Med ett namn som Sylvester kunde jag ju knappast bli något annat än kabaréartist. Tursamt nog hade jag faktiskt talang för det. Den första tiden i yrket höll jag mig inom landets gränser men redan efter ett par år fick jag möjlighet att prova mina vingar utomlands. Ja, jag blev snabbt framgångsrik som kabaréartist, om jag får säga det själv. Jag uppträde på de stora metropolernas scener, London, Paris, Wien, Berlin. Överallt hade jag publiken i min hand och de älskade mig.
Men man åldras snabbt i detta yrke. Och inte nog med det, det kommer hela tiden nya och yngre förmågor som inte vill annat än att ta de äldres plats på scenen. Det finns inget utrymme för respekt för de äldre i artisternas bransch. Jag vet, för jag var själv ung och ambitiös en gång i tiden. Ni skulle se hur en ung artist betraktar en äldre, hela blicken utstrålar gift. Försvinn gubbe! Din tid är förbi. Den enes död, den andres bröd, det är den bistra verkligheten.
När jag så under ett uppträdande en kväll i Wien bröt mitt högra ben insåg jag att min tid slutligen var förbi. Jag hade tagit några glas för mycket före föreställningen, blev våghalsig och försökte mig på ett konststycke som jag inte borde försökt mig på. En yngre kollega som skulle ha tagit emot mig underlät att göra det, och där låg jag med brutet ben på scenen och insåg att min karriär var slut. När de bar ut mig från scenen såg han, den yngre kollegan, på mig och log.
Och nu sitter jag här, på min ålders höst kanske man skulle kunna säga om det inte lät så patetiskt, med ett glas champagne i min hand. Det är nyårsafton, min födelsedag och min namnsdag. Där ute faller tunga snöflingor under gatlyktans sken och mörkret har lagt sig över oss alla. I min glans dagar, var jag än var, i London, Paris, Berlin eller Wien, fick jag alltid samma fråga: Herr Sylvester, vad är egentligen ert riktiga namn? Några minuter efter klockslaget för min födelse börjar ett nytt år. En ny tid? Vem vet. Gott nytt år.
