Usch! Det har blivit kallt igen. Himlen är grå och marken är täckt av ett irriterande lager av is och snö. Det är visserligen inte så särskilt många minusgrader, men det är rått. Det är så där rått att man till och med fryser om skelettet.
Trots vädret var jag ute och flanerade en dag. Jag hade gått ganska länge när jag faktiskt höll på att passera Konditori Rosa. I sista stund vaknade jag upp ur mitt dagdrömmeri och gjorde halt. Man kan inte gå förbi Konditori Rosa!
Jag gick alltså in och beställde en kopp kaffe och en mazarin och gick sedan in i salongen. Till min glädje fick jag se att min vän poeten satt där och läste Aftonbladet. Hans namn är Gabriel Mortimer och som vanligt bar han en blazer av yppersta tweed till sina manchesterbyxor. Han tittade förvånat upp när jag hälsade på honom, som om han varit i en annan värld.
”Åh, hej”, sade han. ”En sådan beklämmande blaska”, fortsatte han och slängde tidningen på bordet.
”Beklämmande?”
”Beklämmande är ordet. Man blir beklämd när man läser den.”
”Varför gör du det då?”
”Säg det. Du har rätt. Jag får skylla mig själv om jag blir beklämd.”
”Men titta här”, sade han. ”Här är en artikel om en tränare i ett fotbollslag som tydligen har uttryckt sig på ett mindre lämpligt sätt. Hela artikeln osar av indignation, all saklighet är som bortblåst. Och sedan, som ett slags efterrätt till det hela, dyker en snusförnuftig moralens väktare upp i form av en journalist som lägger ut sin predikan i en artikel, dels för tränaren och dels för alla oss andra stackars syndare. Denna moraltant, och ibland moralgubbe, vet naturligtvis bäst hur allting bör vara, och nåde oss om vi skulle ha en annan uppfattning.”
”Efter en sådan moralkaka hamnar ju ofelbart all sympati hos den stygge tränaren”, avslutade han.
söndag 29 januari 2012
onsdag 25 januari 2012
söndag 22 januari 2012
ROP I NATTEN
Alltså behärskar jag mig,
och sväljer den mörka nattens lockrop.
Visst är det sällsamt att inte längre vara.
Vi älskar inte som blommorna.
Vilka känslor har nu gått hädan,
medan liknöjd damm har fört oss bort?
Jägaren är ett rovdjur.
Skjut honom! Ty,
de är för många.
och sväljer den mörka nattens lockrop.
Visst är det sällsamt att inte längre vara.
Vi älskar inte som blommorna.
Vilka känslor har nu gått hädan,
medan liknöjd damm har fört oss bort?
Jägaren är ett rovdjur.
Skjut honom! Ty,
de är för många.
onsdag 18 januari 2012
söndag 15 januari 2012
BONJOUR TRISTESSE
Vi var hemma hos Åsa och Pelle den här gången. Naturligtvis bor de på Södermalm! Det gör för övrigt Helena och jag också. Och så klart alla de andra vi umgås med.
Tillåter ni att jag presenterar mig? Vad bra! Jag heter Johan Twat och jag är gift med Helena. Vi har två underbara barn, en pojke och en flicka. Jag har ett av dessa arbeten som sådana som jag tycker är vansinnigt intressanta. Jag är också så lyckligt lottad att jag kan cykla till kontoret. Självklart använder jag cykelhjälm, för man bör ju vara ett gott föredöme för sina barn. Apropå det så tycker jag verkligen att man borde göra något åt biltrafiken här i innerstan.
Jag är så nöjd och tillfreds med mitt arbete och min underbara familj.
I vår bekantskapskrets brukar vi ha middagar hos varandra. Vi brukar vara några par som äter och dricker gott. Inte för mycket förstås. Och så diskuterar vi saker som är aktuella. Alla prenumererar vi på Dagens Nyheter och det är från kultursidorna där som diskussionsämnena kommer. Ibland också från andra sidor. Det kanske inte alltid blir så mycket till diskussion eftersom vi nästan alltid, ja okey då alltid, håller med varandra.
