Pengar är alltid ett hett ämne. Jag satt ensam på Konditori Rosa den här gången och bakom mig satt ett par som diskuterade just detta ämne. För att vara mer precis var det det faktum att löneläget i kvinnodominerande yrken är lägre än i mansdominerande. Och vad detta egentligen berodde på.
”När man försöker förklara detta”, sade kvinnan, ”är det ganska vanligt att man hänvisar till `strukturer´ i samhället eller att manligheten är norm eller att män belönar män och diverse andra ad hoc förklaringar.”
”Men det tycker inte du att man kan göra?” frågade mannen.
”Nej, då gör man det alldeles för lätt för sig.”
”Hur menar du?”
”Jo, jag tror inte att arbetsgivare frivilligt ger män högre lön än kvinnor. En arbetsgivare vill nog helst betala så låg lön som möjligt, oavsett om det är till en kvinna eller till en man.”
”Det kan man nog tänka sig.”
”Jag tror att en hög lön historiskt sett har varit mycket viktigare för män än för kvinnor, och att frågan därför har fått en större betydelse för den förra gruppen. Och därför har man, i de mansdominerande fackförbunden, varit mer aggressiva i löneförhandlingarna, vilket då har resulterat i hyfsade löneförhöjningar. Jag tror också att samma mönster upprepar sig när man löneförhandlar individuellt.”
”Det kan nog ligga någonting i det.”
”När Kommunal för några år sedan gick ut i strejk för att höja lönerna i kvinnodominerande yrken använde man sig av sloganen `Vi tar fighten`. Men det gjorde man inte. Till många medlemmars berättigade besvikelse lade man sig platt när man fick vad som bäst kan beskrivas som ett skambud från arbetsgivarna. Jag har svårt att tänka mig att exempelvis Metall skulle ha gjort det.”
”Nej, vad som behövs är självrannsakan”, fortsatte kvinnan. ”Att skylla sin dåliga lön på andra är som att skylla en förlust i en fotbollsmatch på motståndarna för att de inte lät en vinna. Det är dags att vakna upp och inse att motståndarna aldrig någonsin kommer att låta en vinna. Det vill de nämligen göra själva.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar