En ny dag tog sin början. Jag slog upp ögonen och riktade blicken mot klockan. Som vanligt var hon alldeles för lite, men det störde mig inte nämnvärt. Nu kunde jag ligga och halvslumra och ha det så där underbart skönt som man bara kan ha det när man halvslumrar på morgonen en ledig dag. Visst hade jag saker att göra men det var ingen brådska med det. Jag kunde hänge mig åt njutningen. Det har funnits de som menat att sömnen är människans naturliga tillstånd. Som belägg för tesen har de bland annat framfört att man som regel gärna går och lägger sig för att sova, men man kliver upp med största motvilja. Det må vara hursomhelst med det men…
Plötsligt slog det mig att jag drömt om Kierkegaard. Sören Kierkegaard, denne märklige man. Hur hamnade han i mina drömmar? Få se nu… Det konstiga var att han inte alls såg ut som sig själv, han såg ut som Sokrates med skägg och allt. Måhända är det inte så egendomligt ändå. Det finns ju många beröringspunkter mellan dessa två filosofiska giganter. Kierkegaard lär ha beundrat Sokrates och utgått i stora delar från honom när han formulerade såväl sin teori som sin metod.
Jag kom alltså gående längs en gata, vilken kan jag inte alls dra mig till minnes, när jag mötte honom. Hur vi kom att tala med varandra minns jag inte heller men jag kommer ihåg att jag var angelägen om att få samtala med honom. Ett sådant tillfälle kunde inte få förspillas.
”Vad ska jag göra med mitt liv?”
Den pinsamt naiva och rättframma fråga jag ställde fick det att krypa av obehag i kroppen.
”Det är helt och hållet upp till dig själv”, svarade han.
Och fortsatte sedan:
”Ställ inte sådana frågor till mig. Ställ dem till dig själv.”
Och sedan var det svart. Förtvivlat försökte jag återkalla vad som sedan hände i drömmen, men det gick inte alls.
Kanske var detta det enda jag behövde minnas.

En poet kom gående uppför backen. Klädd i en överrock av rutig tweed och med en bok i sin högra hand såg han nästan oförskämt obekymrad ut. Visslade han rentav? Han hejdade sig när han fick syn på mig, han hälsade och frågade hur det stod till.
”Jo tack”, svarade jag. ”Det vore synd att klaga.”
”Ja, det tjänar inte mycket till. Tvärtom.”
”Hur står det till själv då?”
”Som sagt, det vore synd att klaga. Jag är på väg till Rosa, har du lust att följa med.”
”Gärna det.”
Vi gick den lilla biten till Konditori Rosa, trädde in genom den vackert målade dörren och beställde varsin kopp kaffe med mazarin.
”Vad är det för bok du bär på?” frågade jag.
”Det här kamrat”, sade han och höll upp boken i luften, ”är inget annat än mitt senaste mästerverk.”
”Aha, du har kommit ut med en ny bok. Gratulerar.”
”Tackar. Jag kommer direkt från förlaget.”
”Det blir väl en bästsäljare förstås?”
”Helt säkert. Jag skulle bli mycket förvånad om den inte säljer i femtio exemplar, minst.”
”Så du blir berömd, får sitta i TV-soffor och pryda löpsedlar.”
”Det finns en risk att jag måste flytta till Monaco av skatteskäl. Jag kanske tjänar flera hundra på den.”
Vi lät ironin flöda, väl medvetna om att den kanske bara skulle sälja i femtio exemplar. Men sedan blev vi lite mer allvarliga.
”Det fanns en tid när poeter var uppburna som rockstjärnor, när diktsamlingar kunde sälja i stora upplagor och när man pratade om poeterna och deras verk. Men den tiden är hopplöst förbi.”
”Den kommer kanske tillbaka”, svarade jag för att trösta honom något.
Men det behövdes inte. Han var ändå på ett gott humör, som jag antar att man är när ens bok precis har lämnat tryckpressarna.
”Van Morrison fick en gång frågan, att om han var fönsterputsare, skulle han ändå skriva musik? Och han svarade tveklöst ja. Man måste göra det man verkligen vill i livet, annars lever man en lögn. Även om mina diktsamlingar säljer i obetydliga mängder så är jag ändå mer lyckligt lottad än de som inte lever sina liv i enlighet med sig själva.”