En av de första riktiga vårdagarna, när solen sken, talgoxarna sjöng och det droppade från taken, satt en vän och jag och samtalade om avundsjuka. Ett märkligt val av samtalsämne en vacker vårdag kanske kan tyckas, men det finns mycket att säga om den känslan. Den har ju på något konstigt sätt av oss svenskar gjorts till en specifik svensk åkomma, trots att den är lika världsomspännande som ilska, glädje, sorg och andra känslor. Vad som skiljer oss från andra är kanske inte avundsjukan i sig, utan vår syn på den. Jag skulle tro att den ofta förväxlas med missunsamhet.
"Det tror jag också", sade min vän. "Visst kan det finnas ett drag av missunsamhet i avundsjukan i många fall, men det behöver inte göra det. Man skulle kunna se den som en sporre istället. En sporre som motiverar en att själv uppnå det som någon annan lyckats med."
"Själv skulle jag nog snarast bli smickrad om någon var avundsjuk på mig. Det skulle ju betyda att jag faktiskt lyckats med något som någon annan finner eftersträvansvärt."
"Men hur skulle den personen, som är avundsjuk på dig, känna? Skulle han eller hon se det som en sporre och själv spotta i nävarna för att försöka uppnå det du uppnått? Eller skulle hon eller han istället sjunka ner i missunsamhet?"
"Det beror nog på."
"Det gör nog det. Det finns en liten historia som jag fått från Oscar Wilde som ganska bra belyser hur avundsjuka inte bör hanteras. Det var så här att Djävulen en dag kom gående i den libyska öknen, och fick då se två demoner som plågade en munk. Djävulen frågade de två vad de höll på med, och de svarade att de försökte få munken att överge sin kristna tro och istället vända sig till Djävulen. `Men vi har hållit på i 39 dagar och 39 nätter, och vi har verkligen plågat honom så mycket vi förmår, men han vägrar, han håller fast vid sin tro.´ `Låt mig göra ett försök´, sade Djävulen då. Han böjde sig fram och viskade något i munkens öra. Munken for då ut i förbannelser över Kristus, jungfru Maria och Gud och bröt sitt kors i bitar. De två demonerna såg häpet på och vände sig beundrande till Djävulen. `Du är sannerligen Mästaren. Vad sade du egentligen till munken? Hur kunde du lyckas så lätt när vi har hållit på i 39 dagar och 39 nätter med att plåga honom, utan att nå någon framgång alls?´ `Det var väldigt enkelt´, svarade Djävulen. `Jag sade bara att hans bror hade blivit utnämnd till biskop av Alexandria.´
"Det var en underhållande historia", sade jag, fortfarande med ett leende på läpparna. "Kan man lära sig något av den?"
"Det skulle jag tro. Man kan väl lära sig att avundsjuka kan utnyttjas av onda krafter, och att man kan undvika att bli utnyttjad genom att acceptera känslan och lära sig att hantera den på rätt sätt."
"Elementärt min käre Watson."