Det är så mycket vi tar för givet. Så mycket välbekant som vi inte ägnar en tanke eller blick; och ännu mindre begrundar eller betraktar. En rimlig fråga att ställa då är väl om det i så fall är välbekant.
Jag har nu låtit en ganska ansedd tid gå medan jag har ägnat min uppmärksamhet mot molnen. Dessa svävande fenomen vi har ovanför våra huvuden. De kan vara väldiga, majestätiska och de kan vara små, så små och fjäderlätta. Ibland far de fram med en väldig fart, och ibland verkar de ligga blickstilla och liksom vänta på Godot. Men aldrig är de konstanta i formen. Rikta blicken mot ett moln, memorera dess form, vänd bort blicken för bara en sekund eller två och molnet är förändrat, ibland så till den grad att det är svårt att tro att det är samma moln. Den form som först stod att se är ofta fullständigt förbytt till en annan.
Ytterligare en sak som slår en är hur deras färger kan variera så pass mycket som de gör. Vita som nyfallen snö är de ibland, och emellanåt tornar de upp sig kraftigt blågrått. Vid stunder då solen går upp eller ned ser de nästan ut att stå i brand.
De skiftande formationerna och färgerna inger oss också olika känslor. De vita fjäderlätta molnen försätter oss lätt i en seren fridfull känsla, medan deras motsatser, de blågrå massiva jätteformationerna som tycks välla fram som hotfulla jättelika havsvågor, istället inger oss känslan av oro. Vi blir berörda av dessa fenomen vi ser, om vi lyfter blicken uppåt.
Om man nu inte ligger på rygg som jag nyss gjorde. Den ställningen kan rekommenderas eftersom den stående positionen med huvudet bakåtböjt tämligen snabbt ger en ont i nacken.
Som jag låg där var det som om min kropp fylldes av molnen jag betraktade. Jag kände hur jag blev mycket lättare, och hade jag helt plötsligt svävat iväg för att förenas med mina studieobjekt hade jag inte blivit förvånad. Jag hade bara glatt hälsat på mina nyvunna vänner när vi träffades där uppe i det blå. Sedan hade jag följt deras exempel och fritt och långsamt svävat omkring ovanför planeten Tellus.
Onekligen en angenäm dröm.

En kopp kaffe smakar onekligen bäst på Konditori Rosa. Häromdagen satt vi där några stycken och fördrev en stund i glatt samspråk. Det var Gabriel Hennings, Lydia Rissler, Anna Firsch och jag som satt i de där sköna stolarna som är så svåra att resa sig ur. Konditoriets lampor försatte lokalen i ett varmt och hemtrevligt ljus, vilket så klart är särskilt angenämt så här på hösten.
Hur vi kom in på politik har jag ingen aning om.
”Man behöver inte alls rösta”, hävdade Gabriel. ”Det bara uppmuntrar och bekräftar systemet.”
”Men man bör visst rösta”, menade Lydia å sin sida, ”Hur ska man annars kunna påverka?”
”Man kan påverka på många andra sätt. Bara genom hur man agerar i vardagen till exempel.”
”Men nu är det ju faktiskt så att alla hävdar att det är viktigt att rösta. Och det tycker jag också. För vad skulle annars hända?”
”Det är klart att alla hävdar det. De är ju alla en del av systemet och tjänar sitt levebröd, och mer därtill, av det. Och då menar jag inte bara politiker. Jag menar de styrande klasserna över lag.”
”Och vilka skulle det vara?”
”Medier, företag och sist och minst politiker.”
”Vad menar du med sist och minst?”
”Precis vad jag säger. Människor i allmänhet tror säkert att det är politiker som styr och bestämmer hur samhället ska se ut, men de har för länge sedan avsagt sig den makten. De fattar bara de beslut som andra vill att de ska fatta.”
”Och de verkliga makthavarna är medier och företag?”
”Javisst. Medier är förstås också företag, så det räcker väl om man säger företag bara.”
”Det ligger något i det.” Nu gav sig Anna in i samtalet. ”Om man lyssnar på vad som sägs i valrörelser så är det nästan bara att företagsklimatet måste bli bättre och att vi måste arbeta mer. Och vilka är det som tjänar på det?”
”FÖRETAGEN”, svarade vi allihop i korus.
Ja, att arbeta mer är ju ett effektivt sätt att hindra sig själv från att tänka, känna och göra något meningsfullt som kan vara till glädje för en själv och andra.

En tämligen mild dag i slutet av oktober, vid niotiden på morgonen, kom ett av alla tåg med full fart rullande in mot stationen. Det var en sådan där riktig höstdag med grå regntunga moln och en vind som gjorde sitt bästa för att avlägsna alla löv från träden. Den försökte till och med med granar, tallar och enar, men där gick den bet.
Jag behövde emellertid inte oroa mig för ett eventuellt regn; jag satt inne i stationsbyggnaden. Det har blivit lite av ett favoritnöje för mig att betrakta människor, och var gör man det bättre än på en järnvägsstation. Där finns alla typer av det mänskliga släktet, inklusive ett och annat exemplar av hundsläktet. Ibland kan man också få syn på andra levande varelser i sällskap med sina ägare. Dessutom händer det att duvor och gråsparvar, eller är det pilfinkar?, tar sig in i lokalerna.
Nu är det inte i första hand dessa djurarter som intresserar mig, utan människorna. Åh, om ni bara kunde ana. Där finns de glada, de rädda, de arga, de stressade, de lugna, ja, de finns allihop där.. Att studera deras ansiktsuttryck och deras beteenden är bland det mest fascinerande man kan ägna en ledig stund åt. Jag bryr mig inte särskilt mycket om klädseln. Även om det ibland är möjligt att skåda lite annorlunda kläder, är de flesta beklämmande fantasilösa på den punkten. Man skulle kunna tro att så gott som alla köper sina plagg i en och samma butik.
Nej, hellre då koncentrera sig på det de inte har köpt, och som inte är så lätt att ändra på. Studera deras ansikten och kroppsspråk och ni finner en outsinlig källa till fascination.
Jag satt där på bänken, och framför mig gick de, stod de och satt de. Ibland sprang de förbi med ett paniskt uttryck i ansiktet, rädda att inte hinna med sitt tåg. Jag satt där gott och väl en dryg timme, och hade kunnat sitta ännu längre. Men klockan var som sagt runt nio och rusningstiden var på väg att ta slut.
Jag befann mig i ett välbefinnande när jag reste mig från bänken för att lämna stationen. Och faktiskt klarade jag mig från regn den morgonen.

