POLITIKÁ

”Oss emellan sagt, våra politiker är inte så dåliga.”

Jag vet inte om det var så att han tvingats lyssna på alltför många klagovisor från alltför många bittra gnällspikar eller vad det nu kan ha varit som föranledde denna kommentar. Min taxichaufför verkade annars inte tillhöra den talföra typen. Han kanske hellre ville förekomma än förekommas, vad vet man?

”Inte?” svarade jag.
”Nej, inte alls. Man skulle kunna tro att det har blivit mycket sämre ställt med deras kompetens med tanke på alla skandaler som förekommit på senare år. Inte ställde Tage Erlander eller Per-Albin Hansson till det för sig på det viset?”
”Nej, det gjorde de väl inte.”
”Men sanningen är nog ändå den att hade de utsatts för dagens journalistkår hade de inte blivit gamla på sina poster. Så i det fallet var det nog inte bättre förr. Däremot var det det när det gäller journalister.”
”Hur menar du?”
”Jamen tänk dig själv. Journalisterna granskar politikerna var de går, vad de säger och vad de gör. Om journalisterna själva hade utsatts för en sådan granskning, hur hade de stått sig då? De hade fått avgå efter en vecka. Högst!”
”Och nog är det märkligt att Håkan Juholt inte visades någon nåd medan Carl Bildt vilar ifred”, fortsatte han. ”Hur kommer det sig?”
”Det kan man fråga sig”, svarade jag.
”Svaret står naturligtvis att finna hos mediernas ägare.”

Det är märkligt, och framför allt roligt, att man då och då finner en tänkare på de mest oväntade platser. När jag klev in i taxin hade jag verkligen inte väntat mig denna inledning till en intressant diskussion. Människor tänker, människor funderar och människor reflekterar. Det finns hopp bland alla nedslående budskap i andra sammanhang.

Låt oss hoppas att steget från tanke till handling inte är alltför långt.

VARFÖR SKAFFA HUND?

”Hundägare är ett intressant släkte. Ur ett psykologiskt perspektiv alltså.”
Ivars ord kom så plötsligt att jag nästan hajade till.
”På vilket sätt då?”
”Jag tror att man kan dela in hundägarna i olika karaktärstyper, åtminstone tre.”
”Och vilka är det.”
”De som vill visa andra hur duktiga de är, de som vill bestämma och de som känner sig svikna av människor och söker en trofast vän.”
”Kan du beskriva de här typerna lite utförligare?”
”Ja, om vi börjar med den första kategorin så verkar det finnas de som har hund endast för att det ger de tillfälle att visa hur duktiga de är. Det är de som vet precis hur en hund ska uppfostras och hur man ska bete sig mot hunden. De försitter aldrig en chans att upplysa andra hundägare, och andra med för den delen, hur de ska bete sig mot hunden. Snabbt och utan anmodan talar de om för andra att de gör fel. Naturligtvis gör deras egen hund aldrig något dumt eller felaktigt eftersom det är de själva som uppfostrat den. Skulle det ändå ske beror det på en annan hund, som inte har haft en lika duktig husse eller matte som deras egen jycke. Man kan väl kalla de för ett slags besserwisser. De vill så gärna att andra ska beundra dem för deras kunskaper. Och hunden ger de tillfälle att demonstrera dessa.”
”Och den andra typen?”
”Ja, de andra två typerna är lite mer sorgliga. Den första typen kan man lätt se från den komiska sidan. Att det inte gjorts en komedi på en sådan typ är ganska märkligt. Fast det kanske det har, utan att jag vet om det. Men den andra typen är alltså lite mer sorglig. Här är det människor som inte vågar eller får bestämma över andra människor. Tvärtom kanske de till och med känner sig lite nertryckta, lite hunsade i livet. Men över hunden får de bestämma, och de gör det rejält. Mot hunden ryter de till på ett sätt som de aldrig skulle våga göra mot en människa.”
”Hur är den tredje typen då?”
”Det är väl den mest sorgliga. Det är de som känner sig svikna av andra. De är ledsna och besvikna och söker tröst hos en hund. Och de blir inte besvikna. Hunden är alltid trofast och den sviker dem aldrig. Det är den här typen av hundägare som brukar säga att hunden är deras bästa vän. Och kan man tänka sig något mer sorgligt än ett tillstånd där ens bästa vän är en hund?”