Sedan läser vi också en del böcker. Även där håller vi oss à jour genom Dagens Nyheter, och så tipsar vi varandra om läsvärda böcker.
Ja, just det. Jag skulle ju berätta om när vi var hemma hos Åsa och Pelle. Det var alltså Helena och jag och så var det Anna och Magnus. Vi bor faktiskt allihop i samma kvarter, så det är ju väldigt praktiskt. Hursomhelst så pratade vi om en pjäs som vi alla hade sett. Alla som har sett den har tyckt att den varit jättebra, och den fick också väldigt goda recensioner i Dagens Nyheter. Vi var alla eniga om att det är en viktig pjäs och att den har ett viktigt budskap till oss i det samhälle vi lever i idag.
Dagen efter gick vi allihop till Moderna muséet för att se en mycket omskriven utställning.
Just det. Jag kanske ska nämna också att Helena och jag funderar på ett köpa ett hus på Gotland. Det är ju så fint där och det vore härligt att ha ett hus där som man kan åka till på somrarna. Åsa och Pelle har redan hus där. Ja, Anna och Magnus också faktiskt. Men det ska alltså vara ett sommarhus då, för vi vill ju inte flytta från Södermalm.
Tillåter ni att jag presenterar mig? Vad bra! Jag heter Johan Twat och jag är gift med Helena. Vi har två underbara barn, en pojke och en flicka. Jag har ett av dessa arbeten som sådana som jag tycker är vansinnigt intressanta. Jag är också så lyckligt lottad att jag kan cykla till kontoret. Självklart använder jag cykelhjälm, för man bör ju vara ett gott föredöme för sina barn. Apropå det så tycker jag verkligen att man borde göra något åt biltrafiken här i innerstan.
Jag är så nöjd och tillfreds med mitt arbete och min underbara familj.
I vår bekantskapskrets brukar vi ha middagar hos varandra. Vi brukar vara några par som äter och dricker gott. Inte för mycket förstås. Och så diskuterar vi saker som är aktuella. Alla prenumererar vi på Dagens Nyheter och det är från kultursidorna där som diskussionsämnena kommer. Ibland också från andra sidor. Det kanske inte alltid blir så mycket till diskussion eftersom vi nästan alltid, ja okey då alltid, håller med varandra.
Sedan läser vi också en del böcker. Även där håller vi oss à jour genom Dagens Nyheter, och så tipsar vi varandra om läsvärda böcker.
Ja, just det. Jag skulle ju berätta om när vi var hemma hos Åsa och Pelle. Det var alltså Helena och jag och så var det Anna och Magnus. Vi bor faktiskt allihop i samma kvarter, så det är ju väldigt praktiskt. Hursomhelst så pratade vi om en pjäs som vi alla hade sett. Alla som har sett den har tyckt att den varit jättebra, och den fick också väldigt goda recensioner i Dagens Nyheter. Vi var alla eniga om att det är en viktig pjäs och att den har ett viktigt budskap till oss i det samhälle vi lever i idag.
Dagen efter gick vi allihop till Moderna muséet för att se en mycket omskriven utställning.
Just det. Jag kanske ska nämna också att Helena och jag funderar på ett köpa ett hus på Gotland. Det är ju så fint där och det vore härligt att ha ett hus där som man kan åka till på somrarna. Åsa och Pelle har redan hus där. Ja, Anna och Magnus också faktiskt. Men det ska alltså vara ett sommarhus då, för vi vill ju inte flytta från Södermalm.
tisdag 10 januari 2012
söndag 8 januari 2012
LA TRAVIATA
Denna kväll ska Alfredo träffa Violetta, och hela hans tillvaro kommer att sättas i gungning. Hans liv kommer aldrig mer att bli som det har varit.
Denne Alfredo kommer från en trygg borgerlig miljö med läkare, advokater och ministrar i bekantskapskretsen. Alla, utom dock Alfredo som ännu är ung, med en passande hustru vid sin sida. Man spelar piano, man dinerar och konverserar. På det hela taget är livet ganska trist, inte mycket händer. För att pigga upp sig kan förstås herrarna ta sig en och annan lustiger kväll för sig själva med god mat och ännu godare drycker. Som grädde på moset kan man sedan roa sig med någon av alla glädjens flickor som står till buds. Så mycket kostar dem ju inte.
