Hjältar och hjältinnor 6

EMMA GOLDMAN

I vårt sinne blir världen en annan. Allt vi ser, alla intryck vi får av världen omkring oss tar alltid vägen via vår tolkningscentral. Vi kan förneka detta och låtsas att så inte är fallet. Vi kan inbilla oss att världen faktiskt är sådan vi ser den. Vi kan också acceptera det, och till och med bejaka våra egna tolkningar, vi kan leva dem fullt ut. Valet är vårt eget.
Detta gäller ju så klart också den svunna tid som bevaras i vårt minne. Tro inte att det verkligen hände så som du minns det, för det gjorde det inte. Men det gör ingenting. Ett vackert minne är ett vackert minne även om det inte är alldeles sanningsenligt. Och finns dessutom den absoluta sanningen? Det som är sant för dig behöver inte alltid vara sant för mig.
Det här hände sig på 70-talet, en i många avseenden betydligt mer angenäm tid än den nuvarande. Det var vinter och en pojke åkte på sin pulka nerför backen. Bakom honom kom kamraten på sin pulka, besviken över att vara just bakom. Han ville ifatt och förbi, men det gick nu inte. Den första pojken log nöjt när han stannat vid backens slut och vände sig om för se sin kamrat, som inte log, komma efter honom.
Sedan sprang båda två uppför backen, ivriga att komma först nästa gång. Men samma sak hände igen. Samma pojke som var först förra gången var först även den här gången.
”Du fuskar ju”, ropade den andra pojken när den första var på väg nerför backen, återigen leende.
”Nehej, det gör jag inte alls”, svarade han i farten.
”Jag vill inte leka med dig längre. Det är inget kul.”
Den andra pojkens mungipor var djupt nerdragna. Han drog vanten under näsan för att torka bort snoret som rann och tog sin pulka i snöret och började gå mot hemmet.
”Vänta. Kan vi inte leka något annat då istället?”
”Näe.”
”Kan vi inte gå hem till dig och titta i din Tarzanbok?”
”Jo, det kan vi väl.”
Och så gick de med sina pulkor efter sig mot nya äventyr.

Hjältar och hjältinnor 5

IVAN AGUÉLI

LIV

Ni vandrar, krönta av ljus.
Ögonen skådar i stilla tidlös klarhet.
Staden vilar, och runtom tystnar gatorna,
när min mun har sagt det sista ordet.
Fliken av ett höstmoln driver i rymden
och många öden verkar bredvid mitt eget.
Jag påminns om detta obestridliga faktum,
till trots mot allt som sägs och menas:
Mitt liv är mitt, och ingen annans.

Allt som var tungt har sjunkit i blånande glömska.
Utan att hejdas vill jag fullborda min bana.
Ibland, under en lycklig paus vill ett ansikte träda fram,
och dröja kvar, dröja kvar vid det mest förtrogna.
Som ett torn stående på en strand, besluten att dröja.
Jag anar de stormar som komma skall,
och jag påminns ännu en ytterligare gång
att trots allt som sägs, och trots allt som menas,
är mitt liv bara mitt, och ingen annans.

Hjältar och hjältinnor 4

SEBASTIAN HORSLEY

EN RIKTIG VÄN

Fritt efter Flann O´Brien

När regnet faller och allt känns grått,
och när du innerst inne ändå har på känn
att det mesta av livet nog redan har gått,
då, är ett glas öl en riktig vän.

När din flicka har lämnat dig och gått sin väg,
och du sitter där så ensam igen.
När lyckan försvunnit med raska steg,
då, är ett glas öl en riktig vän.

När fattigdom gror och plånboken gapar tom,
och du inser att du inte har en spänn.
När törsten bränner i din torra gom,
då, är ett glas öl en riktig vän.

När måltider och annat blir mindre och färre,
och du känner dig som en mygga bland män.
När du tänker att nu kan det knappast bli värre,
då, är ett glas öl en riktig vän.

För ölet har ju en läkande effekt.
Och redan efter en endaste en
känner man sig inte längre lika defekt.
Nog är ett glas öl en riktig vän.

Hjältar och hjältinnor 3

TOVE JANSSON

Samtal 1:
”Hur kommer det sig att du är så duktig?”
”Vadå duktig?”
”Ja, du är så duktig som tränar regelbundet. Och inte äter du en massa godis och chips heller.”
”Jag? Tycker du den här fläskiga magen tyder på att jag tränar och äter nyttigt?”
”Ja, jämfört med min.”
”Tränar du någonting?”
”Nej, jag kommer ju aldrig iväg. Jag vet att jag borde träna, men det blir liksom aldrig av. Det är därför man ser ut som man gör. Jag kan ju inte låta bli att äta godis heller!”
”Det är samma här. Det är så svårt att komma iväg och träna. Och man vet ju att man borde det. Men det är så svårt.”
”Hur gör andra, som tränar så mycket?”
”Inte vet jag.”

Samtal 2:
”Hej, vad gör du?”
”Jobbar.”
”Du med?”
”Ja, man måste ju jobba om man ska komma någon vart.”
”Jag vet. Man kan inte lata sig. Man måste ha ambitioner.”
”Visa framfötterna. Hur ska man annars få befordran. Man kan ju inte vara kvar på den här nivån hela livet. Man måste komma framåt. Komma uppåt.”
”Javisst. Mitt mål är att bli delägare. Då tjänar man cash, ska du veta.”
”Jag vet, det är mitt mål också.”
”Då måste man jobba. Man måste visa chefen att man är att lita på.”
”Man måste visa att man kan axla ansvaret.”
”Javisst. Nej, hör du, nu måste jag jobba vidare.”

Det ändå tur att jag har denna fallenhet för lättsinniga njutningar, tänkte poeten och tände förnöjt sin pipa.

Hjältar och hjältinnor 2

SÖREN KIERKEGAARD