Nattluften strömmade kall genom fönstret. Regnet droppade stilla i tystnaden. Jag frös, men kunde inte komma mig för att stänga fönstret.
Kvällarna och nätterna hade börjat bli mörka nu igen. För inte så länge sedan hade de varit sådär ljusa som bara nordiska sommarkvällar och nätter kan vara. Ja, tiden går. Nu står snart hösten för dörren, och det är långt till nästa sommar.
Jag blev lite vemodig i natten. Tankarna sökte sig tillbaka till svunna tider, och hade jag haft lättare för att gråta hade jag nog fällt en tår i den stunden.
Man kan tycka att det låter sorgligt - eller kanske patetiskt - men sorgen, om den inte är brutal, kan vara ljuv om man omfamnar den. Om man låter bli att vara rädd för den och försöker skjuta den ifrån sig kan den vara vacker som inget annat. Likaså vemodet och melankolin. Ta emot känslorna, de kan ta en till platser man annars aldrig skulle få besöka.
Jag kom att tänka på den tid då min vemodiga och melankoliska läggning måste ha grundlagts. Trots att jag hade många lekkamrater var jag ett ensamt barn. Att känna sig ensam bland andra, i ett sällskap, är en egendomlig känsla. Man frågar sig hur den uppstår. Beror den på en bristande förmåga att ge sig hän? Eller en rädsla att knyta an? Eller både och? Förmodligen är det mer komplext än så.
Jag mindes hur jag på vissa raster i skolan gick för mig själv medan mina kamrater lekte med varandra. Jag var inte utstött. Jag ville vara ensam. Jag ville gå där och tänka och känna. Redan då fanns melankolin där. Och det måste ha varit då som vi utvecklade vår djupa vänskap, melankolin och jag. Vi har haft en intim relation under nästan hela mitt liv. Hon är min första och bästa vän. Hon är en vän som jag, till skillnad från andra, kan hänge mig åt. Ett sällskap som jag kan vara avslappnad i, där jag inte känner några som helst krav att vara på ett visst sätt, att bete mig så som någon annan kan tänkas vilja att jag ska bete mig. Melankolin låter mig vara som jag är, hon ställer inga krav, hon bara finns där vid min sida.
Men det började bli sent. Det var dags att gå och lägga sig. Hon följde med, min tillgivna vän.