Vid stationen mötte jag ett leende på förmiddagen. Det var när jag svängde runt hörnet vid biljettförsäljningen som jag plötsligt stod ansikte mot ansikte med detta leende. Naturligtvis satt leendet på ett ansikte som satt på ett huvud som satt på en hals som satt på en kropp. Men det var bara leendet som registrerades av mitt medvetande. Jag vet knappt om människan var en kvinna eller man, eller vilken hårfärgen var eller hur hon eller han var klädd. Allting hamnade liksom i skuggan av detta leende.
Om munnen ler, det vill säga om leendet är äkta, då ler hela ansiktet. Särskilt gäller det väl ögonen som får ett speciellt glittrande liv som de inte annars har. Kanske påverkar det hela kroppen rent av, så att den blir lättare på något sätt. Eller åtminstone ger ett lättare intryck.
Sedan har vi det stora miraklet med ett leende. Det är synnerligen smittsamt. Som det heter i sången: ”När du skrattar, när du skrattar, skrattar hela världen med dig.”
Tyvärr gäller detta även motsatsen. När du tjurar, tjurar andra med dig.
Och kanske, kanske kan dessa faktum vara belägg som styrker tesen hos den finländska filosof som menar att innerst inne älskar vi alla andra människor. Som ett argument för påståendet hävdar han bland annat att det är omöjligt för oss att förhålla oss likgiltiga inför andra människor. Och motsatsen till kärlek är ju inte hat utan likgiltighet.
En självklarhet i sammanhanget är förstås att definiera begreppet älska, vilket filosofen också gjort, men som jag tyvärr inte kan dra mig till minnes så här på rak arm.
Hursomhelst är denna tes sådan att den först låter fullständigt vansinnig. Men sedan, när man börjar reflektera över den är man plötsligt inte så säker längre. Man börjar sakta men säkert undra om det ändå inte finns någon liten poäng där, något litet korn av sanning.
En sak vet jag i alla fall bestämt. Det där leendet vid biljettförsäljningen på stationen fick även mig att le. Och nu, många timmar senare, kan jag inte heller låta bli att spricka upp i ett leende när jag tänker på det.