En dag när jag inte hade något särskilt att göra tänkte jag att jag skulle göra något. Efter att ha satt på en skiva med Bachs Goldbergvariationer tog jag det som var kvar av frukostkaffet till soffan, tog en klunk och lade mig ner. Där låg jag och betraktade böckerna i bokhyllan, och fotografiet på mormors mor, medan tonerna från pianot nådde mina öron och fyllde min kropp.
Tankar och känslor kom till mig där jag låg. Var det möjligen så att de formades av musiken? Att Bach på något sätt styrde vilka känslor och tankar som väcktes inom mig? Tja, säg det. Därom kan man bara spekulera.
Men det kan ju vara kul att spekulera ändå, även om man inte kommer fram till ett svar. Man kanske kommer fram till ett annat svar. De stora upptäckterna i den mänskliga historien har ändå gjorts av misstag eller när man sökt något annat. Jag kan ju bara nämna Columbus och Fleming, även om listan kan göras i det närmaste oändlig.
Nå i alla fall, efter en liten stund började kroppen kännas verkligt avslappnad. Jag hade till och med slutat vicka på högerfoten. Då beslöt jag mig för att sluta ögonen. Säkert tror väl vissa att somnade strax därefter, men icke. Jag hade sovit gott, var utsövd, hade fått frukost och kaffe och hade inget som helst behov av mer sömn. Jag bara låg där och blundade, kände, tänkte och lyssnade på musiken. Jo, det får väl medges att jag inte var så där överdrivet medveten om Bachs toner. Däremot gav jag akt på tankarna och lät de komma och gå som de ville.
Så kom ord till mig, ord som formades till poesi. Hur det gick till är inte helt lätt att förklara. De bara kom, ansträngningen var minimal, för att inte säga obefintlig, och rätt vad det var var en dikt komponerad i min hjärna.
Det var förstås inte annat att göra än att kliva upp ur den sköna soffan, hämta penna och papper och skriva ner alstret. Huruvida det blev ett mästerverk eler ett pekoral är inte heller lätt att säga. Det får väl ligga till sig en tid så får vi se sedan.
Hursomhelst kände jag mig väldigt nöjd och tillfreds. Jag drack ur den sista skvätten ur kaffekoppen och just då tog skivan slut.
Jag tänkte då att jag kanske skulle göra något annat.

”Han kommer vapenlös som skogen och likt molnet kan han inte förjagas. Igår axlade han en kontinent och förflyttade havet.”
Jag drabbades av en akut längtan efter vatten och kunde inte annat än att bege mig ditåt. Där strosade jag omkring i min ensamhet, satt en stund på en bänk med blicken riktad ut mot det solglittrande vattnet.
Det var en vacker höstdag. Solen sken, en sval bris blåste och löven lyste gula i träden. På de gröna gräsmattorna blåste färggranna löv prasslande omkring. Där ute på det blå syntes en och annan segelbåt kryssa fram i vinden. Det gällde väl för båtägarna att passa på nu, för snart var säsongen över. Vissa höll redan på att dra upp sina båtar för vinterns förvaring på landbacken.
Det var onekligen en idyllisk höstdag. Pastoralen skulle ha varit fullkomlig om det inte var för de där nybyggda strandnära husen som vuxit upp, och som fortsätter att växa upp. Det finns kanske de som tycker att de är snygga att se på, arkitekten borde väl åtminstone göra det. Men för mig utstrålar de kyla, brist på charm och framförallt en total avsaknad av liv. Vem vill leva i en steril miljö som mest påminner om ett sjukhus?
Nå, jag ignorerade de där lådorna och lät mitt sinne istället fyllas av vind, träd, vatten och ett par halvsjunkna båtar. Men så plötsligt kom en fantasi till mig. En fantasi som rymde stora bulldozers som fullkomligt krossade de strandnära husen med sina inglasade balkonger, och förvandlade dem till högar under ett moln av damm. Ljudet av betong och glas som krossades, pulvriserades, av de jättelika maskinerna blev till musik i mina öron. Jag kunde inte annat en le åt tanken.
En äldre kvinna som gick förbi mig där jag satt tittade lite underligt på mig. Jag hade väl inte pratat för mig själv? Än sen i så fall?
Alltjämt med ett leende spelande på läpparna reste jag mig från bänken. Det kunde nog vara dags att gå hem nu. Och hemma väntade kaffe, chokladkaka och Adonis´ dikter.
”Han vandrar i avgrunden och bär vindens siluett.”

En ny dag tog sin början. Jag slog upp ögonen och riktade blicken mot klockan. Som vanligt var hon alldeles för lite, men det störde mig inte nämnvärt. Nu kunde jag ligga och halvslumra och ha det så där underbart skönt som man bara kan ha det när man halvslumrar på morgonen en ledig dag. Visst hade jag saker att göra men det var ingen brådska med det. Jag kunde hänge mig åt njutningen. Det har funnits de som menat att sömnen är människans naturliga tillstånd. Som belägg för tesen har de bland annat framfört att man som regel gärna går och lägger sig för att sova, men man kliver upp med största motvilja. Det må vara hursomhelst med det men…
Plötsligt slog det mig att jag drömt om Kierkegaard. Sören Kierkegaard, denne märklige man. Hur hamnade han i mina drömmar? Få se nu… Det konstiga var att han inte alls såg ut som sig själv, han såg ut som Sokrates med skägg och allt. Måhända är det inte så egendomligt ändå. Det finns ju många beröringspunkter mellan dessa två filosofiska giganter. Kierkegaard lär ha beundrat Sokrates och utgått i stora delar från honom när han formulerade såväl sin teori som sin metod.
Jag kom alltså gående längs en gata, vilken kan jag inte alls dra mig till minnes, när jag mötte honom. Hur vi kom att tala med varandra minns jag inte heller men jag kommer ihåg att jag var angelägen om att få samtala med honom. Ett sådant tillfälle kunde inte få förspillas.
”Vad ska jag göra med mitt liv?”
Den pinsamt naiva och rättframma fråga jag ställde fick det att krypa av obehag i kroppen.
”Det är helt och hållet upp till dig själv”, svarade han.
Och fortsatte sedan:
”Ställ inte sådana frågor till mig. Ställ dem till dig själv.”
Och sedan var det svart. Förtvivlat försökte jag återkalla vad som sedan hände i drömmen, men det gick inte alls.
Kanske var detta det enda jag behövde minnas.

En poet kom gående uppför backen. Klädd i en överrock av rutig tweed och med en bok i sin högra hand såg han nästan oförskämt obekymrad ut. Visslade han rentav? Han hejdade sig när han fick syn på mig, han hälsade och frågade hur det stod till.
”Jo tack”, svarade jag. ”Det vore synd att klaga.”
”Ja, det tjänar inte mycket till. Tvärtom.”
”Hur står det till själv då?”
”Som sagt, det vore synd att klaga. Jag är på väg till Rosa, har du lust att följa med.”
”Gärna det.”
Vi gick den lilla biten till Konditori Rosa, trädde in genom den vackert målade dörren och beställde varsin kopp kaffe med mazarin.
”Vad är det för bok du bär på?” frågade jag.
”Det här kamrat”, sade han och höll upp boken i luften, ”är inget annat än mitt senaste mästerverk.”
”Aha, du har kommit ut med en ny bok. Gratulerar.”
”Tackar. Jag kommer direkt från förlaget.”
”Det blir väl en bästsäljare förstås?”
”Helt säkert. Jag skulle bli mycket förvånad om den inte säljer i femtio exemplar, minst.”
”Så du blir berömd, får sitta i TV-soffor och pryda löpsedlar.”
”Det finns en risk att jag måste flytta till Monaco av skatteskäl. Jag kanske tjänar flera hundra på den.”
Vi lät ironin flöda, väl medvetna om att den kanske bara skulle sälja i femtio exemplar. Men sedan blev vi lite mer allvarliga.
”Det fanns en tid när poeter var uppburna som rockstjärnor, när diktsamlingar kunde sälja i stora upplagor och när man pratade om poeterna och deras verk. Men den tiden är hopplöst förbi.”
”Den kommer kanske tillbaka”, svarade jag för att trösta honom något.
Men det behövdes inte. Han var ändå på ett gott humör, som jag antar att man är när ens bok precis har lämnat tryckpressarna.
”Van Morrison fick en gång frågan, att om han var fönsterputsare, skulle han ändå skriva musik? Och han svarade tveklöst ja. Man måste göra det man verkligen vill i livet, annars lever man en lögn. Även om mina diktsamlingar säljer i obetydliga mängder så är jag ändå mer lyckligt lottad än de som inte lever sina liv i enlighet med sig själva.”

Vattnet kokade och jag gjorde mig en kopp te. Jag tog med mig koppen till soffan, lade mig därpå och tittade upp i taket. Ytan var inte särskilt jämn, men varför skulle den vara det? När ska jag egentligen komma mig för med att skaffa gardiner till fönstren? Det kunde onekligen vara dags nu! Jag hade ändå bott i denna lägenhet i ett halvår vid det här laget, eller nästintill.
Så drog jag mig till minnes ett samtal som jag hade med min vän Rickard Henk dagen innan. Samtalet var en aning besynnerligt, jag hade nämligen aldrig sett på denne Rickard som någon särskilt tänkande människa. Man tror sig känna en människa, men man kan tydligen aldrig känna henne fullständigt. Jag blev därför rätt förvånad när han helt plötsligt, apropå ingenting, slängde ur sig frågan:
”Tror du på ett liv efter detta?”
”Tja”, svarade jag trevande. ”Jag varken tror eller inte tror skulle man nog kunna säga.”
”Det är precis det jag menar! Hur ska man kunna tro något om det? Det finns de som bestämt hävdar att man bara har ett liv, och det finns de som lika bestämt påstår motsatsen. Men vad kan man ha för grund för något av de påståendena? Man kan ju omöjligt ha någon aning om det.”
”Det finns de som säger att Gud finns också, och det finns de som förnekar Guds existens. Vad kan de båda grupperna ha för grund för sina hållningar?”
”Javisst, det är precis samma sak. Man kan omöjligt veta.”
”Frågan är om verkligen behöver tro på det ena eller andra för att rättfärdiga hur man lever nu.”
”Hur menar du?”
”Jo, alltså… Man skulle kunna tänka till exempel att jag bara har ett liv och därför gäller det att ta vara på det jag har. Eller också kan man tänka att eftersom jag ändå har flera kan jag ta det lite lugnt. Exemplen kanske inte var så bra, men du förstår vad jag menar?”
”Ja, jag tror det. Hur det än är har jag ett liv nu, och jag har min möjlighet och det är mitt ansvar att göra det bästa av det. Det är upp till mig och ingen annan, och det spelar ingen roll hur många liv jag kan tänkas ha.”
”Men om du misslyckas? Blir inte fallet rätt tungt då? Det är ju liksom ditt eget fel i så fall.”
”Men jag vet inte om man kan tala i sådana termer som att lyckas eller misslyckas. Jag menar inte att man ska sträva efter det som idag brukar kallas för framgång, det vill säga pengar och makt över andra. Istället ska man lyssna på sig själv och komma fram till vad som är riktigt för just en själv. Det är en ständigt pågående process, och någon annan kan inte bedöma om jag har lyckats eller misslyckats. Inte ens jag själv eftersom processen upphör först vid döden. Man ska alltså försöka finna det som är bra för en själv, och det kan inte vara bra för en själv om det inte är bra för alla.”
Ur barns och spenabarns… Eller hur är det nu meningen lyder?
Nej, jag ska inte vara elak mot min vän Rickard Henk.

Där står en man och spolar vatten med en slang på marken utanför ett garage. Samtidigt pratar han med en kvinna av ungefär samma ålder. De verkar vara någonstans mellan femtio och sextio. Det är så svårt att försöka åldersbestämma människor tycker jag. För att inte tala om djur. De står där och ägnar sig åt småpratandets konst, som vissa behärskar så väl, medan andra har stora besvär med det. Jag undrar varför han sprutar vattnet mot marken. Först trodde jag att han tvättade bilen. Men det gör han alltså inte.
Där har vi bestämt den första reklamaffischen inför det kommande valet. En av dessa folkpartistiska politiker säger med ett något märkligt leende: ”Ja till Europa”.
När jag går där längs tegelklädda fasader med gula balkonger känner jag hur först hälen, och sedan resten av foten trycks mot asfalten. Hade jag inte haft händerna i fickorna hade armarna svängt längs sidorna.
Det är en tämligen stillsam kväll, inte särskilt många människor ute. Inte heller så många bilar som kör på gatorna. Jag trivs rätt bra med tillvaron där jag går. Jag observerar, känner och tänker.
Observerar hur träden rör sig i den stilla vinden, att några äldre kvinnor sitter på en altan och dricker vad jag förmodar är kaffe, att även de verkar ha en angenäm stund, precis som kvinnan och mannen med vattenslangen. Jag ser också hur en man kommer ut ur en port, närmast springande, mot en parkerad bil, hur han sätter sig däri och far iväg med en rivstart.
Jag känner som sagt också hur mina fötter nuddar marken för varje steg, hur min högra hand kramar nyckelknippan i fickan och hur båda mina händer har blivit lite varma i fickorna. Jag kanske skulle släppa ut dem i friska luften så de får svalka sig lite.
Som jag går där, nu nästan hemma, tänker jag också den ena tanken efter den andra. Man gör ju det när man är ute och går. Bland annat tänker jag: ”Ja till världen”.

Försommar! Vår bästa tid är nu! Jag brukar sällan, för att inte säga aldrig, mötas av en avvikande uppfattning när jag hävdar att tiden mellan pingst och midsommar är den bästa tiden på året. Och det är ju faktiskt föga förvånande. Det är nu det blommar. Hägg och syren, gullviva och liljekonvalj, äppelträd och körsbärsträd, alla blommar de vid denna tid. Förvisso med en liten förskjutning framåt och bakåt, men ändå. Vetskapen om att sommaren ligger framför oss, och inte bakom oss, gör väl sitt till den upprymda känsla de flesta fylls av vid försommartid.
Det är ju också skolavslutningstider, och även om man som jag har lämnat skolans värld för länge sedan, lever det nog kvar inom en långt upp i vuxen ålder. Jag har åtminstone inga svårigheter att återkalla det sinnestillstånd jag alltid befann mig i på läsårets sista dag. Det var som att alla och allting log mot en när man gick mot skolan denna dag. Till och med lärarna hade ett särskilt lyster i ögonen. Det väntade förstås sommarlov även för dem, men jag tror nästan att alla, kanske inte de som ännu inte börjat skolan, men alla andra smittades av den där lyckokänslan därför att alla någon gång haft den. Och den är som sagt lätt att återkalla.
Särskilt i denna tid.
Nu satt jag på en bänk omgiven av syrenernas blommor i alla violetta nyanser. Den lätta klara försommarluften fylldes av deras doft. Det var verkligen en svensk pastoral. Mitt inre fylldes av en frid jag inte känt på länge.
Då, i denna stund, ringde min mobiltelefon. Den man som en gång uppfann den där apparaten har sannerligen en hel del att stå till svars för.
Det var min gamla vän Oskar Wenke som så abrupt förvandlade mitt inre från fridfullt till lätt irriterat.
Han undrade vad jag gjorde, om han möjligen störde.
”Inte alls”, ljög jag. ”Jag sitter och låter mig berusas av syrernas doft.”
”Säger du det. Jag störde ändå, med andra ord.”
Som så många andra samtal blev det kort och meningslöst.
Jag reste mig från bänken och gick hemåt med långsamma steg. Vad skulle jag nu hitta på till middag idag då?

”Varom man icke kan tala, därom måste man tiga”. Frasen lär återfinnas i en av Ludwig Wittgensteins två skrifter. Om det nu är i ”Tractatus Logico-philosophicus” eller ”Filosofiska Undersökningar” måste jag låta vara osagt. Mitt minne sviker mig dessvärre ännu en gång, men den kunniga och uppmärksamma läsaren lär säkert veta besked själv.
Påståendet kan ju tyckas självklart i sin nästan löjliga enkelhet, särskilt som det här är ryckt helt ur sitt sammanhang. Men är det det? Vem bestämmer vad man inte kan tala om? Vem har skrivit reglerna? Är det någon annan, eller är det jag själv? Detta är bara några exempel på frågor som citatet spontant ger upphov till.
Tyvärr är det väl oftast någon annan, någon diffus oidentifierad annan, som har skrivit de regler vi uppmanas följa. Nu är inte dessa förordningar formulerade som någon typisk regelsamling med en uttryckt avsändare. Istället är de inlindade i vackra, lockande formuleringar inhämtade från reklamskolornas senaste rön. Propagandans makt är stor och vi går omkring som levande måltavlor för denna var vi än befinner oss.
Men all maktutövning genererar ett motstånd mot densamma. Våra ögon öppnas långsamt och vår blick skärps alltmer. Vi börjar sakta men säkert urskilja en gestalt som försöker dölja sig själv så mycket som möjligt. Konturerna blir alltmer tydliga och kanske kommer vi snart att kunna beskåda ett ansikte.
Denna makt kan endast existera inkognito. Vid en identifiering skulle dess grund rasera och all trovärdighet vara som bortblåst. Därför är otydlighet ett ledord, både vad gäller maktorganet självt och de regler det formulerar med alla vackra omskrivningar. Reglerna må alltså vara utsmyckade och kamouflerade för att vara verkningsfulla. Men var det någon gång Fröding slog huvudet på spiken så var det när han skaldade: ”Snus är snus om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Vid stationen mötte jag ett leende på förmiddagen. Det var när jag svängde runt hörnet vid biljettförsäljningen som jag plötsligt stod ansikte mot ansikte med detta leende. Naturligtvis satt leendet på ett ansikte som satt på ett huvud som satt på en hals som satt på en kropp. Men det var bara leendet som registrerades av mitt medvetande. Jag vet knappt om människan var en kvinna eller man, eller vilken hårfärgen var eller hur hon eller han var klädd. Allting hamnade liksom i skuggan av detta leende.
Om munnen ler, det vill säga om leendet är äkta, då ler hela ansiktet. Särskilt gäller det väl ögonen som får ett speciellt glittrande liv som de inte annars har. Kanske påverkar det hela kroppen rent av, så att den blir lättare på något sätt. Eller åtminstone ger ett lättare intryck.
Sedan har vi det stora miraklet med ett leende. Det är synnerligen smittsamt. Som det heter i sången: ”När du skrattar, när du skrattar, skrattar hela världen med dig.”
Tyvärr gäller detta även motsatsen. När du tjurar, tjurar andra med dig.
Och kanske, kanske kan dessa faktum vara belägg som styrker tesen hos den finländska filosof som menar att innerst inne älskar vi alla andra människor. Som ett argument för påståendet hävdar han bland annat att det är omöjligt för oss att förhålla oss likgiltiga inför andra människor. Och motsatsen till kärlek är ju inte hat utan likgiltighet.
En självklarhet i sammanhanget är förstås att definiera begreppet älska, vilket filosofen också gjort, men som jag tyvärr inte kan dra mig till minnes så här på rak arm.
Hursomhelst är denna tes sådan att den först låter fullständigt vansinnig. Men sedan, när man börjar reflektera över den är man plötsligt inte så säker längre. Man börjar sakta men säkert undra om det ändå inte finns någon liten poäng där, något litet korn av sanning.
En sak vet jag i alla fall bestämt. Det där leendet vid biljettförsäljningen på stationen fick även mig att le. Och nu, många timmar senare, kan jag inte heller låta bli att spricka upp i ett leende när jag tänker på det.

Det är en vacker sommardag och jag går här och tuggar mitt gräs för mig själv, en liten bit ifrån de andra fåren. Det gör inte så mycket för gräset är lika gott här som där. Visst kan det bli lite ensamt, men det är inte så mycket att göra åt. De har nämligen bestämt sig för att ignorera mig. Ja, jag är utfrusen av de andra fåren.
Varför? undrar ni förstås. Vad kan jag ha gjort för att förtjäna ett sådant öde? Och jag svarar er: ”Ingenting!” Jag råkar bara vara lite ovanlig. Nej, inte ovanlig, jag är unik. Min like finns inte någonstans på denna jord. Men det förstår de inte.
Alla vet väl vad en dvärg är. Om det skulle finnas någon som till äventyrs inte vet det så kan man väl säga att det är en individ som är mycket mindre i storlek än de andra av sin art. Detta är förvisso inte unikt. Ovanligt ja, men inte unikt. Det finns ändå ett visst antal individer här i världen som kan räknas som dvärgar.
Sedan har vi de som är ovanligt storvuxna. De är också ovanliga, men ingalunda unika. Jag tror till och med att det finns ännu fler av de storvuxna än av dvärgarna. Den här kategorin kan alltså ännu mindre göra anspråk på någon unicitet.
Men jag däremot, jag är unik. Det hävdar jag bestämt, och det är det som retar de andra fåren här. Jag är nämligen en storvuxen dvärg, vilket jag är oerhört tacksam för. Hade jag varit en vanlig dvärg hade jag tydligt skiljt ut mig från de andra, och det skulle jag nog ha tyckt vara ganska besvärande. Och hade jag varit så här storvuxen utan att ha varit dvärg hade jag ju inte sett klok ut.
Nu kan man alltså inte se på mig att jag är ett så anmärkningsvärt får, och det är därför de inte tror på mig. De tycker att jag är stöddig och försöker vara märkvärdig. Det är det som är anledningen till att de fryser ut mig, De kan bara inte förstå vilket unikt får jag är.
Men så är också får utomordentligt korkade varelser. Utom jag då…
Ta mig tusan! Jag är nog unik i det avseendet också!

Häromdagen sade en bekant till mig att jag borde ta mig i kragen. Att jag borde rycka upp mig. Jag funderade länge på vad han egentligen kunde mena med det, och vad det var som fick honom att uttala detta. Såg jag inte ut att må bra på något sätt? Såg jag dyster ut? Sorgsen?
Just de frågorna är det ju inte så stor mening med att fundera på, för något svar kan man aldrig nå fram till. Man kan omöjligt veta vad ens ansiktsuttryck säger, av den enkla anledningen att man inte kan se sig själv. Det vill säga, såvida man inte står framför sin spegelbild. Då är man å andra sidan så medveten om det att bilden knappast kan ge en rättvisande bild av hur man ser ut annars, till vardags så att säga.
Man kan alltså inte själv veta hur man ser ut när man går nerför gatan, sitter på bussen eller handlar sina matvaror i affären. Eller samtalar med bekanta. Det kan endast andra göra. Men är då dessa andra verkligen kapabla att tolka de signaler ens ansikte utsänder? Man ser väl ändå på andra, och på världen i övrigt, genom sina egna glasögon. Den tolkning jag gör av någon annans ansiktsuttryck eller av vad någon annan säger sker inom mig och bör därför färgas av mina specifika erfarenheter. Kanske också av mitt sinnestillstånd i det ögonblicket, för att inte tala om min förmåga, min begåvning och talang att tolka just det jag försöker mig på att tolka.
Det är alltså, som vanligt skulle jag vilja säga, många olika fenomen som spelar in när en sådan bedömning ska göras. Hade då denna människa någon rätt att säga det han sade till mig? Ur juridisk aspekt har han naturligtvis det. Ur juridisk aspekt har han rätt att säga vad han vill till mig så länge han inte gör sig skyldig till förtal. Men moraliskt? Då blir det genast knepigare. Man kan så klart tycka att den där uppmaningen var tämligen harmlös, och det var den ju också. Någon större skada kunde den knappast orsaka mig. Han ville väl bara väl, eller också ville han ingenting speciellt, kanske bara försöka hitta på något att säga…
Nåväl, just nu överlämnar jag åt någon annan att försöka utröna de moraliska aspekterna på detta. Jag kom att tänka på en bonad som hängde i mormors sovrum, med en text som löd: ”Må någon kraft den gåvan ge mig, att se mig själv som andra ser mig.” Och det vore sannerligen en gåva det.

Det var en av dessa fasansfulla tillställningar som går under benämningen middagar. Missförstå mig nu inte, jag har ingenting alls emot bordets fröjder, tvärtom, jag tar gärna för mig av dem. Men det här var en sådan där middag där man förväntas konversera okända eller, i bästa fall, vagt bekanta människor. Och konverserandets konst är dessvärre en konst som jag inte behärskar. Det går en rysning genom min kropp när jag tänker på det.
När förrätten kom in satt jag där, stel som en pinne, nervös och osäker på mig själv, självförtroendet i botten. Några korta hälsnings- och artighetsfraser hade utväxlats, men i övrigt rådde tystnad.
Då fångade mitt öra rösten hos en man som satt ett par platser till höger om mig. Han talade tydligt och klart, och jag hade inga svårigheter att höra hans berättelse. Han led tydligen av ryggproblem.
”Alla mina rörelser, mina vardagliga rörelser, som att knyta skosnörena eller resa mig från en stol, är förenade med en betydande risk”, började han. ”Även om de allra flesta av dessa rörelser genomförs utan att någonting alls inträffar, så vet jag att någon gång, utan förvarning, kommer jag att erfara det där klicket i ryggen. Det genererar ingen ögonblicklig smärta, knappast någonting alls till en början. Men jag vet alltför väl att inom några timmar kommer ryggen att förlora all flexibilitet, och sedan kan jag varken gå eller sitta utan smärta.”
”Det tar sedan allt mellan sju och tjugoen dagar innan jag är återställd, oavsett vad jag gör under dessa dagar. Det spelar ingen som helst roll om jag ägnar mig åt vila eller aktivitet, massage eller läkemedel. Ingenting av detta har någon betydelse eller effekt.”
”Vad ska man ta sig till? Hur många gånger har jag inte ställt den frågan till mig själv och andra. Och svaren har ingalunda uteblivit. Det finns hur många böcker, artiklar, bloggar, medicinska och alternativmedicinska metoder rörande detta som helst. Dessutom verkar var och varannan människa som jag nämner detta för ha något råd att ge. Många hävdar bestämt att jag är osedvanligt enfaldig om jag inte genast ger mig iväg till en specifik kiropraktor, nämligen rådgivarens egen.”
”Jag undervisar i filosofi och jag anser mig vara en mycket vidsynt människa. Jag vill gärna tro att det är logiska argument och förnuft som får mig att bilda en specifik uppfattning. Anklagelsen om enfaldighet tycker jag därför är lite väl ogrundad. Men det går inte att komma ifrån att den där fördömda delen av kroppen sannerligen är en utmaning för ens förnuft.”

Jag borde så klart ha ägnat mitt intresse åt min bordsgranne istället.

På en bänk i en av stadens parker satt jag och njöt av vårsolen och en koltrast som sjöng i ett träd. Människor passerade förbi mig där jag satt, och jag tänkte att det ändå är ganska underhållande att observera deras klädsel den här tiden på året. Vissa klär sig som om det vore högsommar och andra som om det vore midvinter, som om de inte riktigt litade på vårvädret. Däremellan finns förstås också de som klätt sig mer anpassat efter just våren. Fast, å andra sidan, vem är jag att bestämma hur andra bör klä sig.
Som jag satt där kom en äldre man och slog sig ner bredvid mig. Han lutade käppen intill sig mot bänken. Jag sneglade mot honom lite i smyg och såg att han tillhörde den kategori som hellre klär på sig lite för mycket än lite för lite. Han var klädd i överrock och halsduk, på huvudet satt en stickad mössa. Han tog upp en näsduk och snöt sig ljudligt.
”Nog är det ganska märkligt”, sade han plötsligt.
Jag hajade till. Talade han för sig själv eller var det riktat till mig?
”Vad är det som är märkligt?” frågade jag ändå.
”Att det blir så mycket lättare att leva när våren kommer!”
”Det har väl med ljuset att göra”.
”Det är klart att det har med ljuset att göra! Men varför är ljuset så viktigt? Vintern är mörk, men den gömmer på många möjligheter som varken våren eller sommaren har. På vintern kan man gå ner i varv, man kan njuta av mörkret på ett sätt som man inte kan av ljuset. Ändå fasar vi varje år inför den stundande vintern, och vi lever som levande döda i ett antal månader innan vi vaknar upp ur det där eländet när våren kommer.”
”Det är nog ganska naturligt.”
”Javisst är det naturligt. Men det behöver inte vara så. Vi borde kunna göra någonting åt det. Det handlar om att påverka vårt inre i rätt riktning. Man kan få en tråkig syssla att bli rolig, eller åtminstone behaglig. Då borde man också kunna få den mörka vintern att bli behaglig, tror du inte?”
”Jo, det verkar väl rimligt. Men hur gör man då?”
”Den som det visste. Jag är övertygad om att det är möjligt. Jag vet bara inte hur.”
Så reste han sig sakta, fick tag i käppen och vände sig mot mig.
”Jag måste hasta vidare. Sitt inte här för länge så du blir förkyld.”
Och så gick han sakta ner mot järnvägsstationen.

I en värld av förändring, där tempot ökar och inte mycket får vara vad det är särskilt länge, finns det en dryck som förblivit en njutning i säkert tusentals år. I en tid av illusioner finns det ändå något som förblir verkligt och sant. Ännu finns möjligheten till det stilla och kontemplativa.
Denna något snirkliga och snåriga lilla inledning är tänkt att leda fram till något mycket enklare, men ändå betydligt innehållsrikare, nämligen drycken te.
Den som gör sig en kopp te och slår sig ner på en vilsam möbel får som regel något sinnligt över sig när hon eller han tar den första smutten ur koppen. Vi kommer kanske att tänka på japanska teceremonier, vilket i sin tur kan leda tankarna till japanska trädgårdar med sina stillsamt flödande vattenkällor. Kanske för oss istället tankarna till äldre engelska damer som respektfullt konverserar varandra medan de dricker sitt te ur vackra blommiga porslinskoppar. Utanför fönstret blommar magnolian och livet levs i sin egen takt i den lilla byn.
Ja, nog ger te endast njutningsfyllda och serena associationer. När man dricker te startar man inga krig. När man dricker te blir man inte aggressiv. Te är en dryck ämnad lika mycket åt själen som åt kroppen.
Vi dricker vårt te och känner samtidigt hur oron och stressen lämnar våra kroppar. I samma stund känner vi hur harmonin strömmar in i oss. Det är något sant meditativt över tedrickandet, och kanske är det inte så konstigt att både te och meditation har sitt ursprung i österlandet där de levt i samklang med varandra genom årtusendena.
När vi dricker vårt te föds tankar, men det är inga oroliga tankar. Teet orsakar inget grubbel eller ältande inom oss. Teet föder snälla tankar, lugna tankar som leder oss rätt i livet.
Utan teet skulle vi vara vilsna själar på ständig orolig vandring, än hit och än dit. Vilken tur då att denna dryck finns för oss att dricka av.

Sakta vi gå genom stan. Visst har Beppe Wolgers fras en behaglig klang. För det är knappast bara Monica Zetterlunds vackra röst som ger orden den där klangen av vilsamhet, stillhet och kontemplativ ro. Ordet ”flanera” ger också, åtminstone mig, liknande stillsamma associationer.
Flanörer, var blev ni av? Eller finns ni kanske fortfarande någonstans? Ni som hade förmågan att själva bestämma hastigheten i livet. Finns det fortfarande plats för er i den moderna stadens alltmer hetsiga tempo? Ni som sakta gick längs gatorna och observerade de små detaljerna i stadslivet, och som emellanåt fördrev en stund med ett glas punsch medan stadens människor passerade förbi era registrerande blickar.
Flanören, iakttagaren, han – för det har oftast handlat om en han – som ur en position utanför centrum observerade sina medmänniskors beteenden. Flanören, lyssnaren som sällan själv talade, men desto hellre åhörde konversationer och diskussioner i bekantskapskretsen.
Många av dessa flanörer, jag tänker då på sådana som Charles Baudelaire, Oscar Wilde och Hjalmar Söderberg, tecknade sedan ner sina iakttagelser i små berättelser som världen hade varit mycket fattigare utan.
Denna tillbakalutande observerande och tänkande livshållning kan kanske vara uttryck för en viss lathet, men - i dessa tider då effektivitet har blivit så viktigt - är ingalunda något onyttigt eller ineffektivt för den delen. När vi strävar mot ett mål av något slag tenderar vi att anstränga oss för mycket, vilket allt som oftast resulterar i ett otillfredsställande resultat. Nog är det bättre att låta saker och ting få ta den tid det behöver. Låt insikten sakta infinna sig, och resultatet kommer att bli till mycket större belåtenhet.
Jag kommer att tänka på en tänkvärd liten historia från Japan. Det var en gång en ung man som ville bli den bästa krigaren i Japan. Han gick därför till en eremit som hade rykte om sig att vara den allra bästa läraren, trots att denne bodde på en avlägsen plats och sällan tog sig an elever. Efter att ha letat länge hittade krigaren in spe eremiten till slut, långt inne bland bergen. Den unge mannen frågade då eremiten hur lång tid det skulle ta för honom att bli en stor krigare. Eremiten betraktade honom en stund och sade sedan: ”Kanske fem år.” Det tyckte den unge mannen var lite väl lång tid, så han frågade då: ”Hur lång tid skulle det ta om jag ansträngde mig väldigt mycket?” Eremiten strök sig över skägget och tänkte efter. Sedan sade han: ”Kanske tio år.”

