Det var en av dessa fasansfulla tillställningar som går under benämningen middagar. Missförstå mig nu inte, jag har ingenting alls emot bordets fröjder, tvärtom, jag tar gärna för mig av dem. Men det här var en sådan där middag där man förväntas konversera okända eller, i bästa fall, vagt bekanta människor. Och konverserandets konst är dessvärre en konst som jag inte behärskar. Det går en rysning genom min kropp när jag tänker på det.
När förrätten kom in satt jag där, stel som en pinne, nervös och osäker på mig själv, självförtroendet i botten. Några korta hälsnings- och artighetsfraser hade utväxlats, men i övrigt rådde tystnad.
Då fångade mitt öra rösten hos en man som satt ett par platser till höger om mig. Han talade tydligt och klart, och jag hade inga svårigheter att höra hans berättelse. Han led tydligen av ryggproblem.
”Alla mina rörelser, mina vardagliga rörelser, som att knyta skosnörena eller resa mig från en stol, är förenade med en betydande risk”, började han. ”Även om de allra flesta av dessa rörelser genomförs utan att någonting alls inträffar, så vet jag att någon gång, utan förvarning, kommer jag att erfara det där klicket i ryggen. Det genererar ingen ögonblicklig smärta, knappast någonting alls till en början. Men jag vet alltför väl att inom några timmar kommer ryggen att förlora all flexibilitet, och sedan kan jag varken gå eller sitta utan smärta.”
”Det tar sedan allt mellan sju och tjugoen dagar innan jag är återställd, oavsett vad jag gör under dessa dagar. Det spelar ingen som helst roll om jag ägnar mig åt vila eller aktivitet, massage eller läkemedel. Ingenting av detta har någon betydelse eller effekt.”
”Vad ska man ta sig till? Hur många gånger har jag inte ställt den frågan till mig själv och andra. Och svaren har ingalunda uteblivit. Det finns hur många böcker, artiklar, bloggar, medicinska och alternativmedicinska metoder rörande detta som helst. Dessutom verkar var och varannan människa som jag nämner detta för ha något råd att ge. Många hävdar bestämt att jag är osedvanligt enfaldig om jag inte genast ger mig iväg till en specifik kiropraktor, nämligen rådgivarens egen.”
”Jag undervisar i filosofi och jag anser mig vara en mycket vidsynt människa. Jag vill gärna tro att det är logiska argument och förnuft som får mig att bilda en specifik uppfattning. Anklagelsen om enfaldighet tycker jag därför är lite väl ogrundad. Men det går inte att komma ifrån att den där fördömda delen av kroppen sannerligen är en utmaning för ens förnuft.”

Jag borde så klart ha ägnat mitt intresse åt min bordsgranne istället.