En människa satt vid sitt skrivbord. Att det började skymma utanför fönstret bekymrade henne föga. Automatiskt tände hon lampan, drog fingrarna genom håret och gick till angrepp mot siffrorna igen. Som vanligt var det bråttom. Hon skulle presentera resultatet imorgon bitti, och det måste bara bli bra. Något annat var uteslutet.
Förbannat. Telefonen ringde. Hon svarade så artigt och med så vänligt tonfall hon förmådde. Man visste ju inte vem som var i den andra ändan. Äsch, det var inte något viktigt. Hon svarade kort och enstavigt på uppringarens långa haranger. Kunde han aldrig sluta pladdra?
Äntligen kunde hon avsluta samtalet och återgå till sina viktiga siffror. Få se nu, blir det här verkligen rätt. Kanske bäst att låta den här delen ligga en stund och se på den med nya ögon senare. Jag kan läsa igenom det när jag kommit hem, tänkte hon. Det blir bra.
Hon började känna sig hungrig. Hon slängde på sig jackan och gick ut för att köpa något att äta. Det fick bli en macka från affären på hörnet. När hon fick syn på kön till kassan flammade ilskan upp inom henne. Varför ska det alltid vara en sådan förbannad kö? Ska det vara så svårt att ha en kassa till öppen?
Med en påse i handen for hon sedan ut genom dörren och ut på trottoaren, fort tillbaka till kontoret nu. Men hennes uppmärksamhet var bristfällig, hennes tankar var riktade mot kontoret och hon höll på att springa rakt in i en lugnt strosande man på trottoaren.
”Ursäkta mig”, sade han leende.
Hon blängde surt på honom och jäktade vidare.
Den lugnt strosande mannen blev stående och tittade efter henne. Hans leende växte sig ännu bredare.
Men så vände han om och fortsatte sin promenad i motsatt riktning mot kontoristen. Han gick för att möta sin hustru ett par kvarter därifrån. Det var deras bröllopsdag och de skulle fira denna genom att gå på konsert. De var båda väldigt förtjusta i Mahler, och denna kväll skulle de få avnjuta kompositörens femte symfoni, med sitt vackra adagietto i fjärde satsen.
Se, där stod ju hustrun och väntade på honom. Hennes leende fick honom fortfarande, efter alla dessa år, att bli alldeles varm inombords.

Nattluften strömmade kall genom fönstret. Regnet droppade stilla i tystnaden. Jag frös, men kunde inte komma mig för att stänga fönstret.
Kvällarna och nätterna hade börjat bli mörka nu igen. För inte så länge sedan hade de varit sådär ljusa som bara nordiska sommarkvällar och nätter kan vara. Ja, tiden går. Nu står snart hösten för dörren, och det är långt till nästa sommar.
Jag blev lite vemodig i natten. Tankarna sökte sig tillbaka till svunna tider, och hade jag haft lättare för att gråta hade jag nog fällt en tår i den stunden.
Man kan tycka att det låter sorgligt - eller kanske patetiskt - men sorgen, om den inte är brutal, kan vara ljuv om man omfamnar den. Om man låter bli att vara rädd för den och försöker skjuta den ifrån sig kan den vara vacker som inget annat. Likaså vemodet och melankolin. Ta emot känslorna, de kan ta en till platser man annars aldrig skulle få besöka.
Jag kom att tänka på den tid då min vemodiga och melankoliska läggning måste ha grundlagts. Trots att jag hade många lekkamrater var jag ett ensamt barn. Att känna sig ensam bland andra, i ett sällskap, är en egendomlig känsla. Man frågar sig hur den uppstår. Beror den på en bristande förmåga att ge sig hän? Eller en rädsla att knyta an? Eller både och? Förmodligen är det mer komplext än så.
Jag mindes hur jag på vissa raster i skolan gick för mig själv medan mina kamrater lekte med varandra. Jag var inte utstött. Jag ville vara ensam. Jag ville gå där och tänka och känna. Redan då fanns melankolin där. Och det måste ha varit då som vi utvecklade vår djupa vänskap, melankolin och jag. Vi har haft en intim relation under nästan hela mitt liv. Hon är min första och bästa vän. Hon är en vän som jag, till skillnad från andra, kan hänge mig åt. Ett sällskap som jag kan vara avslappnad i, där jag inte känner några som helst krav att vara på ett visst sätt, att bete mig så som någon annan kan tänkas vilja att jag ska bete mig. Melankolin låter mig vara som jag är, hon ställer inga krav, hon bara finns där vid min sida.
Men det började bli sent. Det var dags att gå och lägga sig. Hon följde med, min tillgivna vän.

En gång under en av mina irrfärder tog mig slumpen till en plats som bara slumpen kan ta en till. Hur det gick till är höljt i dunkel. Det är som när man försöker minnas något man inte riktigt kan minnas. Man vet, eller tror sig veta, att minnesbilderna ändå finns där inne någonstans, men de kommer inte fram. Jag vet alltså inte hur det gick till.
Plötsligt befann jag mig bara där. Det var en ödslig plats, vinden blåste kall, trots att det var mitt i sommaren, och jag såg mig förundrat omkring. Ett dött träd stod där som en nästen spöklik gestalt och från en av dess grenar hängde en repstump. Det hade ju bara fattats att det varit en snara. Men det var det gudskelov inte. Den grenen hade inte heller hållit för någon människa att hänga sig i. Död och klen som den var.
Usch, det var kallt. Jag drog kavajen tätare omkring mig och korsade armarna över bröstet för att göra det lite varmare. Men det hjälpte föga. Det stod faktiskt en bänk en liten bit ifrån mig. Den såg dock allt annat än inbjudande ut, så där tänkte jag verkligen inte sätta mig. Bredvid bänken växte hallonbuskar som också kunde skylta med några röda bär på sina kvistar.
Var detta möjligen en övergiven trädgård? I så fall borde det finnas ett hus, eller åtminstone resterna av ett, i närheten. Jag vände blicken åt motsatt håll, och mycket riktigt, där stod ett hus. Jag gick fram till det för att undersöka det lite närmare. Det var inte lätt att ta sig fram i denna övergivna och vildvuxna trädgård, men efter att ha snubblat en gång över en trädgren kom jag fram till rucklet.
Då, när jag stod där och tittade in genom ett av de trasiga fönstren hörde jag plötsligt en nysning bakom mig. Jag snodde runt och fick se en kvinna komma emot mig.
Jag ska villigt erkänna att jag blev rädd. Förskrämt såg jag på henne medan hon närmade sig.
”Hejsan”, utropade hon glatt.
Detta lugnade mig emellertid inte alls.
”Ett vackert hus, inte sant?” fortsatte hon.
Vackert? Inte hade jag tänkt på huset i sådana termer.
”Kanske det”, svarade jag.
”Det där huset har en berättelse förknippad med sig. En fasansfull men vansinnigt fascinerande berättelse.”
”Ja, tänk om tingen kunde tala.”
”Tänk om vi kunde lyssna”, svarade hon kort.
Så såg hon på mig ett ögonblick, vände sig om och gick sin väg.