onsdag 29 februari 2012
söndag 19 februari 2012
KONSTEN ATT TJÄNA PENGAR
Pengar är alltid ett hett ämne. Jag satt ensam på Konditori Rosa den här gången och bakom mig satt ett par som diskuterade just detta ämne. För att vara mer precis var det det faktum att löneläget i kvinnodominerande yrken är lägre än i mansdominerande. Och vad detta egentligen berodde på.
”När man försöker förklara detta”, sade kvinnan, ”är det ganska vanligt att man hänvisar till `strukturer´ i samhället eller att manligheten är norm eller att män belönar män och diverse andra ad hoc förklaringar.”
”Men det tycker inte du att man kan göra?” frågade mannen.
”Nej, då gör man det alldeles för lätt för sig.”
”Hur menar du?”
”Jo, jag tror inte att arbetsgivare frivilligt ger män högre lön än kvinnor. En arbetsgivare vill nog helst betala så låg lön som möjligt, oavsett om det är till en kvinna eller till en man.”
”Det kan man nog tänka sig.”
”Jag tror att en hög lön historiskt sett har varit mycket viktigare för män än för kvinnor, och att frågan därför har fått en större betydelse för den förra gruppen. Och därför har man, i de mansdominerande fackförbunden, varit mer aggressiva i löneförhandlingarna, vilket då har resulterat i hyfsade löneförhöjningar. Jag tror också att samma mönster upprepar sig när man löneförhandlar individuellt.”
”Det kan nog ligga någonting i det.”
”När Kommunal för några år sedan gick ut i strejk för att höja lönerna i kvinnodominerande yrken använde man sig av sloganen `Vi tar fighten`. Men det gjorde man inte. Till många medlemmars berättigade besvikelse lade man sig platt när man fick vad som bäst kan beskrivas som ett skambud från arbetsgivarna. Jag har svårt att tänka mig att exempelvis Metall skulle ha gjort det.”
”Nej, vad som behövs är självrannsakan”, fortsatte kvinnan. ”Att skylla sin dåliga lön på andra är som att skylla en förlust i en fotbollsmatch på motståndarna för att de inte lät en vinna. Det är dags att vakna upp och inse att motståndarna aldrig någonsin kommer att låta en vinna. Det vill de nämligen göra själva.”
”När man försöker förklara detta”, sade kvinnan, ”är det ganska vanligt att man hänvisar till `strukturer´ i samhället eller att manligheten är norm eller att män belönar män och diverse andra ad hoc förklaringar.”
”Men det tycker inte du att man kan göra?” frågade mannen.
”Nej, då gör man det alldeles för lätt för sig.”
”Hur menar du?”
”Jo, jag tror inte att arbetsgivare frivilligt ger män högre lön än kvinnor. En arbetsgivare vill nog helst betala så låg lön som möjligt, oavsett om det är till en kvinna eller till en man.”
”Det kan man nog tänka sig.”
”Jag tror att en hög lön historiskt sett har varit mycket viktigare för män än för kvinnor, och att frågan därför har fått en större betydelse för den förra gruppen. Och därför har man, i de mansdominerande fackförbunden, varit mer aggressiva i löneförhandlingarna, vilket då har resulterat i hyfsade löneförhöjningar. Jag tror också att samma mönster upprepar sig när man löneförhandlar individuellt.”
”Det kan nog ligga någonting i det.”
”När Kommunal för några år sedan gick ut i strejk för att höja lönerna i kvinnodominerande yrken använde man sig av sloganen `Vi tar fighten`. Men det gjorde man inte. Till många medlemmars berättigade besvikelse lade man sig platt när man fick vad som bäst kan beskrivas som ett skambud från arbetsgivarna. Jag har svårt att tänka mig att exempelvis Metall skulle ha gjort det.”
”Nej, vad som behövs är självrannsakan”, fortsatte kvinnan. ”Att skylla sin dåliga lön på andra är som att skylla en förlust i en fotbollsmatch på motståndarna för att de inte lät en vinna. Det är dags att vakna upp och inse att motståndarna aldrig någonsin kommer att låta en vinna. Det vill de nämligen göra själva.”
onsdag 15 februari 2012
söndag 12 februari 2012
VÄDERKVARNAR I SIKTET
”Man blir så trött!”
Anna Firsch och jag var ute och promenerade en dag. Vi talade om nyheter och vad som skrivs i tidningarna. Därav Annas uppgivna uttalande.