Vad gör man en ruggig kväll i mars, när regnet piskar mot rutan? En god idé är att tända några stearinljus, göra sig en kopp te och slå sig ner i favoritfåtöljen med något att läsa. En skiva med lämplig bakgrundsmusik kan förstås förhöja den kontemplativa stämningen.
Det var precis vad jag gjorde denna kväll. Det jag först fick för mina ögon var en av alla dessa filosofiska paradoxer, närmare bestämt den ganska väl omskrivna lilla historien om den unge studenten som av läraren får beskedet att ett prov kommer att äga rum under veckan efter. Eleverna får emellertid inte veta vilken dag det kommer att ske. Det de får veta är att det kommer att delas ut någon gång under måndagen eller tisdagen eller onsdagen eller torsdagen eller fredagen. Det ska alltså vara en överraskning, och läraren uttrycker tydligt och klart att på morgonen den dag provet ska äga rum kommer eleverna inte att veta om att det ska äga rum den dagen.
På fredagkvällen sitter då den klipska unge studenten och undrar om han ska ägna helgen åt att repetera det de läst, eller om han ska strunta i det. Så särskilt lockande är det trots allt inte. Han tänker då, strikt logiskt, om vi inte har haft något prov när fredagsmorgonen kommer så vet jag att det måste ske under fredagen. Alltså kan vi stryka fredagen som alternativ. Han tänker vidare i sina logiska banor och det slår honom att om inget hänt under torsdagsmorgonen kan det inte ske då heller, eftersom det ju inte kunde äga rum på fredagen. Han fortsätter på samma spår och upptäcker att han därför också kan stryka onsdag, tisdag och måndag som alternativ.
Han lutar sig därför tillbaka med ett förnöjt leende och börjar tänka på vad han då ska ägna helgen åt.
Vad var det nu för fel på hans resonemang? Var det något fel? Resultatet blev i alla fall inte vad han tänkt sig.
Man kan naturligtvis fråga sig om filosofiska paradoxer som denna tjänar något egentligt syfte. Varför ska man bry sin hjärna med sådant? Men det är nog ändå så att de faktiskt kan påminna oss om att våra föreställningar om världen inte alltid är så invändningsfria som vi oftast tror.
Jag lyfte blicken mot de fladdrande ljuslågorna och tänkte att dessa paradoxer kanske också kan göra oss lite mer ödmjuka inför världen och livet.

En av de första riktiga vårdagarna, när solen sken, talgoxarna sjöng och det droppade från taken, satt en vän och jag och samtalade om avundsjuka. Ett märkligt val av samtalsämne en vacker vårdag kanske kan tyckas, men det finns mycket att säga om den känslan. Den har ju på något konstigt sätt av oss svenskar gjorts till en specifik svensk åkomma, trots att den är lika världsomspännande som ilska, glädje, sorg och andra känslor. Vad som skiljer oss från andra är kanske inte avundsjukan i sig, utan vår syn på den. Jag skulle tro att den ofta förväxlas med missunsamhet.
"Det tror jag också", sade min vän. "Visst kan det finnas ett drag av missunsamhet i avundsjukan i många fall, men det behöver inte göra det. Man skulle kunna se den som en sporre istället. En sporre som motiverar en att själv uppnå det som någon annan lyckats med."
"Själv skulle jag nog snarast bli smickrad om någon var avundsjuk på mig. Det skulle ju betyda att jag faktiskt lyckats med något som någon annan finner eftersträvansvärt."
"Men hur skulle den personen, som är avundsjuk på dig, känna? Skulle han eller hon se det som en sporre och själv spotta i nävarna för att försöka uppnå det du uppnått? Eller skulle hon eller han istället sjunka ner i missunsamhet?"
"Det beror nog på."
"Det gör nog det. Det finns en liten historia som jag fått från Oscar Wilde som ganska bra belyser hur avundsjuka inte bör hanteras. Det var så här att Djävulen en dag kom gående i den libyska öknen, och fick då se två demoner som plågade en munk. Djävulen frågade de två vad de höll på med, och de svarade att de försökte få munken att överge sin kristna tro och istället vända sig till Djävulen. `Men vi har hållit på i 39 dagar och 39 nätter, och vi har verkligen plågat honom så mycket vi förmår, men han vägrar, han håller fast vid sin tro.´ `Låt mig göra ett försök´, sade Djävulen då. Han böjde sig fram och viskade något i munkens öra. Munken for då ut i förbannelser över Kristus, jungfru Maria och Gud och bröt sitt kors i bitar. De två demonerna såg häpet på och vände sig beundrande till Djävulen. `Du är sannerligen Mästaren. Vad sade du egentligen till munken? Hur kunde du lyckas så lätt när vi har hållit på i 39 dagar och 39 nätter med att plåga honom, utan att nå någon framgång alls?´ `Det var väldigt enkelt´, svarade Djävulen. `Jag sade bara att hans bror hade blivit utnämnd till biskop av Alexandria.´
"Det var en underhållande historia", sade jag, fortfarande med ett leende på läpparna. "Kan man lära sig något av den?"
"Det skulle jag tro. Man kan väl lära sig att avundsjuka kan utnyttjas av onda krafter, och att man kan undvika att bli utnyttjad genom att acceptera känslan och lära sig att hantera den på rätt sätt."
"Elementärt min käre Watson."

Vi har inte talat om Zenon på länge nu. Jag tänker då på Zenon från Kition, som tack vare, eller möjligen på grund av, den rådande väderleken kan sägas ha blivit högaktuell igen. Det var den gamle stoikern Zenon som lärde oss att möta livets skiften med lugn oberördhet. Förväntningar och förhoppningar var av ondo, de ledde allt som oftast till besvikelser. Bättre då att alltid vänta sig det värsta, och på så sätt undvika just besvikelser. Idealet var att ta alla händelser, både motgångar och glädjeämnen med jämnmod.
Det var dessa stoiska läror som också var grunden i Senecas filosofi i det senare Rom. Vi känner till hur han med den stoiska oberördheten sägs ha släckt sitt eget liv, tvingad därtill efter anklagelser om delaktighet i en sammansvärjning mot kejsar Nero.
Måhända skulle vi ha svårt för att släcka våra egna liv med detta stoiska jämnmod, men annars är det väl just en sådan självkontroll vi ser prov på i kollektivtrafiken i dessa dagar. Temperaturen faller, snön faller och tågen står stilla. Vi människor blir flera timmar försenade till våra arbetsplatser, för att inte tala om när vi sedan ska hem igen. De få tåg som går är så proppfulla av passagerare att man känner bakomvarande persons utandningar mot nacken. Dessa dagar bör man alltså tänka på att inte äta något olämpligt till lunch.
Ändå samtalar vi närmast glatt med varandra, vi till och med skämtar och skrattar. Visst finns det några enstaka exempel på människor som tappar fattningen, men det stora flertalet bär det hela med en sinnesstämning som skulle gjort Zenon själv stolt.
För vad annat kan man göra? Kanske handlar den stoiska läran i mångt och mycket om en sorts självbevarelsedrift. Även om vi tror oss ha kontroll över våra liv och vår tillvaro, vill ödet ibland något annat. Då står vi där maktlösa och fullständigt oförmögna att själva göra något åt saken.
Och vid sådana tillfällen kan gamla greker som Zenon från Kition återigen göra sig påminda.

