Vattnet kokade och jag gjorde mig en kopp te. Jag tog med mig koppen till soffan, lade mig därpå och tittade upp i taket. Ytan var inte särskilt jämn, men varför skulle den vara det? När ska jag egentligen komma mig för med att skaffa gardiner till fönstren? Det kunde onekligen vara dags nu! Jag hade ändå bott i denna lägenhet i ett halvår vid det här laget, eller nästintill.
Så drog jag mig till minnes ett samtal som jag hade med min vän Rickard Henk dagen innan. Samtalet var en aning besynnerligt, jag hade nämligen aldrig sett på denne Rickard som någon särskilt tänkande människa. Man tror sig känna en människa, men man kan tydligen aldrig känna henne fullständigt. Jag blev därför rätt förvånad när han helt plötsligt, apropå ingenting, slängde ur sig frågan:
”Tror du på ett liv efter detta?”
”Tja”, svarade jag trevande. ”Jag varken tror eller inte tror skulle man nog kunna säga.”
”Det är precis det jag menar! Hur ska man kunna tro något om det? Det finns de som bestämt hävdar att man bara har ett liv, och det finns de som lika bestämt påstår motsatsen. Men vad kan man ha för grund för något av de påståendena? Man kan ju omöjligt ha någon aning om det.”
”Det finns de som säger att Gud finns också, och det finns de som förnekar Guds existens. Vad kan de båda grupperna ha för grund för sina hållningar?”
”Javisst, det är precis samma sak. Man kan omöjligt veta.”
”Frågan är om verkligen behöver tro på det ena eller andra för att rättfärdiga hur man lever nu.”
”Hur menar du?”
”Jo, alltså… Man skulle kunna tänka till exempel att jag bara har ett liv och därför gäller det att ta vara på det jag har. Eller också kan man tänka att eftersom jag ändå har flera kan jag ta det lite lugnt. Exemplen kanske inte var så bra, men du förstår vad jag menar?”
”Ja, jag tror det. Hur det än är har jag ett liv nu, och jag har min möjlighet och det är mitt ansvar att göra det bästa av det. Det är upp till mig och ingen annan, och det spelar ingen roll hur många liv jag kan tänkas ha.”
”Men om du misslyckas? Blir inte fallet rätt tungt då? Det är ju liksom ditt eget fel i så fall.”
”Men jag vet inte om man kan tala i sådana termer som att lyckas eller misslyckas. Jag menar inte att man ska sträva efter det som idag brukar kallas för framgång, det vill säga pengar och makt över andra. Istället ska man lyssna på sig själv och komma fram till vad som är riktigt för just en själv. Det är en ständigt pågående process, och någon annan kan inte bedöma om jag har lyckats eller misslyckats. Inte ens jag själv eftersom processen upphör först vid döden. Man ska alltså försöka finna det som är bra för en själv, och det kan inte vara bra för en själv om det inte är bra för alla.”
Ur barns och spenabarns… Eller hur är det nu meningen lyder?
Nej, jag ska inte vara elak mot min vän Rickard Henk.

Där står en man och spolar vatten med en slang på marken utanför ett garage. Samtidigt pratar han med en kvinna av ungefär samma ålder. De verkar vara någonstans mellan femtio och sextio. Det är så svårt att försöka åldersbestämma människor tycker jag. För att inte tala om djur. De står där och ägnar sig åt småpratandets konst, som vissa behärskar så väl, medan andra har stora besvär med det. Jag undrar varför han sprutar vattnet mot marken. Först trodde jag att han tvättade bilen. Men det gör han alltså inte.
Där har vi bestämt den första reklamaffischen inför det kommande valet. En av dessa folkpartistiska politiker säger med ett något märkligt leende: ”Ja till Europa”.
När jag går där längs tegelklädda fasader med gula balkonger känner jag hur först hälen, och sedan resten av foten trycks mot asfalten. Hade jag inte haft händerna i fickorna hade armarna svängt längs sidorna.
Det är en tämligen stillsam kväll, inte särskilt många människor ute. Inte heller så många bilar som kör på gatorna. Jag trivs rätt bra med tillvaron där jag går. Jag observerar, känner och tänker.
Observerar hur träden rör sig i den stilla vinden, att några äldre kvinnor sitter på en altan och dricker vad jag förmodar är kaffe, att även de verkar ha en angenäm stund, precis som kvinnan och mannen med vattenslangen. Jag ser också hur en man kommer ut ur en port, närmast springande, mot en parkerad bil, hur han sätter sig däri och far iväg med en rivstart.
Jag känner som sagt också hur mina fötter nuddar marken för varje steg, hur min högra hand kramar nyckelknippan i fickan och hur båda mina händer har blivit lite varma i fickorna. Jag kanske skulle släppa ut dem i friska luften så de får svalka sig lite.
Som jag går där, nu nästan hemma, tänker jag också den ena tanken efter den andra. Man gör ju det när man är ute och går. Bland annat tänker jag: ”Ja till världen”.