Så denne Alfredo är varken ovan vid vin eller flickor. Men han vet ändå ingenting om världen utanför sin egen. Men snart ska han få en inblick i något som är honom fullkomligt främmande.
Han kommer till festen i frack, med den tillhörande höga hatten, vita handskar och silkeshalsduk. I knapphålet lyser nejlikan röd. Röd som elden. Röd som kärleken. Han får ett glas i sin hand och börjar sakta bege sig mot salen. Nästan genast får han syn på en bekant. Han stannar till och de växlar några ord medan de båda ser sig omkring i förhoppningen att få syn på någonting intressant. Det har nämligen talats om denna fest, det har gjorts antydningar om att den inte kommer att vara som de vanliga tillställningarna.
Så träder hon in i salen. Violetta fullkomligt glöder i sin röda klänning. Röd som blod. Röd som kärlek. Alfredo upptäcker henne genast, och mot sin vana kan han inte vänta. Han bjuder upp. Min Gud, hon dansar ju himmelskt. Och hon doftar så gott. Han har träffats av pilen.
Lite senare går de ut på altanen. De står där i den ljumma sommarkvällen och de har båda upptäckt samma sak. Kärleken är ögonblicklig. Men bara Violetta vet att den är omöjlig.
För hur skulle han, Alfredo, med sin goda härkomst, kunna älska en sådan som hon?
Går det an?
Knappast!
Denne Alfredo kommer från en trygg borgerlig miljö med läkare, advokater och ministrar i bekantskapskretsen. Alla, utom dock Alfredo som ännu är ung, med en passande hustru vid sin sida. Man spelar piano, man dinerar och konverserar. På det hela taget är livet ganska trist, inte mycket händer. För att pigga upp sig kan förstås herrarna ta sig en och annan lustiger kväll för sig själva med god mat och ännu godare drycker. Som grädde på moset kan man sedan roa sig med någon av alla glädjens flickor som står till buds. Så mycket kostar dem ju inte.
Så denne Alfredo är varken ovan vid vin eller flickor. Men han vet ändå ingenting om världen utanför sin egen. Men snart ska han få en inblick i något som är honom fullkomligt främmande.
Han kommer till festen i frack, med den tillhörande höga hatten, vita handskar och silkeshalsduk. I knapphålet lyser nejlikan röd. Röd som elden. Röd som kärleken. Han får ett glas i sin hand och börjar sakta bege sig mot salen. Nästan genast får han syn på en bekant. Han stannar till och de växlar några ord medan de båda ser sig omkring i förhoppningen att få syn på någonting intressant. Det har nämligen talats om denna fest, det har gjorts antydningar om att den inte kommer att vara som de vanliga tillställningarna.
Så träder hon in i salen. Violetta fullkomligt glöder i sin röda klänning. Röd som blod. Röd som kärlek. Alfredo upptäcker henne genast, och mot sin vana kan han inte vänta. Han bjuder upp. Min Gud, hon dansar ju himmelskt. Och hon doftar så gott. Han har träffats av pilen.
Lite senare går de ut på altanen. De står där i den ljumma sommarkvällen och de har båda upptäckt samma sak. Kärleken är ögonblicklig. Men bara Violetta vet att den är omöjlig.
För hur skulle han, Alfredo, med sin goda härkomst, kunna älska en sådan som hon?
Går det an?
Knappast!
onsdag 4 januari 2012
måndag 2 januari 2012
NÄR STIMULANSENS LJUS PLÖTSLIGT TÄNDS
Då och då kan man känna sig närmast apatisk och orkeslös. Det mesta är bara trist och meningslöst. Idéer kan poppa upp men förkastas omgående med frasen: ”Vad ska det tjäna till?”. Vad man saknar är stimulans. Man går omkring i ett inre mörker ända tills stimulansens ljus plötsligt tänds vid det mest oväntade tillfälle. Det krävs inte mycket, knappast någonting alls.
