Denna kväll ska Alfredo träffa Violetta, och hela hans tillvaro kommer att sättas i gungning. Hans liv kommer aldrig mer att bli som det har varit.
Denne Alfredo kommer från en trygg borgerlig miljö med läkare, advokater och ministrar i bekantskapskretsen. Alla, utom dock Alfredo som ännu är ung, med en passande hustru vid sin sida. Man spelar piano, man dinerar och konverserar. På det hela taget är livet ganska trist, inte mycket händer. För att pigga upp sig kan förstås herrarna ta sig en och annan lustiger kväll för sig själva med god mat och ännu godare drycker. Som grädde på moset kan man sedan roa sig med någon av alla glädjens flickor som står till buds. Så mycket kostar dem ju inte.
Så denne Alfredo är varken ovan vid vin eller flickor. Men han vet ändå ingenting om världen utanför sin egen. Men snart ska han få en inblick i något som är honom fullkomligt främmande.
Han kommer till festen i frack, med den tillhörande höga hatten, vita handskar och silkeshalsduk. I knapphålet lyser nejlikan röd. Röd som elden. Röd som kärleken. Han får ett glas i sin hand och börjar sakta bege sig mot salen. Nästan genast får han syn på en bekant. Han stannar till och de växlar några ord medan de båda ser sig omkring i förhoppningen att få syn på någonting intressant. Det har nämligen talats om denna fest, det har gjorts antydningar om att den inte kommer att vara som de vanliga tillställningarna.
Så träder hon in i salen. Violetta fullkomligt glöder i sin röda klänning. Röd som blod. Röd som kärlek. Alfredo upptäcker henne genast, och mot sin vana kan han inte vänta. Han bjuder upp. Min Gud, hon dansar ju himmelskt. Och hon doftar så gott. Han har träffats av pilen.
Lite senare går de ut på altanen. De står där i den ljumma sommarkvällen och de har båda upptäckt samma sak. Kärleken är ögonblicklig. Men bara Violetta vet att den är omöjlig.
För hur skulle han, Alfredo, med sin goda härkomst, kunna älska en sådan som hon?
Går det an?
Knappast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar