Det är en vacker sommardag och jag går här och tuggar mitt gräs för mig själv, en liten bit ifrån de andra fåren. Det gör inte så mycket för gräset är lika gott här som där. Visst kan det bli lite ensamt, men det är inte så mycket att göra åt. De har nämligen bestämt sig för att ignorera mig. Ja, jag är utfrusen av de andra fåren.
Varför? undrar ni förstås. Vad kan jag ha gjort för att förtjäna ett sådant öde? Och jag svarar er: ”Ingenting!” Jag råkar bara vara lite ovanlig. Nej, inte ovanlig, jag är unik. Min like finns inte någonstans på denna jord. Men det förstår de inte.
Alla vet väl vad en dvärg är. Om det skulle finnas någon som till äventyrs inte vet det så kan man väl säga att det är en individ som är mycket mindre i storlek än de andra av sin art. Detta är förvisso inte unikt. Ovanligt ja, men inte unikt. Det finns ändå ett visst antal individer här i världen som kan räknas som dvärgar.
Sedan har vi de som är ovanligt storvuxna. De är också ovanliga, men ingalunda unika. Jag tror till och med att det finns ännu fler av de storvuxna än av dvärgarna. Den här kategorin kan alltså ännu mindre göra anspråk på någon unicitet.
Men jag däremot, jag är unik. Det hävdar jag bestämt, och det är det som retar de andra fåren här. Jag är nämligen en storvuxen dvärg, vilket jag är oerhört tacksam för. Hade jag varit en vanlig dvärg hade jag tydligt skiljt ut mig från de andra, och det skulle jag nog ha tyckt vara ganska besvärande. Och hade jag varit så här storvuxen utan att ha varit dvärg hade jag ju inte sett klok ut.
Nu kan man alltså inte se på mig att jag är ett så anmärkningsvärt får, och det är därför de inte tror på mig. De tycker att jag är stöddig och försöker vara märkvärdig. Det är det som är anledningen till att de fryser ut mig, De kan bara inte förstå vilket unikt får jag är.
Men så är också får utomordentligt korkade varelser. Utom jag då…
Ta mig tusan! Jag är nog unik i det avseendet också!