Söndag. En aning dyster i sinnet stod jag och tittade ut genom fönstret. Jag stod och såg på snön som rent vildsint for fram i den hårda blåsten. Kallt var det också. Jag huttrade till vid blotta åsynen av snöstormen.
Sådana dagar är det lätt att stanna inomhus. Jag lämnade fönstret, gick fram till bokhyllan istället och tog fram en bok, närmast på måfå. Det visade sig vara Lin Yutangs "Konsten att njuta av livet".
Jag tog med mig boken till fåtöljen, satte mig och började planlöst bläddra i den. Så stannade jag till vid avsnittet betitlat "Kulten av ett lättjefullt liv".
Lättja. Vilket underbart ord det ändå är. Det har liksom en klang av sötma. Eller kanske som ett gott vin. När hängav vi oss åt lättja senast?
Precis som Lin Yutang skriver är lättja en sann demokratisk njutning. Den kräver inga rikedomar. Faktum är att rikedomen snarast är ett hinder när man vill njuta den sanna lättjan. För hur ska man kunna luta sig tillbaka i gräset, betrakta himlen och höra vattnets kluckanden om ens själ är kroppens slav? Och hur skulle man förmå detta om man saknar förmågan att genomskåda livets fåfänglighet och ärans och rikedomens frestelser? Hur skulle man kunna njuta av tillvarons sanna värde utan ett stolt förakt för det som den här världen kallar för framgång?
Nej, det är betydligt billigare att slå dank än att hänge sig åt lyx. Ett liv i sysslolöshet kostar inte mycket. Allt som behövs är insikt och en kärlek till livet. Lättjan ger en inre ro, en känsla av bekymmerslöshet och oansvarighet och dessutom en inlevelse i livet och naturen.
Lin Yutangs visa ord gjorde intryck på mig. Fylld av en inre tillfredställelse slog jag igen boken. Mitt dystra sinne var skingrat, och jag såg på snön med nya ögon.
Jag kanske skulle ta mig en kopp te, läsa lite poesi och njuta lättjans och sysslolöshetens sötma.

Vid mitt senaste besök i huvudstaden kom jag gående, på väg att möta en vän, när jag blev hejdad av en försäljare av något slag.
"Hejsan, vad vet du om Omega 3?" frågade han.
"Vad vet du själv om Delta 2?" svarade jag.
Han tittade frågande på mig.
"Vad menar du?"
"Inget särskilt. Jag skojade lite med dig bara."
Därmed gav han upp sina försök att sälja, vad det nu var, till mig, och jag gick vidare till mitt möte.
Jag träffade sedan min vän på den restaurant där vi skulle äta lunch.
"Ibland börjar man verkligen misströsta över människorna", sade han mellan två tuggor isterband.
"Av någon särskild anledning?" undrade jag.
"Ja. Imorse när jag skulle ta tåget till jobbet var det en kvinna som gav begreppet stress en helt ny dimension."
"Vad hände?"
"Jo, jag klev på tåget, och när jag kommit en liten bit in i gången var jag tvungen att stanna till eftersom en ung kvinna framför mig hade lite problem med sin väska. Hon stod på huk, och det förklarar väl varför kvinnan bakom mig inte såg henne. Hursomhelst stannade jag alltså till i kanske fem sekunder, och då kände jag plötsligt ett slag mot min axel. Jag ska inte överdriva och påstå att det var ett särskilt hårt slag, eller att det gjorde ont, men det var ändock ett slag. Samtidigt som hon utdelade det där slaget utbrast hon irriterat: `Men gå då! Stå inte där och mesa!´ Jag blev alldeles paff. Jag borde naturligtvis sagt åt henne att ta det lite lugnt, men det enda jag fick ur mig var att jag dessvärre saknade förmågan att gå genom människor."
"Vad sade hon då?"
"Ingenting. Jag hade börjat gå mot en plats då. Jag stod som sagt bara still i fem sekunder."
"I fem sekunder? Det räckte alltså för att hon skulle reagera med en mindre explosion?"
"Ja, är det inte tragiskt? När Strindberg hävdade att det var synd om människorna hade han nog ändå en poäng."

Häromdagen satt jag och fördrev en stund på konditori Rosa på Kungsgatan. Som jag satt där med mitt kaffe och min tidning kom ett ungt par in och slog sig ner vid bordet bredvid mitt. De båda var inbegripna i en diskussion redan när de kom in i rummet.
"Men vad är det egentligen du har emot melodifestivalen?", frågade hon.
"Vad har jag inte emot melodifestivalen? Den strider mot alla mina ideal", svarade han.
" Ideal? Har du ideal?"
" Ja, det är klart att jag har ideal."
"Och vilka är det då?"
"Civilisation! Bildning! Konst! Melodifestivalen är inget annat än en stor förolämpning mot allt det. Det är inte ens musik, det är underhållning."
"Vad är det för fel på underhållning?"
"Det behöver inte vara något fel på underhållning, bara den är bra."
"Men den måste väl vara bra eftersom så många ser på den?"
"Den är inte bra. Det är den grå massan som tittar på det där. Stenarna i muren."
"Hör du hur du låter?"
"Ja, jag vet. Jag låter som en odräglig snobb och elitist."
"Just det!"
"Men det är ju märkligt att man ska framstå som en snobb och elitist bara för att man föredrar bra underhållning framför usel sådan."
"Alla tycker inte att det är uselt."
"Men det är det. Varför tror du att de där programledarna skojar och flamsar och försöker vara så roliga hela tiden? De har insett att programmet saknar innehåll, och de försöker desperat att dölja det. Tomma tunnor skramlar mest."

Här avbryter jag min återgivning av deras samtal. Helt enkelt för att det passar så bra.