Det var en av dessa fasansfulla tillställningar som går under benämningen middagar. Missförstå mig nu inte, jag har ingenting alls emot bordets fröjder, tvärtom, jag tar gärna för mig av dem. Men det här var en sådan där middag där man förväntas konversera okända eller, i bästa fall, vagt bekanta människor. Och konverserandets konst är dessvärre en konst som jag inte behärskar. Det går en rysning genom min kropp när jag tänker på det.
När förrätten kom in satt jag där, stel som en pinne, nervös och osäker på mig själv, självförtroendet i botten. Några korta hälsnings- och artighetsfraser hade utväxlats, men i övrigt rådde tystnad.
Då fångade mitt öra rösten hos en man som satt ett par platser till höger om mig. Han talade tydligt och klart, och jag hade inga svårigheter att höra hans berättelse. Han led tydligen av ryggproblem.
”Alla mina rörelser, mina vardagliga rörelser, som att knyta skosnörena eller resa mig från en stol, är förenade med en betydande risk”, började han. ”Även om de allra flesta av dessa rörelser genomförs utan att någonting alls inträffar, så vet jag att någon gång, utan förvarning, kommer jag att erfara det där klicket i ryggen. Det genererar ingen ögonblicklig smärta, knappast någonting alls till en början. Men jag vet alltför väl att inom några timmar kommer ryggen att förlora all flexibilitet, och sedan kan jag varken gå eller sitta utan smärta.”
”Det tar sedan allt mellan sju och tjugoen dagar innan jag är återställd, oavsett vad jag gör under dessa dagar. Det spelar ingen som helst roll om jag ägnar mig åt vila eller aktivitet, massage eller läkemedel. Ingenting av detta har någon betydelse eller effekt.”
”Vad ska man ta sig till? Hur många gånger har jag inte ställt den frågan till mig själv och andra. Och svaren har ingalunda uteblivit. Det finns hur många böcker, artiklar, bloggar, medicinska och alternativmedicinska metoder rörande detta som helst. Dessutom verkar var och varannan människa som jag nämner detta för ha något råd att ge. Många hävdar bestämt att jag är osedvanligt enfaldig om jag inte genast ger mig iväg till en specifik kiropraktor, nämligen rådgivarens egen.”
”Jag undervisar i filosofi och jag anser mig vara en mycket vidsynt människa. Jag vill gärna tro att det är logiska argument och förnuft som får mig att bilda en specifik uppfattning. Anklagelsen om enfaldighet tycker jag därför är lite väl ogrundad. Men det går inte att komma ifrån att den där fördömda delen av kroppen sannerligen är en utmaning för ens förnuft.”

Jag borde så klart ha ägnat mitt intresse åt min bordsgranne istället.

På en bänk i en av stadens parker satt jag och njöt av vårsolen och en koltrast som sjöng i ett träd. Människor passerade förbi mig där jag satt, och jag tänkte att det ändå är ganska underhållande att observera deras klädsel den här tiden på året. Vissa klär sig som om det vore högsommar och andra som om det vore midvinter, som om de inte riktigt litade på vårvädret. Däremellan finns förstås också de som klätt sig mer anpassat efter just våren. Fast, å andra sidan, vem är jag att bestämma hur andra bör klä sig.
Som jag satt där kom en äldre man och slog sig ner bredvid mig. Han lutade käppen intill sig mot bänken. Jag sneglade mot honom lite i smyg och såg att han tillhörde den kategori som hellre klär på sig lite för mycket än lite för lite. Han var klädd i överrock och halsduk, på huvudet satt en stickad mössa. Han tog upp en näsduk och snöt sig ljudligt.
”Nog är det ganska märkligt”, sade han plötsligt.
Jag hajade till. Talade han för sig själv eller var det riktat till mig?
”Vad är det som är märkligt?” frågade jag ändå.
”Att det blir så mycket lättare att leva när våren kommer!”
”Det har väl med ljuset att göra”.
”Det är klart att det har med ljuset att göra! Men varför är ljuset så viktigt? Vintern är mörk, men den gömmer på många möjligheter som varken våren eller sommaren har. På vintern kan man gå ner i varv, man kan njuta av mörkret på ett sätt som man inte kan av ljuset. Ändå fasar vi varje år inför den stundande vintern, och vi lever som levande döda i ett antal månader innan vi vaknar upp ur det där eländet när våren kommer.”
”Det är nog ganska naturligt.”
”Javisst är det naturligt. Men det behöver inte vara så. Vi borde kunna göra någonting åt det. Det handlar om att påverka vårt inre i rätt riktning. Man kan få en tråkig syssla att bli rolig, eller åtminstone behaglig. Då borde man också kunna få den mörka vintern att bli behaglig, tror du inte?”
”Jo, det verkar väl rimligt. Men hur gör man då?”
”Den som det visste. Jag är övertygad om att det är möjligt. Jag vet bara inte hur.”
Så reste han sig sakta, fick tag i käppen och vände sig mot mig.
”Jag måste hasta vidare. Sitt inte här för länge så du blir förkyld.”
Och så gick han sakta ner mot järnvägsstationen.

