LIV

Ni vandrar, krönta av ljus.
Ögonen skådar i stilla tidlös klarhet.
Staden vilar, och runtom tystnar gatorna,
när min mun har sagt det sista ordet.
Fliken av ett höstmoln driver i rymden
och många öden verkar bredvid mitt eget.
Jag påminns om detta obestridliga faktum,
till trots mot allt som sägs och menas:
Mitt liv är mitt, och ingen annans.

Allt som var tungt har sjunkit i blånande glömska.
Utan att hejdas vill jag fullborda min bana.
Ibland, under en lycklig paus vill ett ansikte träda fram,
och dröja kvar, dröja kvar vid det mest förtrogna.
Som ett torn stående på en strand, besluten att dröja.
Jag anar de stormar som komma skall,
och jag påminns ännu en ytterligare gång
att trots allt som sägs, och trots allt som menas,
är mitt liv bara mitt, och ingen annans.