Försommar! Vår bästa tid är nu! Jag brukar sällan, för att inte säga aldrig, mötas av en avvikande uppfattning när jag hävdar att tiden mellan pingst och midsommar är den bästa tiden på året. Och det är ju faktiskt föga förvånande. Det är nu det blommar. Hägg och syren, gullviva och liljekonvalj, äppelträd och körsbärsträd, alla blommar de vid denna tid. Förvisso med en liten förskjutning framåt och bakåt, men ändå. Vetskapen om att sommaren ligger framför oss, och inte bakom oss, gör väl sitt till den upprymda känsla de flesta fylls av vid försommartid.
Det är ju också skolavslutningstider, och även om man som jag har lämnat skolans värld för länge sedan, lever det nog kvar inom en långt upp i vuxen ålder. Jag har åtminstone inga svårigheter att återkalla det sinnestillstånd jag alltid befann mig i på läsårets sista dag. Det var som att alla och allting log mot en när man gick mot skolan denna dag. Till och med lärarna hade ett särskilt lyster i ögonen. Det väntade förstås sommarlov även för dem, men jag tror nästan att alla, kanske inte de som ännu inte börjat skolan, men alla andra smittades av den där lyckokänslan därför att alla någon gång haft den. Och den är som sagt lätt att återkalla.
Särskilt i denna tid.
Nu satt jag på en bänk omgiven av syrenernas blommor i alla violetta nyanser. Den lätta klara försommarluften fylldes av deras doft. Det var verkligen en svensk pastoral. Mitt inre fylldes av en frid jag inte känt på länge.
Då, i denna stund, ringde min mobiltelefon. Den man som en gång uppfann den där apparaten har sannerligen en hel del att stå till svars för.
Det var min gamla vän Oskar Wenke som så abrupt förvandlade mitt inre från fridfullt till lätt irriterat.
Han undrade vad jag gjorde, om han möjligen störde.
”Inte alls”, ljög jag. ”Jag sitter och låter mig berusas av syrernas doft.”
”Säger du det. Jag störde ändå, med andra ord.”
Som så många andra samtal blev det kort och meningslöst.
Jag reste mig från bänken och gick hemåt med långsamma steg. Vad skulle jag nu hitta på till middag idag då?

”Varom man icke kan tala, därom måste man tiga”. Frasen lär återfinnas i en av Ludwig Wittgensteins två skrifter. Om det nu är i ”Tractatus Logico-philosophicus” eller ”Filosofiska Undersökningar” måste jag låta vara osagt. Mitt minne sviker mig dessvärre ännu en gång, men den kunniga och uppmärksamma läsaren lär säkert veta besked själv.
Påståendet kan ju tyckas självklart i sin nästan löjliga enkelhet, särskilt som det här är ryckt helt ur sitt sammanhang. Men är det det? Vem bestämmer vad man inte kan tala om? Vem har skrivit reglerna? Är det någon annan, eller är det jag själv? Detta är bara några exempel på frågor som citatet spontant ger upphov till.
Tyvärr är det väl oftast någon annan, någon diffus oidentifierad annan, som har skrivit de regler vi uppmanas följa. Nu är inte dessa förordningar formulerade som någon typisk regelsamling med en uttryckt avsändare. Istället är de inlindade i vackra, lockande formuleringar inhämtade från reklamskolornas senaste rön. Propagandans makt är stor och vi går omkring som levande måltavlor för denna var vi än befinner oss.
Men all maktutövning genererar ett motstånd mot densamma. Våra ögon öppnas långsamt och vår blick skärps alltmer. Vi börjar sakta men säkert urskilja en gestalt som försöker dölja sig själv så mycket som möjligt. Konturerna blir alltmer tydliga och kanske kommer vi snart att kunna beskåda ett ansikte.
Denna makt kan endast existera inkognito. Vid en identifiering skulle dess grund rasera och all trovärdighet vara som bortblåst. Därför är otydlighet ett ledord, både vad gäller maktorganet självt och de regler det formulerar med alla vackra omskrivningar. Reglerna må alltså vara utsmyckade och kamouflerade för att vara verkningsfulla. Men var det någon gång Fröding slog huvudet på spiken så var det när han skaldade: ”Snus är snus om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Vid stationen mötte jag ett leende på förmiddagen. Det var när jag svängde runt hörnet vid biljettförsäljningen som jag plötsligt stod ansikte mot ansikte med detta leende. Naturligtvis satt leendet på ett ansikte som satt på ett huvud som satt på en hals som satt på en kropp. Men det var bara leendet som registrerades av mitt medvetande. Jag vet knappt om människan var en kvinna eller man, eller vilken hårfärgen var eller hur hon eller han var klädd. Allting hamnade liksom i skuggan av detta leende.
Om munnen ler, det vill säga om leendet är äkta, då ler hela ansiktet. Särskilt gäller det väl ögonen som får ett speciellt glittrande liv som de inte annars har. Kanske påverkar det hela kroppen rent av, så att den blir lättare på något sätt. Eller åtminstone ger ett lättare intryck.
Sedan har vi det stora miraklet med ett leende. Det är synnerligen smittsamt. Som det heter i sången: ”När du skrattar, när du skrattar, skrattar hela världen med dig.”
Tyvärr gäller detta även motsatsen. När du tjurar, tjurar andra med dig.
Och kanske, kanske kan dessa faktum vara belägg som styrker tesen hos den finländska filosof som menar att innerst inne älskar vi alla andra människor. Som ett argument för påståendet hävdar han bland annat att det är omöjligt för oss att förhålla oss likgiltiga inför andra människor. Och motsatsen till kärlek är ju inte hat utan likgiltighet.
En självklarhet i sammanhanget är förstås att definiera begreppet älska, vilket filosofen också gjort, men som jag tyvärr inte kan dra mig till minnes så här på rak arm.
Hursomhelst är denna tes sådan att den först låter fullständigt vansinnig. Men sedan, när man börjar reflektera över den är man plötsligt inte så säker längre. Man börjar sakta men säkert undra om det ändå inte finns någon liten poäng där, något litet korn av sanning.
En sak vet jag i alla fall bestämt. Det där leendet vid biljettförsäljningen på stationen fick även mig att le. Och nu, många timmar senare, kan jag inte heller låta bli att spricka upp i ett leende när jag tänker på det.