Häromdagen sade en bekant till mig att jag borde ta mig i kragen. Att jag borde rycka upp mig. Jag funderade länge på vad han egentligen kunde mena med det, och vad det var som fick honom att uttala detta. Såg jag inte ut att må bra på något sätt? Såg jag dyster ut? Sorgsen?
Just de frågorna är det ju inte så stor mening med att fundera på, för något svar kan man aldrig nå fram till. Man kan omöjligt veta vad ens ansiktsuttryck säger, av den enkla anledningen att man inte kan se sig själv. Det vill säga, såvida man inte står framför sin spegelbild. Då är man å andra sidan så medveten om det att bilden knappast kan ge en rättvisande bild av hur man ser ut annars, till vardags så att säga.
Man kan alltså inte själv veta hur man ser ut när man går nerför gatan, sitter på bussen eller handlar sina matvaror i affären. Eller samtalar med bekanta. Det kan endast andra göra. Men är då dessa andra verkligen kapabla att tolka de signaler ens ansikte utsänder? Man ser väl ändå på andra, och på världen i övrigt, genom sina egna glasögon. Den tolkning jag gör av någon annans ansiktsuttryck eller av vad någon annan säger sker inom mig och bör därför färgas av mina specifika erfarenheter. Kanske också av mitt sinnestillstånd i det ögonblicket, för att inte tala om min förmåga, min begåvning och talang att tolka just det jag försöker mig på att tolka.
Det är alltså, som vanligt skulle jag vilja säga, många olika fenomen som spelar in när en sådan bedömning ska göras. Hade då denna människa någon rätt att säga det han sade till mig? Ur juridisk aspekt har han naturligtvis det. Ur juridisk aspekt har han rätt att säga vad han vill till mig så länge han inte gör sig skyldig till förtal. Men moraliskt? Då blir det genast knepigare. Man kan så klart tycka att den där uppmaningen var tämligen harmlös, och det var den ju också. Någon större skada kunde den knappast orsaka mig. Han ville väl bara väl, eller också ville han ingenting speciellt, kanske bara försöka hitta på något att säga…
Nåväl, just nu överlämnar jag åt någon annan att försöka utröna de moraliska aspekterna på detta. Jag kom att tänka på en bonad som hängde i mormors sovrum, med en text som löd: ”Må någon kraft den gåvan ge mig, att se mig själv som andra ser mig.” Och det vore sannerligen en gåva det.