Det är en vacker sommardag och jag går här och tuggar mitt gräs för mig själv, en liten bit ifrån de andra fåren. Det gör inte så mycket för gräset är lika gott här som där. Visst kan det bli lite ensamt, men det är inte så mycket att göra åt. De har nämligen bestämt sig för att ignorera mig. Ja, jag är utfrusen av de andra fåren.
Varför? undrar ni förstås. Vad kan jag ha gjort för att förtjäna ett sådant öde? Och jag svarar er: ”Ingenting!” Jag råkar bara vara lite ovanlig. Nej, inte ovanlig, jag är unik. Min like finns inte någonstans på denna jord. Men det förstår de inte.
Alla vet väl vad en dvärg är. Om det skulle finnas någon som till äventyrs inte vet det så kan man väl säga att det är en individ som är mycket mindre i storlek än de andra av sin art. Detta är förvisso inte unikt. Ovanligt ja, men inte unikt. Det finns ändå ett visst antal individer här i världen som kan räknas som dvärgar.
Sedan har vi de som är ovanligt storvuxna. De är också ovanliga, men ingalunda unika. Jag tror till och med att det finns ännu fler av de storvuxna än av dvärgarna. Den här kategorin kan alltså ännu mindre göra anspråk på någon unicitet.
Men jag däremot, jag är unik. Det hävdar jag bestämt, och det är det som retar de andra fåren här. Jag är nämligen en storvuxen dvärg, vilket jag är oerhört tacksam för. Hade jag varit en vanlig dvärg hade jag tydligt skiljt ut mig från de andra, och det skulle jag nog ha tyckt vara ganska besvärande. Och hade jag varit så här storvuxen utan att ha varit dvärg hade jag ju inte sett klok ut.
Nu kan man alltså inte se på mig att jag är ett så anmärkningsvärt får, och det är därför de inte tror på mig. De tycker att jag är stöddig och försöker vara märkvärdig. Det är det som är anledningen till att de fryser ut mig, De kan bara inte förstå vilket unikt får jag är.
Men så är också får utomordentligt korkade varelser. Utom jag då…
Ta mig tusan! Jag är nog unik i det avseendet också!

Häromdagen sade en bekant till mig att jag borde ta mig i kragen. Att jag borde rycka upp mig. Jag funderade länge på vad han egentligen kunde mena med det, och vad det var som fick honom att uttala detta. Såg jag inte ut att må bra på något sätt? Såg jag dyster ut? Sorgsen?
Just de frågorna är det ju inte så stor mening med att fundera på, för något svar kan man aldrig nå fram till. Man kan omöjligt veta vad ens ansiktsuttryck säger, av den enkla anledningen att man inte kan se sig själv. Det vill säga, såvida man inte står framför sin spegelbild. Då är man å andra sidan så medveten om det att bilden knappast kan ge en rättvisande bild av hur man ser ut annars, till vardags så att säga.
Man kan alltså inte själv veta hur man ser ut när man går nerför gatan, sitter på bussen eller handlar sina matvaror i affären. Eller samtalar med bekanta. Det kan endast andra göra. Men är då dessa andra verkligen kapabla att tolka de signaler ens ansikte utsänder? Man ser väl ändå på andra, och på världen i övrigt, genom sina egna glasögon. Den tolkning jag gör av någon annans ansiktsuttryck eller av vad någon annan säger sker inom mig och bör därför färgas av mina specifika erfarenheter. Kanske också av mitt sinnestillstånd i det ögonblicket, för att inte tala om min förmåga, min begåvning och talang att tolka just det jag försöker mig på att tolka.
Det är alltså, som vanligt skulle jag vilja säga, många olika fenomen som spelar in när en sådan bedömning ska göras. Hade då denna människa någon rätt att säga det han sade till mig? Ur juridisk aspekt har han naturligtvis det. Ur juridisk aspekt har han rätt att säga vad han vill till mig så länge han inte gör sig skyldig till förtal. Men moraliskt? Då blir det genast knepigare. Man kan så klart tycka att den där uppmaningen var tämligen harmlös, och det var den ju också. Någon större skada kunde den knappast orsaka mig. Han ville väl bara väl, eller också ville han ingenting speciellt, kanske bara försöka hitta på något att säga…
Nåväl, just nu överlämnar jag åt någon annan att försöka utröna de moraliska aspekterna på detta. Jag kom att tänka på en bonad som hängde i mormors sovrum, med en text som löd: ”Må någon kraft den gåvan ge mig, att se mig själv som andra ser mig.” Och det vore sannerligen en gåva det.