Mänskligt beteende är en närmast outsinlig källa till fascinerande upptäckter. Vi tror oss gärna vara rationella, förnuftiga och kanske också logiska varelser. Det som är naturligt och rätt för oss upphöjer vi omedvetet till allmän och universell lag. Det rättfärdiga är det som vi fastställt som sådant.
Emellanåt tvingas vi dock motvilligt inse att vårt agerande inte varit rättfärdigt, och då sätter en annan process igång. Då startar ett desperat sökande efter en rationell förklaring. Vi måste hitta en orsak till varför vi gjorde som vi gjorde, trots att det faktiskt inte var det rätta. Naturligtvis börjar vi då vårt letande någonstans utanför oss själva. Att orsaken skulle finnas inom oss är definitivt inte det första vi tänker, och det vore dessutom en svår tanke att förlika sig med.
När Arvid Nyman och jag satt vid köksbordet och drack vårt kaffe styrdes samtalet som av en osynlig hand in på just ämnet mänskligt beteende, och rättfärdighet. Vad har man rätt att göra? Och vad har man inte rätt att göra? Och varför?
”I ett fritt samhälle värt namnet måste man få göra vad man vill så länge man inte skadar eller orsakar men för någon annan”, menade jag.
”Jag håller med”, svarade Arvid. ”Men tyvärr är det där begreppet men en aning otydligt.”
”Hurså?”
”Jo alltså, vad är det egentligen? När har man lidigt men och när har man det inte? Människors toleransnivå varierar ju ganska mycket.”
”Förvisso. Men det måste den utsatta bestämma. Jag kan inte avgöra om du lidit men eller inte. Det kan bara du göra.”
”Jovisst, men har jag alltid lidit men när jag säger att jag gjort det?” Har jag inte bara en alltför låg toleransnivå?”
”Man får väl utgå från det du säger. I alla fall till att börja med. Sedan får man kanske försöka bedöma trovärdigheten i det lite senare. Men, om vi för resonemanget vidare. Kan man ha rätt att någon gång bryta mot lagen?”
”Det tycker jag.”
”När då?”
”Vi var ju båda överens om att man har rätt att göra vad man vill så länge inte någon annan lider av det. Om jag stjäl ett kilo köttfärs på ICA Maxi, vem lider då skada eller men av det?”
”Handlaren kanske.”
”Skulle inte tro det. De omsätter sådana enorma summor att en sådan stöld skulle kunna jämföras med att ta en liter vatten ur Atlanten. Den enda som skulle kunna bli lidande av det är jag själv. Om jag åker fast.”
”Så du menar alltså att man är i sin fulla rätt att stjäla ett kilo köttfärs från ICA Maxi?”
”Det är precis vad jag menar!”

Arvid Nyman bor i ett litet hus strax utanför stadskärnan. Få människor skulle nog kalla huset vackert. Det är som sagt tämligen litet, från den grå fasaden har putsen lossnat lite här och var, och lampan ovanför ytterdörren är trasig. Mot husväggen står en gammal uttjänt spis med en hel del oidentifierbar bråte ovanpå. Utanför garaget står en ljusblå Volvo Amazon som utan tvekan har sett bättre dagar. Få människor skulle alltså kalla huset vackert, men det utstrålar charm på ett säreget sätt, värme och framförallt liv, vilket sannerligen inte kan sägas om vissa andra hus som allmänt brukar omnämnas som vackra.
När jag klev in genom grinden - som naturligtvis var trasig - lyfte labradoren Yngve sakta på huvudet och betraktade mig med en ointresserad blick. Han tillbringade största delen av sin tid i stilla kontemplation där i trädgården. Trädgården ja. Om man blundar och försöker tänka sig en trädgård är det knappast Arvid Nymans trädgård man ser framför sig. Efter att ha passerat den slöa labradoren och närmat mig huset hörde jag Arvids röst innanför den öppna dörren.
”Pratar du för dig själv?”, frågade jag samtidigt som jag knackade på dörren.
”Hur ska man annars kunna föra en intelligent konversation i den här delen av världen?”
Vi satte oss ner och drack en kopp kaffe och samtalade om än det ena och än det andra. Det var länge sedan vi hade setts och det verkade finnas mycket att prata om.
”Kan du begripa att en granne har klagat på mitt hus?”
”En granne? Vilken skulle det vara?”
Arvids hus låg avskilt med vad som skulle kunna kallas skog som närmsta granne. Men ett par tre hundra meter bort låg ett sådant där villaområde som växte upp lite här och var under 70-talet.
”Till råga på allt är de nyinflyttade. Karlen kom hit häromdagen och tyckte att jag borde snygga till det lite här. Man måste tänka på värdet på huset, sade han.”
”Han har alltså köpt ett hus med full vetskap om att ditt hus ligger här, och sedan har han mage att komma och klaga på det?”
”Tydligen.”
”Vad sade du till honom?”
”Lev och låt leva. Vad skulle jag annars säga?”