Samtal 1:
”Hur kommer det sig att du är så duktig?”
”Vadå duktig?”
”Ja, du är så duktig som tränar regelbundet. Och inte äter du en massa godis och chips heller.”
”Jag? Tycker du den här fläskiga magen tyder på att jag tränar och äter nyttigt?”
”Ja, jämfört med min.”
”Tränar du någonting?”
”Nej, jag kommer ju aldrig iväg. Jag vet att jag borde träna, men det blir liksom aldrig av. Det är därför man ser ut som man gör. Jag kan ju inte låta bli att äta godis heller!”
”Det är samma här. Det är så svårt att komma iväg och träna. Och man vet ju att man borde det. Men det är så svårt.”
”Hur gör andra, som tränar så mycket?”
”Inte vet jag.”

Samtal 2:
”Hej, vad gör du?”
”Jobbar.”
”Du med?”
”Ja, man måste ju jobba om man ska komma någon vart.”
”Jag vet. Man kan inte lata sig. Man måste ha ambitioner.”
”Visa framfötterna. Hur ska man annars få befordran. Man kan ju inte vara kvar på den här nivån hela livet. Man måste komma framåt. Komma uppåt.”
”Javisst. Mitt mål är att bli delägare. Då tjänar man cash, ska du veta.”
”Jag vet, det är mitt mål också.”
”Då måste man jobba. Man måste visa chefen att man är att lita på.”
”Man måste visa att man kan axla ansvaret.”
”Javisst. Nej, hör du, nu måste jag jobba vidare.”

Det ändå tur att jag har denna fallenhet för lättsinniga njutningar, tänkte poeten och tände förnöjt sin pipa.