En tämligen mild dag i slutet av oktober, vid niotiden på morgonen, kom ett av alla tåg med full fart rullande in mot stationen. Det var en sådan där riktig höstdag med grå regntunga moln och en vind som gjorde sitt bästa för att avlägsna alla löv från träden. Den försökte till och med med granar, tallar och enar, men där gick den bet.
Jag behövde emellertid inte oroa mig för ett eventuellt regn; jag satt inne i stationsbyggnaden. Det har blivit lite av ett favoritnöje för mig att betrakta människor, och var gör man det bättre än på en järnvägsstation. Där finns alla typer av det mänskliga släktet, inklusive ett och annat exemplar av hundsläktet. Ibland kan man också få syn på andra levande varelser i sällskap med sina ägare. Dessutom händer det att duvor och gråsparvar, eller är det pilfinkar?, tar sig in i lokalerna.
Nu är det inte i första hand dessa djurarter som intresserar mig, utan människorna. Åh, om ni bara kunde ana. Där finns de glada, de rädda, de arga, de stressade, de lugna, ja, de finns allihop där.. Att studera deras ansiktsuttryck och deras beteenden är bland det mest fascinerande man kan ägna en ledig stund åt. Jag bryr mig inte särskilt mycket om klädseln. Även om det ibland är möjligt att skåda lite annorlunda kläder, är de flesta beklämmande fantasilösa på den punkten. Man skulle kunna tro att så gott som alla köper sina plagg i en och samma butik.
Nej, hellre då koncentrera sig på det de inte har köpt, och som inte är så lätt att ändra på. Studera deras ansikten och kroppsspråk och ni finner en outsinlig källa till fascination.
Jag satt där på bänken, och framför mig gick de, stod de och satt de. Ibland sprang de förbi med ett paniskt uttryck i ansiktet, rädda att inte hinna med sitt tåg. Jag satt där gott och väl en dryg timme, och hade kunnat sitta ännu längre. Men klockan var som sagt runt nio och rusningstiden var på väg att ta slut.
Jag befann mig i ett välbefinnande när jag reste mig från bänken för att lämna stationen. Och faktiskt klarade jag mig från regn den morgonen.

En dag när jag inte hade något särskilt att göra tänkte jag att jag skulle göra något. Efter att ha satt på en skiva med Bachs Goldbergvariationer tog jag det som var kvar av frukostkaffet till soffan, tog en klunk och lade mig ner. Där låg jag och betraktade böckerna i bokhyllan, och fotografiet på mormors mor, medan tonerna från pianot nådde mina öron och fyllde min kropp.
Tankar och känslor kom till mig där jag låg. Var det möjligen så att de formades av musiken? Att Bach på något sätt styrde vilka känslor och tankar som väcktes inom mig? Tja, säg det. Därom kan man bara spekulera.
Men det kan ju vara kul att spekulera ändå, även om man inte kommer fram till ett svar. Man kanske kommer fram till ett annat svar. De stora upptäckterna i den mänskliga historien har ändå gjorts av misstag eller när man sökt något annat. Jag kan ju bara nämna Columbus och Fleming, även om listan kan göras i det närmaste oändlig.
Nå i alla fall, efter en liten stund började kroppen kännas verkligt avslappnad. Jag hade till och med slutat vicka på högerfoten. Då beslöt jag mig för att sluta ögonen. Säkert tror väl vissa att somnade strax därefter, men icke. Jag hade sovit gott, var utsövd, hade fått frukost och kaffe och hade inget som helst behov av mer sömn. Jag bara låg där och blundade, kände, tänkte och lyssnade på musiken. Jo, det får väl medges att jag inte var så där överdrivet medveten om Bachs toner. Däremot gav jag akt på tankarna och lät de komma och gå som de ville.
Så kom ord till mig, ord som formades till poesi. Hur det gick till är inte helt lätt att förklara. De bara kom, ansträngningen var minimal, för att inte säga obefintlig, och rätt vad det var var en dikt komponerad i min hjärna.
Det var förstås inte annat att göra än att kliva upp ur den sköna soffan, hämta penna och papper och skriva ner alstret. Huruvida det blev ett mästerverk eler ett pekoral är inte heller lätt att säga. Det får väl ligga till sig en tid så får vi se sedan.
Hursomhelst kände jag mig väldigt nöjd och tillfreds. Jag drack ur den sista skvätten ur kaffekoppen och just då tog skivan slut.
Jag tänkte då att jag kanske skulle göra något annat.

”Han kommer vapenlös som skogen och likt molnet kan han inte förjagas. Igår axlade han en kontinent och förflyttade havet.”
Jag drabbades av en akut längtan efter vatten och kunde inte annat än att bege mig ditåt. Där strosade jag omkring i min ensamhet, satt en stund på en bänk med blicken riktad ut mot det solglittrande vattnet.
Det var en vacker höstdag. Solen sken, en sval bris blåste och löven lyste gula i träden. På de gröna gräsmattorna blåste färggranna löv prasslande omkring. Där ute på det blå syntes en och annan segelbåt kryssa fram i vinden. Det gällde väl för båtägarna att passa på nu, för snart var säsongen över. Vissa höll redan på att dra upp sina båtar för vinterns förvaring på landbacken.
Det var onekligen en idyllisk höstdag. Pastoralen skulle ha varit fullkomlig om det inte var för de där nybyggda strandnära husen som vuxit upp, och som fortsätter att växa upp. Det finns kanske de som tycker att de är snygga att se på, arkitekten borde väl åtminstone göra det. Men för mig utstrålar de kyla, brist på charm och framförallt en total avsaknad av liv. Vem vill leva i en steril miljö som mest påminner om ett sjukhus?
Nå, jag ignorerade de där lådorna och lät mitt sinne istället fyllas av vind, träd, vatten och ett par halvsjunkna båtar. Men så plötsligt kom en fantasi till mig. En fantasi som rymde stora bulldozers som fullkomligt krossade de strandnära husen med sina inglasade balkonger, och förvandlade dem till högar under ett moln av damm. Ljudet av betong och glas som krossades, pulvriserades, av de jättelika maskinerna blev till musik i mina öron. Jag kunde inte annat en le åt tanken.
En äldre kvinna som gick förbi mig där jag satt tittade lite underligt på mig. Jag hade väl inte pratat för mig själv? Än sen i så fall?
Alltjämt med ett leende spelande på läpparna reste jag mig från bänken. Det kunde nog vara dags att gå hem nu. Och hemma väntade kaffe, chokladkaka och Adonis´ dikter.
”Han vandrar i avgrunden och bär vindens siluett.”