Att se livet i en sten. Att se världen i ett grässtrå.
Jag var ute och gick, utan mål och utan mening. Jag drev planlöst omkring, lät mig föras än hit och än dit. Vad det var som förde mig i de olika riktningarna är inte lätt att säga. Infall? Jo. Men var kom då de ifrån? Ibland svängde jag till vänster, ibland till höger, och ibland gick jag bara rakt fram.
Det var väl något som lockade mig till de olika riktningarna. Ibland är en sten intressantare än ett grässtrå, ibland är det tvärtom. ”Vad är det jag ser när jag ser en sten?”, lär ju Aristoteles ha utbrustit en gång. Och det kan man verkligen undra. ”Är en sten bara en sten?”, utbrister jag nu. Och naturligtvis är svaret nej.
Om jag böjer mig ner, tar upp en sten, håller den i handen framför mig och betraktar den, kan jag se de mest underliga ting. Begränsningen finns bara i min hjärna.

Så jag drev planlöst omkring och mina tankar gjorde likadant. Det är så lustigt hur ens tankar kan fara, som ett löv om hösten. Ibland måste vi låta vår vilja vila och vårt mål vara. Det är en sådan befrielse att inte ha något mål för ett tag, att bara driva som om man levde i evigheten. Och det kanske man gör. Släpp viljan, släpp målet och du kommer att upptäcka att du befinner dig i evigheten. Och varför inte stanna där? Det är ändå så mycket behagligare än motsatsen.
Jag säger att jag gick eller drev. Jag skulle också kunna säga att jag promenerade. Men mest av allt vill jag använda ordet flanera. Det har en sådan angenäm klang. Gick låter hårt, men flanera låter mjukt. Om man byter ut en benämning mot en annan, för samma fenomen, byter man perspektiv, och det är som om man gjorde något helt annat. Den tråkigaste syssla kan bli till det mest underbara, med ett annat förhållningssätt.
Stenen lever i ett grässtrå.