En kopp kaffe smakar onekligen bäst på Konditori Rosa. Häromdagen satt vi där några stycken och fördrev en stund i glatt samspråk. Det var Gabriel Hennings, Lydia Rissler, Anna Firsch och jag som satt i de där sköna stolarna som är så svåra att resa sig ur. Konditoriets lampor försatte lokalen i ett varmt och hemtrevligt ljus, vilket så klart är särskilt angenämt så här på hösten.
Hur vi kom in på politik har jag ingen aning om.
”Man behöver inte alls rösta”, hävdade Gabriel. ”Det bara uppmuntrar och bekräftar systemet.”
”Men man bör visst rösta”, menade Lydia å sin sida, ”Hur ska man annars kunna påverka?”
”Man kan påverka på många andra sätt. Bara genom hur man agerar i vardagen till exempel.”
”Men nu är det ju faktiskt så att alla hävdar att det är viktigt att rösta. Och det tycker jag också. För vad skulle annars hända?”
”Det är klart att alla hävdar det. De är ju alla en del av systemet och tjänar sitt levebröd, och mer därtill, av det. Och då menar jag inte bara politiker. Jag menar de styrande klasserna över lag.”
”Och vilka skulle det vara?”
”Medier, företag och sist och minst politiker.”
”Vad menar du med sist och minst?”
”Precis vad jag säger. Människor i allmänhet tror säkert att det är politiker som styr och bestämmer hur samhället ska se ut, men de har för länge sedan avsagt sig den makten. De fattar bara de beslut som andra vill att de ska fatta.”
”Och de verkliga makthavarna är medier och företag?”
”Javisst. Medier är förstås också företag, så det räcker väl om man säger företag bara.”
”Det ligger något i det.” Nu gav sig Anna in i samtalet. ”Om man lyssnar på vad som sägs i valrörelser så är det nästan bara att företagsklimatet måste bli bättre och att vi måste arbeta mer. Och vilka är det som tjänar på det?”
”FÖRETAGEN”, svarade vi allihop i korus.
Ja, att arbeta mer är ju ett effektivt sätt att hindra sig själv från att tänka, känna och göra något meningsfullt som kan vara till glädje för en själv och andra.