vara tämligen uppslukad av den för han reagerar inte när det unga paret skrattande passerar förbi honom. Evelyn Waugh ska alldeles strax bli intervjuad av en amerikansk journalist.
Den amerikanska journalisten verka dröja och Waugh har nu tröttnat på att stå där vid fönstret. Hyde Park har han sett förut. Istället går han till baren och beställer en gin och tonic. Som han sitter där inträder den amerikanska journalisten i baren och känner genast igen Evelyn Waugh vid sin drink. Han går fram och presenterar sig. Om Waugh verkligen registrerar hans namn är högst tveksamt. Särskilt imponerad av journalister är han inte, i synnerhet inte amerikanska sådana. Men vad göra? Som fri författare behöver man publicitet av någon form, hur ska annars läsarna hitta till ens böcker.
Efter endast några få frågor och svar föreslår Waugh att de ska gå upp till hans rum och fortsätta intervjun. Hoppas du inte har något emot att jag lägger mig en stund, säger Waugh när de kommit upp på rummet. Jag känner mig en aning trött. Utan att vänta på svar går han iväg till badrummet och återkommer iklädd en vit pyjamas. Han lägger sig i sängen och den amerikanska journalisten sitter kvar på sin stol för att fortsätta ställa sina frågor.
På frågan vilken roll Evelyn Waugh tycker att en författare bör inta som just författare svarar han att en konstnär bör var reaktionär. Reaktionär? Man hajar onekligen till. Inte ska väl en konstnär vara reaktionär? Hon eller han bör väl för tusan vara motsatsen, nämligen radikal? Nej, svarar Evelyn Waugh, en konstnär bör vara reaktionär. En konstnär bör undvika att flyta med i tidens strömmar, han eller hon bör stå i opposition mot dessa. Det är alltså det han menar med att vara reaktionär. Och det erkännandet får man nog ge honom, Evelyn Waugh levde som han lärde vad gäller detta.
Den amerikanska journalisten verka dröja och Waugh har nu tröttnat på att stå där vid fönstret. Hyde Park har han sett förut. Istället går han till baren och beställer en gin och tonic. Som han sitter där inträder den amerikanska journalisten i baren och känner genast igen Evelyn Waugh vid sin drink. Han går fram och presenterar sig. Om Waugh verkligen registrerar hans namn är högst tveksamt. Särskilt imponerad av journalister är han inte, i synnerhet inte amerikanska sådana. Men vad göra? Som fri författare behöver man publicitet av någon form, hur ska annars läsarna hitta till ens böcker.
Efter endast några få frågor och svar föreslår Waugh att de ska gå upp till hans rum och fortsätta intervjun. Hoppas du inte har något emot att jag lägger mig en stund, säger Waugh när de kommit upp på rummet. Jag känner mig en aning trött. Utan att vänta på svar går han iväg till badrummet och återkommer iklädd en vit pyjamas. Han lägger sig i sängen och den amerikanska journalisten sitter kvar på sin stol för att fortsätta ställa sina frågor.
På frågan vilken roll Evelyn Waugh tycker att en författare bör inta som just författare svarar han att en konstnär bör var reaktionär. Reaktionär? Man hajar onekligen till. Inte ska väl en konstnär vara reaktionär? Hon eller han bör väl för tusan vara motsatsen, nämligen radikal? Nej, svarar Evelyn Waugh, en konstnär bör vara reaktionär. En konstnär bör undvika att flyta med i tidens strömmar, han eller hon bör stå i opposition mot dessa. Det är alltså det han menar med att vara reaktionär. Och det erkännandet får man nog ge honom, Evelyn Waugh levde som han lärde vad gäller detta.
lördag 25 augusti 2012
CARRINGTON
Absint, divaner, cigaretter, storrutiga kostymer, ring i örat, långt hår och skägg samt en smak för ironiska fräckheter. Dora Carrington får ursäkta, det är Lytton Strachey med sin kvickhet, sin dandyism, sin elakhet och stora beläsenhet som är behållningen i denna enastående film.
http://www.youtube.com/watch?v=tN-kc9Kazjc
http://www.youtube.com/watch?v=tN-kc9Kazjc
onsdag 22 augusti 2012
söndag 19 augusti 2012
DJURRIKETS FILOSOFER
Han ligger på mage och ser på mig med lugna ögon när jag kommer. Han ser trött ut, ena örat har fallit framåt medan det andra står upp som man förväntar sig att grisöron ska göra. Jag hade gärna sett att han hade rest på sig, kommit emot mig och sniffat på mig, men det vore kanske under hans värdighet. Sånt kan han överlåta till osjälvständiga djur som hundar. Han förresten? Det kan mycket väl vara en sugga som ligger där. Det är inte så lätt för en okunnig stadsbo som jag att se skillnaden. Låt oss därför för enkelhetens skull säga han även i fortsättningen. Skulle du ändå vara en sugga ber jag om ursäkt och hoppas att du inte blir alltför förnärmad. Du kan alltid se ner på mig och min okunnighet.
