LEO TOLSTOJ
tisdag 27 december 2011
söndag 18 december 2011
Det lackar mot jul. Dagarna går, åren går och regnet faller intensivt mot asfalten utanför. En gråare himmel har väl sällan skådats. Det är lördagsförmiddag och ljudet från cellon skänker en behaglig stämning i tillvaron. Ska jag göra något kanske? Resa mig ur sängen? Nej, varför då? Varför inte njuta av sysslolösheten och sängens värme att tag till? Det utförs alldeles för många sysslor i vår värld, och det finns ingen anledning att bidra till att ännu fler utförs. Bättre då att ligga kvar här och lyssna på cellon som ackompanjeras av regnets slag mot fönsterrutan.
Jag plockar upp en bok om Caravaggio och bläddrar förstrött däri. Min blick fastnar vid bilden av S:t Jerome i sin röda mantel. Han sitter vid bordet och skriver med dödskallen stående framför sig. Denna skalle påminner oss om det förgängliga liv vi lever, och kanske också fåfängliga. De flesta av oss - nåja, många då - strävar efter att lyckas, att bli framgångsrika inom något område. De anstränger sig, de vill göra det rätta intrycket på chefer och kunder eller vilka det nu kan vara. Livet är en ständig strävan efter något annat, något bättre. Men ta en titt på dödskallen och begrunda vad den säger oss.
Det är när man ligger kvar i sängen en lördagsförmiddag i december och lyssnar på en cello och hör regnet som slår mot fönstret som man sakta börjar inse att livet är här och nu. Man ser dödskallen framför sig och tänker att jag kan lika gärna ligga kvar en stund till, eftersom jag vill det. Det är ingen brådska. Disken behöver inte klaras av nu. Jag behöver inte dammsuga just nu. För vad är smuts? Hur lyder egentligen definitionen av smuts? Det finns faktiskt ingen (tror jag). Grus utanför dörren är inte smuts, men samma grus innanför dörren blir plötsligt det. Smuts blir alltså smuts först när man betraktar det som sådant. Låt då istället bli att göra det, så är problemet ur världen. Man kan åter luta sig tillbaka i sängen och läsa om Caravaggios säregna liv. Och beundra bilderna av de vackra målningarna.
Oj då, nu har regnet övergått i snö. Ännu en anledning att stanna kvar i sängen alltså.
Men det vore gott med en kopp te. Jag får nog kliva upp och göra mig en sådan ändå. Och te smakar också bäst i en varm och skön säng.
Jag plockar upp en bok om Caravaggio och bläddrar förstrött däri. Min blick fastnar vid bilden av S:t Jerome i sin röda mantel. Han sitter vid bordet och skriver med dödskallen stående framför sig. Denna skalle påminner oss om det förgängliga liv vi lever, och kanske också fåfängliga. De flesta av oss - nåja, många då - strävar efter att lyckas, att bli framgångsrika inom något område. De anstränger sig, de vill göra det rätta intrycket på chefer och kunder eller vilka det nu kan vara. Livet är en ständig strävan efter något annat, något bättre. Men ta en titt på dödskallen och begrunda vad den säger oss.
Det är när man ligger kvar i sängen en lördagsförmiddag i december och lyssnar på en cello och hör regnet som slår mot fönstret som man sakta börjar inse att livet är här och nu. Man ser dödskallen framför sig och tänker att jag kan lika gärna ligga kvar en stund till, eftersom jag vill det. Det är ingen brådska. Disken behöver inte klaras av nu. Jag behöver inte dammsuga just nu. För vad är smuts? Hur lyder egentligen definitionen av smuts? Det finns faktiskt ingen (tror jag). Grus utanför dörren är inte smuts, men samma grus innanför dörren blir plötsligt det. Smuts blir alltså smuts först när man betraktar det som sådant. Låt då istället bli att göra det, så är problemet ur världen. Man kan åter luta sig tillbaka i sängen och läsa om Caravaggios säregna liv. Och beundra bilderna av de vackra målningarna.
Oj då, nu har regnet övergått i snö. Ännu en anledning att stanna kvar i sängen alltså.
Men det vore gott med en kopp te. Jag får nog kliva upp och göra mig en sådan ändå. Och te smakar också bäst i en varm och skön säng.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)