”Är det så illa?” undrade jag.
”Ja, vad är det som är viktigt och vad är inte viktigt? Det är väl en fråga som en journalist eller annan som skriver i en tidning bör ställa sig innan hon eller han sätter sig ner och skriver en artikel. Det är också en relevant fråga för redaktionen innan man bestämmer vad som ska publiceras i tidningen.”
”Gör man inte det tror du?”
”Det verkar inte så, med tanke på de artiklar som publiceras i tidningarna.”
”Har du några exempel?”
”Ja, ta den där artikeln som Bengt Ohlsson skrev om kulturvänstern. Vad var det som var så hemskt med den egentligen? Vad han gjorde var att påtala det faktum att många väljer sin politiska tillhörighet inte efter vad man själv tycker utan efter vad andra tycker. Man gör det för att man vill tillhöra en gemenskap. Sådant förekommer ju! Både inom vänstern och högern säkerligen. Det är knappast något särskilt kontroversiellt påstående. Och ändå var det en hel hög med människor som blev väldigt upprörda och genast var tvungna at ta upp tidningsutrymme för att svara på det.”
”Eller ta det där som statsministern sade”, fortsatte hon. ”Att man borde få jobba tills man är 75 om man vill. Vad är det som är så kontroversiellt med det Han sade inte att man skulle tvingas jobba till 75. Om man nu vill jobba så länge kan man väl få göra det. I den bästa av världar borde man både sänka och höja pensionsåldern så att man kan få gå i pension när man är exempelvis 55 om man vill, eller vid 75 om man vill det. Men hursomhelst var det en hel del människor som tydligen blev väldigt arga över det och genast var tvungna att ta till pennan.”
”Ja, det finns ju faktiskt viktigare saker att skriva om.”
”Det är precis det jag menar. Om man har den förmånen att man kan publicera det man skriver i stora tidningar, då tycker jag att det medför ett ansvar att skriva om sådant som faktiskt är viktigt och meningsfullt och inte ägna sig åt barnsligt käbbel.”
Och just då kom vi fram till Konditori Rosa.
Anna Firsch och jag var ute och promenerade en dag. Vi talade om nyheter och vad som skrivs i tidningarna. Därav Annas uppgivna uttalande.
”Är det så illa?” undrade jag.
”Ja, vad är det som är viktigt och vad är inte viktigt? Det är väl en fråga som en journalist eller annan som skriver i en tidning bör ställa sig innan hon eller han sätter sig ner och skriver en artikel. Det är också en relevant fråga för redaktionen innan man bestämmer vad som ska publiceras i tidningen.”
”Gör man inte det tror du?”
”Det verkar inte så, med tanke på de artiklar som publiceras i tidningarna.”
”Har du några exempel?”
”Ja, ta den där artikeln som Bengt Ohlsson skrev om kulturvänstern. Vad var det som var så hemskt med den egentligen? Vad han gjorde var att påtala det faktum att många väljer sin politiska tillhörighet inte efter vad man själv tycker utan efter vad andra tycker. Man gör det för att man vill tillhöra en gemenskap. Sådant förekommer ju! Både inom vänstern och högern säkerligen. Det är knappast något särskilt kontroversiellt påstående. Och ändå var det en hel hög med människor som blev väldigt upprörda och genast var tvungna at ta upp tidningsutrymme för att svara på det.”
”Eller ta det där som statsministern sade”, fortsatte hon. ”Att man borde få jobba tills man är 75 om man vill. Vad är det som är så kontroversiellt med det Han sade inte att man skulle tvingas jobba till 75. Om man nu vill jobba så länge kan man väl få göra det. I den bästa av världar borde man både sänka och höja pensionsåldern så att man kan få gå i pension när man är exempelvis 55 om man vill, eller vid 75 om man vill det. Men hursomhelst var det en hel del människor som tydligen blev väldigt arga över det och genast var tvungna att ta till pennan.”
”Ja, det finns ju faktiskt viktigare saker att skriva om.”
”Det är precis det jag menar. Om man har den förmånen att man kan publicera det man skriver i stora tidningar, då tycker jag att det medför ett ansvar att skriva om sådant som faktiskt är viktigt och meningsfullt och inte ägna sig åt barnsligt käbbel.”
Och just då kom vi fram till Konditori Rosa.
torsdag 2 februari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)