Det finns något värdigt över grisar, något som gör att man genast känner beundran för dem. De ger också en känsla av att sitta inne med en livets hemlighet som vi människor inte känner till och som de vet att vi inte känner till, därav kommer det sätt med vilket de förhåller sig till oss. Jag får nästan känslan av att de känner medömkan med oss som inte tycks känna till det som de känner till. Finns det inte en liten antydan till medlidande i hans blick när han ser på mig? Men, det vill jag poängtera, det finns inte ett spår av överlägsenhet i blicken. Hundar ser upp till en, katter ser ner på en men grisar behandlar en som en jämlike, lär Churchill ha sagt en gång.
Det finns barbarer som av någon egendomlig anledning gärna vill stoltsera genom att trä ett spett genom en hel gris och sedan grilla stackaren över eld eller glöd. En sådan syn får det alltid att göra ont inom mig. Den stolta grisen fråntas all sin värdighet och närmast förlöjligas av en buse vars intelligens måste ligga på en nivå betydligt under grisens. Men, jag brukar trösta mig med att det är mest synd om barbaren. Det är som bekant inte längden på livet som är det viktigaste utan innehållet.
Jag tror att vi alla kan lära oss något genom att studera grisar. Nu när jag betraktar den gris som lugnt ser på mig där han ligger på magen fylls jag av känslor av frid och lycka. Någon lär ha kallat grisar för djurrikets filosofer, en liknelse som utan tvekan är träffande. Vem vet, kanske kan vi börja få en aning om den livets hemlighet som de känner och som de säkerligen inte har något emot att dela med sig av. Det som krävs är i så fall en stor dos ödmjukhet och öppna sinnen.
Det finns något värdigt över grisar, något som gör att man genast känner beundran för dem. De ger också en känsla av att sitta inne med en livets hemlighet som vi människor inte känner till och som de vet att vi inte känner till, därav kommer det sätt med vilket de förhåller sig till oss. Jag får nästan känslan av att de känner medömkan med oss som inte tycks känna till det som de känner till. Finns det inte en liten antydan till medlidande i hans blick när han ser på mig? Men, det vill jag poängtera, det finns inte ett spår av överlägsenhet i blicken. Hundar ser upp till en, katter ser ner på en men grisar behandlar en som en jämlike, lär Churchill ha sagt en gång.
Det finns barbarer som av någon egendomlig anledning gärna vill stoltsera genom att trä ett spett genom en hel gris och sedan grilla stackaren över eld eller glöd. En sådan syn får det alltid att göra ont inom mig. Den stolta grisen fråntas all sin värdighet och närmast förlöjligas av en buse vars intelligens måste ligga på en nivå betydligt under grisens. Men, jag brukar trösta mig med att det är mest synd om barbaren. Det är som bekant inte längden på livet som är det viktigaste utan innehållet.
Jag tror att vi alla kan lära oss något genom att studera grisar. Nu när jag betraktar den gris som lugnt ser på mig där han ligger på magen fylls jag av känslor av frid och lycka. Någon lär ha kallat grisar för djurrikets filosofer, en liknelse som utan tvekan är träffande. Vem vet, kanske kan vi börja få en aning om den livets hemlighet som de känner och som de säkerligen inte har något emot att dela med sig av. Det som krävs är i så fall en stor dos ödmjukhet och öppna sinnen.
torsdag 16 augusti 2012
ROMANTIKENS ANDE
Tack och lov att upplysningstidens förnuftsiver till slut nådde vägs ände. Och tack Keats och Stagnelius, Liszt och Chopin och många andra för allt ni gett oss i form av ord, toner och färg. Romantikens idéer har aldrig dött. Här presenteras de i några inspirerande avsnitt av TV-serien "The Romantic Spirit". Genom länken hittar man lätt de andra delarna också.
http://www.youtube.com/watch?v=cHrzusEh6CA
http://www.youtube.com/watch?v=cHrzusEh6CA
tisdag 14 augusti 2012
L´ART POUR L´ART 1
Mer om Nils Dardel:
http://www.unt.se/kultur/uppsala-formade-nils-dardel-1611697.aspx
söndag 12 augusti 2012
UNDERLIGA HÄNDELSER I ARKADIEN
Är mannen i den mörka kostymen bara en man i en mörk kostym, eller är det en orm i en annan skepnad? Är myrorna bara myror? Är jag bara jag? Vad är det som händer i Arkadien egentligen? Arkadien förresten...?
En kort novell om, ja vad...?
http://www.kapitel1.se/kristoffer-nilsson2/underliga-handelser-i-arkadien
En kort novell om, ja vad...?
http://www.kapitel1.se/kristoffer-nilsson2/underliga-handelser-i-arkadien
söndag 5 augusti 2012
1900
”Jag saknar 1900-talet”, sade en röst bakom mig.
”Varför då?” frågade en annan röst.
