Jag vandrade ensam
som en människa,
i en bitter doft av pistoler,
i en blå färg
av förlorade ögon,
som blev en annan dag,
en annan tid.
Ingenting förblir.
Och allt jag ser
är det som var.
söndag 10 juni 2012
onsdag 6 juni 2012
söndag 3 juni 2012
LIKFORMIGHETENS SJÄLLÖSA MÖRKER
”Fräscht!? Vari består fräschhetens lockelse?”
Jag satt ensam på Konditori Rosa denna gång. En stor fördel med att vara just ensam på ett ställe som detta är att man både kan se och höra sådant man annars inte kan. Och denna allt annat än sommarlika junidag fick jag från bordet bakom mig åhöra ett samtal som mest var en monolog. Det var fräschheten som avhandlades.
”Det är inte ovanligt att någonting, vad det än är, avfärdas som ofräscht. Det kan vara matbutiker, lunchmat, människors hem eller vad som helst. Häromdagen var det en bekant som beklagade sig över just en matbutik och hon sade att där ville hon inte handla för det var så ofräscht. Vad menas?” Är varorna ofräscha? Är priserna ofräscha? Nej, det är butiken som är ofräsch! Vad det nu betyder? Men varorna då? Det är väl ändå varorna som är det viktiga kan man tycka. Dock inte hon. Nej, just den matbutiken är förvisso lite sjabbig, den är allt annat än trendig och den ligger i ett område som inte direkt associeras med den fina världen. Men i min mening är det just det som gör att jag vill handla där.”
”Du föredrar ofräscht framför fräscht?”
”Gör dig inte dum. Du förstår säkert vad jag menar. Jag kan ta ett annat exempel. Det fanns en lunchrestaurang, salig i åminnelse, som jag brukade besöka förr i tiden. De serverade den bästa tänkbara lunchmaten. Men den var ju inte direkt fräsch. Inredningen hade sett sina bästa dagar, det hade förövrigt hela huset som den låg i, och ingen maträtt som serverades där hade den minsta koppling till Thailand eller något annat matland på modet. Det fanns en salladsbuffé men man lade inte så stor vikt vid den. Man fokuserade istället på maten. Och vilken mat! Det vattnas i munnen när jag tänker på det. Nå, det hela slutade med att de fick stänga. De hade alldeles för få gäster. Och ändå var maten av yppersta klass. Men folk tyckte tydligen att det var ofräscht. Jag avskyr verkligen ordet fräscht! Om du hör mig använda det någon gång så säg till, är du bussig.”
”Det ska jag göra.”
”Jag tror att Hitler skulle ha uppskattat ordet fräscht. Men för att återgå till ämnet, varför tror du man river gamla hus med karaktär och bygger nya trista hus på samma plats? För att man tycker att de gamla är ofräscha så klart. Denna fräschhetsivran är en sjukdom. Jag vill komma in i en butik som är lite sjabbig och där det råder en hälsosam oordning. Föreståndaren får gärna vara en gammal gubbe som röker pipa bakom sin disk. Om man dessutom inte kan betala med kort så är det ett extra plus. För vad har en sådan butik som en själlös, tråkig och fräsch butik inte har. Jo, den har själ, karaktär, liv och framför allt har den charm!”
”Säger du det?”
”Ja, inte vet jag, men varför ska man göra världen tråkigare och mer likformig när man kan skapa variationer och spänning. Ur spänningen kommer energin och ur energin kommer liv.”
Jag satt ensam på Konditori Rosa denna gång. En stor fördel med att vara just ensam på ett ställe som detta är att man både kan se och höra sådant man annars inte kan. Och denna allt annat än sommarlika junidag fick jag från bordet bakom mig åhöra ett samtal som mest var en monolog. Det var fräschheten som avhandlades.
”Det är inte ovanligt att någonting, vad det än är, avfärdas som ofräscht. Det kan vara matbutiker, lunchmat, människors hem eller vad som helst. Häromdagen var det en bekant som beklagade sig över just en matbutik och hon sade att där ville hon inte handla för det var så ofräscht. Vad menas?” Är varorna ofräscha? Är priserna ofräscha? Nej, det är butiken som är ofräsch! Vad det nu betyder? Men varorna då? Det är väl ändå varorna som är det viktiga kan man tycka. Dock inte hon. Nej, just den matbutiken är förvisso lite sjabbig, den är allt annat än trendig och den ligger i ett område som inte direkt associeras med den fina världen. Men i min mening är det just det som gör att jag vill handla där.”
”Du föredrar ofräscht framför fräscht?”
”Gör dig inte dum. Du förstår säkert vad jag menar. Jag kan ta ett annat exempel. Det fanns en lunchrestaurang, salig i åminnelse, som jag brukade besöka förr i tiden. De serverade den bästa tänkbara lunchmaten. Men den var ju inte direkt fräsch. Inredningen hade sett sina bästa dagar, det hade förövrigt hela huset som den låg i, och ingen maträtt som serverades där hade den minsta koppling till Thailand eller något annat matland på modet. Det fanns en salladsbuffé men man lade inte så stor vikt vid den. Man fokuserade istället på maten. Och vilken mat! Det vattnas i munnen när jag tänker på det. Nå, det hela slutade med att de fick stänga. De hade alldeles för få gäster. Och ändå var maten av yppersta klass. Men folk tyckte tydligen att det var ofräscht. Jag avskyr verkligen ordet fräscht! Om du hör mig använda det någon gång så säg till, är du bussig.”
”Det ska jag göra.”
”Jag tror att Hitler skulle ha uppskattat ordet fräscht. Men för att återgå till ämnet, varför tror du man river gamla hus med karaktär och bygger nya trista hus på samma plats? För att man tycker att de gamla är ofräscha så klart. Denna fräschhetsivran är en sjukdom. Jag vill komma in i en butik som är lite sjabbig och där det råder en hälsosam oordning. Föreståndaren får gärna vara en gammal gubbe som röker pipa bakom sin disk. Om man dessutom inte kan betala med kort så är det ett extra plus. För vad har en sådan butik som en själlös, tråkig och fräsch butik inte har. Jo, den har själ, karaktär, liv och framför allt har den charm!”
”Säger du det?”
”Ja, inte vet jag, men varför ska man göra världen tråkigare och mer likformig när man kan skapa variationer och spänning. Ur spänningen kommer energin och ur energin kommer liv.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)