söndag 5 december 2010

Det är så mycket vi tar för givet. Så mycket välbekant som vi inte ägnar en tanke eller blick; och ännu mindre begrundar eller betraktar. En rimlig fråga att ställa då är väl om det i så fall är välbekant.
Jag har nu låtit en ganska ansedd tid gå medan jag har ägnat min uppmärksamhet mot molnen. Dessa svävande fenomen vi har ovanför våra huvuden. De kan vara väldiga, majestätiska och de kan vara små, så små och fjäderlätta. Ibland far de fram med en väldig fart, och ibland verkar de ligga blickstilla och liksom vänta på Godot. Men aldrig är de konstanta i formen. Rikta blicken mot ett moln, memorera dess form, vänd bort blicken för bara en sekund eller två och molnet är förändrat, ibland så till den grad att det är svårt att tro att det är samma moln. Den form som först stod att se är ofta fullständigt förbytt till en annan.
Ytterligare en sak som slår en är hur deras färger kan variera så pass mycket som de gör. Vita som nyfallen snö är de ibland, och emellanåt tornar de upp sig kraftigt blågrått. Vid stunder då solen går upp eller ned ser de nästan ut att stå i brand.
De skiftande formationerna och färgerna inger oss också olika känslor. De vita fjäderlätta molnen försätter oss lätt i en seren fridfull känsla, medan deras motsatser, de blågrå massiva jätteformationerna som tycks välla fram som hotfulla jättelika havsvågor, istället inger oss känslan av oro. Vi blir berörda av dessa fenomen vi ser, om vi lyfter blicken uppåt.
Om man nu inte ligger på rygg som jag nyss gjorde. Den ställningen kan rekommenderas eftersom den stående positionen med huvudet bakåtböjt tämligen snabbt ger en ont i nacken.
Som jag låg där var det som om min kropp fylldes av molnen jag betraktade. Jag kände hur jag blev mycket lättare, och hade jag helt plötsligt svävat iväg för att förenas med mina studieobjekt hade jag inte blivit förvånad. Jag hade bara glatt hälsat på mina nyvunna vänner när vi träffades där uppe i det blå. Sedan hade jag följt deras exempel och fritt och långsamt svävat omkring ovanför planeten Tellus.
Onekligen en angenäm dröm.