Det var detta som hände mig när jag nyligen återsåg min vän poeten Gabriel Mortimer. Vi hade inte setts på mycket länge och jag hade börjat sakna våra samtal.
”Kan du tänka dig”, sade han. ”För ett par veckor sedan satt jag på en bänk på perrongen och väntade på tåget. När jag tittade ner på marken såg jag att det uppenbarligen hade rökts många cigaretter där, antalet fimpar som låg där var nämligen rejält. Nå, jag tänkte inte så mycket på det utan satt där och småfilosoferade i största allmänhet när en karl kom och satte sig bredvid mig. Han såg också fimparna och utstötte ett ogillande läte. ´Det borde förbjudas`, sade han sedan. ´Vad då?` frågade jag. ´Rökning.` Hans sätt att uttala ordet rökning tydde på ett djupt förakt för den vanan. ´Det tycker jag inte´, svarade jag. ´Jasså, du röker du.´ Hans tonfall var fortsatt föraktfullt. ´Huruvida jag röker eller inte saknar faktiskt betydelse. Jag tycker inte att ogillande av en företeelse är tillräcklig orsak för ett förbud.´ Han fnös och jag började tycka allt sämre om den där karlen, hela hans uppenbarelse utstrålade intolerans. `Det är ingen tillfällighet,´ sade jag därför, `att Hitler var en fanatisk rökmotståndare.´ Han ryckte till. `Vad menar du?´, sade han. `Jag menar att Hitler var en sann puritan. Och puritanism är inget klädsamt drag hos en människa.´ Jag fortsatte: `Puritaner vill göra människor till maskiner och utrota alla våra svagheter. Men eftersom det av förklarliga skäl är omöjligt är de dömda till ständig besvikelse.´ Han fnös igen, tittade föraktfullt på mig, reste sig och gick. Själv log jag där jag satt.”
Och det gjorde jag också när jag åhörde denna lilla upplyftande berättelse av min vän. Min apati och orkeslöshet var som bortblåst. Jag hade återfått min aptit på livet.
Tänk att det krävs så lite.
Det var detta som hände mig när jag nyligen återsåg min vän poeten Gabriel Mortimer. Vi hade inte setts på mycket länge och jag hade börjat sakna våra samtal.
”Kan du tänka dig”, sade han. ”För ett par veckor sedan satt jag på en bänk på perrongen och väntade på tåget. När jag tittade ner på marken såg jag att det uppenbarligen hade rökts många cigaretter där, antalet fimpar som låg där var nämligen rejält. Nå, jag tänkte inte så mycket på det utan satt där och småfilosoferade i största allmänhet när en karl kom och satte sig bredvid mig. Han såg också fimparna och utstötte ett ogillande läte. ´Det borde förbjudas`, sade han sedan. ´Vad då?` frågade jag. ´Rökning.` Hans sätt att uttala ordet rökning tydde på ett djupt förakt för den vanan. ´Det tycker jag inte´, svarade jag. ´Jasså, du röker du.´ Hans tonfall var fortsatt föraktfullt. ´Huruvida jag röker eller inte saknar faktiskt betydelse. Jag tycker inte att ogillande av en företeelse är tillräcklig orsak för ett förbud.´ Han fnös och jag började tycka allt sämre om den där karlen, hela hans uppenbarelse utstrålade intolerans. `Det är ingen tillfällighet,´ sade jag därför, `att Hitler var en fanatisk rökmotståndare.´ Han ryckte till. `Vad menar du?´, sade han. `Jag menar att Hitler var en sann puritan. Och puritanism är inget klädsamt drag hos en människa.´ Jag fortsatte: `Puritaner vill göra människor till maskiner och utrota alla våra svagheter. Men eftersom det av förklarliga skäl är omöjligt är de dömda till ständig besvikelse.´ Han fnös igen, tittade föraktfullt på mig, reste sig och gick. Själv log jag där jag satt.”
Och det gjorde jag också när jag åhörde denna lilla upplyftande berättelse av min vän. Min apati och orkeslöshet var som bortblåst. Jag hade återfått min aptit på livet.
Tänk att det krävs så lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)