Söndag. En aning dyster i sinnet stod jag och tittade ut genom fönstret. Jag stod och såg på snön som rent vildsint for fram i den hårda blåsten. Kallt var det också. Jag huttrade till vid blotta åsynen av snöstormen.
Sådana dagar är det lätt att stanna inomhus. Jag lämnade fönstret, gick fram till bokhyllan istället och tog fram en bok, närmast på måfå. Det visade sig vara Lin Yutangs "Konsten att njuta av livet".
Jag tog med mig boken till fåtöljen, satte mig och började planlöst bläddra i den. Så stannade jag till vid avsnittet betitlat "Kulten av ett lättjefullt liv".
Lättja. Vilket underbart ord det ändå är. Det har liksom en klang av sötma. Eller kanske som ett gott vin. När hängav vi oss åt lättja senast?
Precis som Lin Yutang skriver är lättja en sann demokratisk njutning. Den kräver inga rikedomar. Faktum är att rikedomen snarast är ett hinder när man vill njuta den sanna lättjan. För hur ska man kunna luta sig tillbaka i gräset, betrakta himlen och höra vattnets kluckanden om ens själ är kroppens slav? Och hur skulle man förmå detta om man saknar förmågan att genomskåda livets fåfänglighet och ärans och rikedomens frestelser? Hur skulle man kunna njuta av tillvarons sanna värde utan ett stolt förakt för det som den här världen kallar för framgång?
Nej, det är betydligt billigare att slå dank än att hänge sig åt lyx. Ett liv i sysslolöshet kostar inte mycket. Allt som behövs är insikt och en kärlek till livet. Lättjan ger en inre ro, en känsla av bekymmerslöshet och oansvarighet och dessutom en inlevelse i livet och naturen.
Lin Yutangs visa ord gjorde intryck på mig. Fylld av en inre tillfredställelse slog jag igen boken. Mitt dystra sinne var skingrat, och jag såg på snön med nya ögon.
Jag kanske skulle ta mig en kopp te, läsa lite poesi och njuta lättjans och sysslolöshetens sötma.

Vid mitt senaste besök i huvudstaden kom jag gående, på väg att möta en vän, när jag blev hejdad av en försäljare av något slag.
"Hejsan, vad vet du om Omega 3?" frågade han.
"Vad vet du själv om Delta 2?" svarade jag.
Han tittade frågande på mig.
"Vad menar du?"
"Inget särskilt. Jag skojade lite med dig bara."
Därmed gav han upp sina försök att sälja, vad det nu var, till mig, och jag gick vidare till mitt möte.
Jag träffade sedan min vän på den restaurant där vi skulle äta lunch.
"Ibland börjar man verkligen misströsta över människorna", sade han mellan två tuggor isterband.
"Av någon särskild anledning?" undrade jag.
"Ja. Imorse när jag skulle ta tåget till jobbet var det en kvinna som gav begreppet stress en helt ny dimension."
"Vad hände?"
"Jo, jag klev på tåget, och när jag kommit en liten bit in i gången var jag tvungen att stanna till eftersom en ung kvinna framför mig hade lite problem med sin väska. Hon stod på huk, och det förklarar väl varför kvinnan bakom mig inte såg henne. Hursomhelst stannade jag alltså till i kanske fem sekunder, och då kände jag plötsligt ett slag mot min axel. Jag ska inte överdriva och påstå att det var ett särskilt hårt slag, eller att det gjorde ont, men det var ändock ett slag. Samtidigt som hon utdelade det där slaget utbrast hon irriterat: `Men gå då! Stå inte där och mesa!´ Jag blev alldeles paff. Jag borde naturligtvis sagt åt henne att ta det lite lugnt, men det enda jag fick ur mig var att jag dessvärre saknade förmågan att gå genom människor."
"Vad sade hon då?"
"Ingenting. Jag hade börjat gå mot en plats då. Jag stod som sagt bara still i fem sekunder."
"I fem sekunder? Det räckte alltså för att hon skulle reagera med en mindre explosion?"
"Ja, är det inte tragiskt? När Strindberg hävdade att det var synd om människorna hade han nog ändå en poäng."

Häromdagen satt jag och fördrev en stund på konditori Rosa på Kungsgatan. Som jag satt där med mitt kaffe och min tidning kom ett ungt par in och slog sig ner vid bordet bredvid mitt. De båda var inbegripna i en diskussion redan när de kom in i rummet.
"Men vad är det egentligen du har emot melodifestivalen?", frågade hon.
"Vad har jag inte emot melodifestivalen? Den strider mot alla mina ideal", svarade han.
" Ideal? Har du ideal?"
" Ja, det är klart att jag har ideal."
"Och vilka är det då?"
"Civilisation! Bildning! Konst! Melodifestivalen är inget annat än en stor förolämpning mot allt det. Det är inte ens musik, det är underhållning."
"Vad är det för fel på underhållning?"
"Det behöver inte vara något fel på underhållning, bara den är bra."
"Men den måste väl vara bra eftersom så många ser på den?"
"Den är inte bra. Det är den grå massan som tittar på det där. Stenarna i muren."
"Hör du hur du låter?"
"Ja, jag vet. Jag låter som en odräglig snobb och elitist."
"Just det!"
"Men det är ju märkligt att man ska framstå som en snobb och elitist bara för att man föredrar bra underhållning framför usel sådan."
"Alla tycker inte att det är uselt."
"Men det är det. Varför tror du att de där programledarna skojar och flamsar och försöker vara så roliga hela tiden? De har insett att programmet saknar innehåll, och de försöker desperat att dölja det. Tomma tunnor skramlar mest."

Här avbryter jag min återgivning av deras samtal. Helt enkelt för att det passar så bra.