Där står en man och spolar vatten med en slang på marken utanför ett garage. Samtidigt pratar han med en kvinna av ungefär samma ålder. De verkar vara någonstans mellan femtio och sextio. Det är så svårt att försöka åldersbestämma människor tycker jag. För att inte tala om djur. De står där och ägnar sig åt småpratandets konst, som vissa behärskar så väl, medan andra har stora besvär med det. Jag undrar varför han sprutar vattnet mot marken. Först trodde jag att han tvättade bilen. Men det gör han alltså inte.
Där har vi bestämt den första reklamaffischen inför det kommande valet. En av dessa folkpartistiska politiker säger med ett något märkligt leende: ”Ja till Europa”.
När jag går där längs tegelklädda fasader med gula balkonger känner jag hur först hälen, och sedan resten av foten trycks mot asfalten. Hade jag inte haft händerna i fickorna hade armarna svängt längs sidorna.
Det är en tämligen stillsam kväll, inte särskilt många människor ute. Inte heller så många bilar som kör på gatorna. Jag trivs rätt bra med tillvaron där jag går. Jag observerar, känner och tänker.
Observerar hur träden rör sig i den stilla vinden, att några äldre kvinnor sitter på en altan och dricker vad jag förmodar är kaffe, att även de verkar ha en angenäm stund, precis som kvinnan och mannen med vattenslangen. Jag ser också hur en man kommer ut ur en port, närmast springande, mot en parkerad bil, hur han sätter sig däri och far iväg med en rivstart.
Jag känner som sagt också hur mina fötter nuddar marken för varje steg, hur min högra hand kramar nyckelknippan i fickan och hur båda mina händer har blivit lite varma i fickorna. Jag kanske skulle släppa ut dem i friska luften så de får svalka sig lite.
Som jag går där, nu nästan hemma, tänker jag också den ena tanken efter den andra. Man gör ju det när man är ute och går. Bland annat tänker jag: ”Ja till världen”.