I en värld av förändring, där tempot ökar och inte mycket får vara vad det är särskilt länge, finns det en dryck som förblivit en njutning i säkert tusentals år. I en tid av illusioner finns det ändå något som förblir verkligt och sant. Ännu finns möjligheten till det stilla och kontemplativa.
Denna något snirkliga och snåriga lilla inledning är tänkt att leda fram till något mycket enklare, men ändå betydligt innehållsrikare, nämligen drycken te.
Den som gör sig en kopp te och slår sig ner på en vilsam möbel får som regel något sinnligt över sig när hon eller han tar den första smutten ur koppen. Vi kommer kanske att tänka på japanska teceremonier, vilket i sin tur kan leda tankarna till japanska trädgårdar med sina stillsamt flödande vattenkällor. Kanske för oss istället tankarna till äldre engelska damer som respektfullt konverserar varandra medan de dricker sitt te ur vackra blommiga porslinskoppar. Utanför fönstret blommar magnolian och livet levs i sin egen takt i den lilla byn.
Ja, nog ger te endast njutningsfyllda och serena associationer. När man dricker te startar man inga krig. När man dricker te blir man inte aggressiv. Te är en dryck ämnad lika mycket åt själen som åt kroppen.
Vi dricker vårt te och känner samtidigt hur oron och stressen lämnar våra kroppar. I samma stund känner vi hur harmonin strömmar in i oss. Det är något sant meditativt över tedrickandet, och kanske är det inte så konstigt att både te och meditation har sitt ursprung i österlandet där de levt i samklang med varandra genom årtusendena.
När vi dricker vårt te föds tankar, men det är inga oroliga tankar. Teet orsakar inget grubbel eller ältande inom oss. Teet föder snälla tankar, lugna tankar som leder oss rätt i livet.
Utan teet skulle vi vara vilsna själar på ständig orolig vandring, än hit och än dit. Vilken tur då att denna dryck finns för oss att dricka av.

Sakta vi gå genom stan. Visst har Beppe Wolgers fras en behaglig klang. För det är knappast bara Monica Zetterlunds vackra röst som ger orden den där klangen av vilsamhet, stillhet och kontemplativ ro. Ordet ”flanera” ger också, åtminstone mig, liknande stillsamma associationer.
Flanörer, var blev ni av? Eller finns ni kanske fortfarande någonstans? Ni som hade förmågan att själva bestämma hastigheten i livet. Finns det fortfarande plats för er i den moderna stadens alltmer hetsiga tempo? Ni som sakta gick längs gatorna och observerade de små detaljerna i stadslivet, och som emellanåt fördrev en stund med ett glas punsch medan stadens människor passerade förbi era registrerande blickar.
Flanören, iakttagaren, han – för det har oftast handlat om en han – som ur en position utanför centrum observerade sina medmänniskors beteenden. Flanören, lyssnaren som sällan själv talade, men desto hellre åhörde konversationer och diskussioner i bekantskapskretsen.
Många av dessa flanörer, jag tänker då på sådana som Charles Baudelaire, Oscar Wilde och Hjalmar Söderberg, tecknade sedan ner sina iakttagelser i små berättelser som världen hade varit mycket fattigare utan.
Denna tillbakalutande observerande och tänkande livshållning kan kanske vara uttryck för en viss lathet, men - i dessa tider då effektivitet har blivit så viktigt - är ingalunda något onyttigt eller ineffektivt för den delen. När vi strävar mot ett mål av något slag tenderar vi att anstränga oss för mycket, vilket allt som oftast resulterar i ett otillfredsställande resultat. Nog är det bättre att låta saker och ting få ta den tid det behöver. Låt insikten sakta infinna sig, och resultatet kommer att bli till mycket större belåtenhet.
Jag kommer att tänka på en tänkvärd liten historia från Japan. Det var en gång en ung man som ville bli den bästa krigaren i Japan. Han gick därför till en eremit som hade rykte om sig att vara den allra bästa läraren, trots att denne bodde på en avlägsen plats och sällan tog sig an elever. Efter att ha letat länge hittade krigaren in spe eremiten till slut, långt inne bland bergen. Den unge mannen frågade då eremiten hur lång tid det skulle ta för honom att bli en stor krigare. Eremiten betraktade honom en stund och sade sedan: ”Kanske fem år.” Det tyckte den unge mannen var lite väl lång tid, så han frågade då: ”Hur lång tid skulle det ta om jag ansträngde mig väldigt mycket?” Eremiten strök sig över skägget och tänkte efter. Sedan sade han: ”Kanske tio år.”