”Är det inte uppenbart? Se dig omkring i detta trista 2000-tal och vad ser du? Likformigheten brer ut sig mer och mer för varje dag.”
”Var det bättre i förra seklet?”
”Tänk”, sade han och jag kan tänka mig att han fick något drömskt i blicken, ”när politiker rökte pipa i TV. Det vore säkerligen politiskt självmord att göra det idag. Det är inte bara likformigheten utan även trångsyntheten som brer ut sig.”
Han blev tyst en stund innan han fortsatte:
”Och när vi ändå är inne på politik så är det också ett sorgligt kapitel. På 1900-talet var det faktiskt någon skillnad på de politiska partierna. Idag samlas så gott som allihop på mitten och sjunger liberalismens lov, som för övrigt är en mycket märklig form av villkorad liberalism. Och politikerna är så rädda för att säga något som kan uppfattas som det minsta kontroversiellt att de bara säger en massa meningslösheter som förvisso inte kan väcka någon anstöt men heller inget intresse. Politikerna har blivit så gråa att om man ställer upp dem mot en grå vägg så syns de inte.”
Hans kamrat skrattade glatt.
”Jag kan nog hålla med dig på den punkten.
”Ack ljuva 1900-tal när två personer kunde stå och prata utan att bli avbrutna av att den enas mobiltelefon plötsligt ringde och den andra tvingades stå där med ett egendomligt uttryck i ansiktet och lyssna på det säkerligen menlösa samtalet.”
”Men du kan väl inte mena att allt var gott ock lyckligt på 1900-talet.”
”Nej, det är klart. Det är mycket som har förändrats till det sämre och sedan finns det sådant som borde ha förändrats men som inte gjort det. Det är fortfarande ingenjörer och tekniker som styr våra samhälleliga institutioner. Människor helt utan humanistisk bildning. Det var de som gjorde sig skyldiga till slakten av våra städer, en slakt som förvandlade charmiga kvarter till själlösa nästan döda städer. Man tycker att de borde lärt sig av de misstag som gjordes då, men trots att de nu sitter med facit i hand så fortsätter de att göra samma misstag. Det brukar ibland sägas att vi svenskar är historielösa och när man konstaterar att rivningarna fortsätter så verkar det som att det kanske finns fog för påståendet.”
Han tystnade en stund igen.
”Tänk dig”, fortsatte han sedan, ”att man hade gjort likadant i städer som Rom eller Florens. Brr, man ryser av obehag vid blotta tanken.”
”Varför då?” frågade en annan röst.
”Är det inte uppenbart? Se dig omkring i detta trista 2000-tal och vad ser du? Likformigheten brer ut sig mer och mer för varje dag.”
”Var det bättre i förra seklet?”
”Tänk”, sade han och jag kan tänka mig att han fick något drömskt i blicken, ”när politiker rökte pipa i TV. Det vore säkerligen politiskt självmord att göra det idag. Det är inte bara likformigheten utan även trångsyntheten som brer ut sig.”
Han blev tyst en stund innan han fortsatte:
”Och när vi ändå är inne på politik så är det också ett sorgligt kapitel. På 1900-talet var det faktiskt någon skillnad på de politiska partierna. Idag samlas så gott som allihop på mitten och sjunger liberalismens lov, som för övrigt är en mycket märklig form av villkorad liberalism. Och politikerna är så rädda för att säga något som kan uppfattas som det minsta kontroversiellt att de bara säger en massa meningslösheter som förvisso inte kan väcka någon anstöt men heller inget intresse. Politikerna har blivit så gråa att om man ställer upp dem mot en grå vägg så syns de inte.”
Hans kamrat skrattade glatt.
”Jag kan nog hålla med dig på den punkten.
”Ack ljuva 1900-tal när två personer kunde stå och prata utan att bli avbrutna av att den enas mobiltelefon plötsligt ringde och den andra tvingades stå där med ett egendomligt uttryck i ansiktet och lyssna på det säkerligen menlösa samtalet.”
”Men du kan väl inte mena att allt var gott ock lyckligt på 1900-talet.”
”Nej, det är klart. Det är mycket som har förändrats till det sämre och sedan finns det sådant som borde ha förändrats men som inte gjort det. Det är fortfarande ingenjörer och tekniker som styr våra samhälleliga institutioner. Människor helt utan humanistisk bildning. Det var de som gjorde sig skyldiga till slakten av våra städer, en slakt som förvandlade charmiga kvarter till själlösa nästan döda städer. Man tycker att de borde lärt sig av de misstag som gjordes då, men trots att de nu sitter med facit i hand så fortsätter de att göra samma misstag. Det brukar ibland sägas att vi svenskar är historielösa och när man konstaterar att rivningarna fortsätter så verkar det som att det kanske finns fog för påståendet.”
Han tystnade en stund igen.
”Tänk dig”, fortsatte han sedan, ”att man hade gjort likadant i städer som Rom eller Florens. Brr, man ryser av obehag vid blotta tanken.”
onsdag 1 augusti 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)