Hon tog mig i armen och förde mig in i rum som få människor sett.
”Vad gör vi här?” frågade jag viskande.
”Vänta ska du få se”, svarade hon lika viskande.
Så vred hon på strömbrytaren och lampan, som var grå av damm, tändes och fyllde det första rummet med ett varmt ljus. Längs väggarna stod bokhyllor fyllda av nötta böcker. Och där framme stod ett skrivbord som någon hade suttit vid för länge, länge sedan. Vem? Jag frågade, men fick inget svar. Min ledsagarinna log bara gåtfullt mot mig. Hela hennes ansiktsuttryck hade förövrigt förändrats sedan vi trätt in i rummet. Ett intetsägande och, vågar jag säga livlöst?, ansikte hade plötsligt fått en lyster. Jag såg förundrat på henne en stund, men kom snart på andra tankar.
Känslan av utvaldhet började fylla min kropp. Det var som om jag vuxit och blivit längre än alla andra människor på vår jord. Det jag är med om nu, tänkte jag, är få förunnat. Stackars satar som aldrig får uppleva detta. Och av någon anledning föll min blick på golvet.
Därpå låg en matta av, förmodar jag, orientaliskt ursprung. Jag tog ett par kliv framåt och placerade mina båda fötter på mattan, bara för att känna hur den kändes att stå på. Någon skillnad mot andra mattor kunde jag inte känna. Men jag intalade mig att någon skillnad måste det ändå vara. Annars hade den inte legat där.
Hon tog mig i armen igen och förde mig den här gången fram till skrivbordet.
”Nu ska du invigas”, sade hon samtidigt som hon drog ut en låda.
”Invigas i vad?” undrade jag.
”I vetskapen om vem rummet en gång tillhörde.”
Ur lådan tog hon fram ett pappersark där brevhuvudet avslöjade ägarens namn. Jag läste namnet och tittade sedan frågande på henne.
”Rurik Ruube”, sade hon med eftertryck.
Och hennes ögon lyste.

På sina taniga ben traskar myran fram över trottoaren. Det är en lek med döden. När som helst kan han eller hon bli fullkomligt mosad av en skosula tillhörande en människa som inte har en aning om att det går en myra där nere på asfalten. Särskilt inte om skosulans ägare är involverad i en diskussion med sin medföljande vän.
Den här gången hade myran tur. Skosulan tog mark tretton millimeter från det lilla djuret. Sulans ägare var alltså fjorton millimeter från att släcka ett liv.
Detta är alltså mannen som är ägare till sulan med tillhörande överdel helt ovetande om. Hans fokus är nämligen riktad mot samtal han för med sin kamrat.
”Kan tre plus tre bli två?” frågar han en aning provocerande.
”Gör dig inte löjlig”, svarar kamraten.
”Jag tycker inte att jag gör mig löjlig. Det är en helt och fullt rimlig fråga att ställa.”
”Hur kan det vara en rimlig fråga att ställa? Om du adderar två tal kan väl inte summan bli ett lägre tal än de båda som du adderar.”
Den förste mannen suckar och ser medlidsamt på sin vän.
”Du lever bestämt i en väldigt begränsad värld du. Kan summan bli sexton då?”
”Summan av vad?”
”Tre plus tre.”
”Har du ätit något olämpligt? Sovit dåligt kanske? Du är ju alldeles hopplös idag! Du vet lika bra som jag att tre plus tre varken kan bli två eller sexton.”
”Men jag menar att det är just det det kan. Tre plus tre kan också bli tretusenfyrahundratvå.”
Kamraten tittar förnärmad på mannen just som myran plötsligt bestämmer sig för att vända om mot det busksnår hon eller han kom ifrån. Måtte den lilla varelsen klara sig även denna gång.