SLUTNA ÖGON

Med slutna ögon känner man mycket mer, tänker Gunilla. Och så kom hon att tänka på hyacinter igen. Jag får väl förlika mig med vetskapen om att jag inte kommer att få känna doften av hyacinter den här julen. Hon öppnade ögonen igen och fick till sin besvikelse se väninnan stå där framför henne. Vad blundar du för? Gunilla svarade inte. Istället blundade hon igen.

Det finns så mycket man kan känna. Dofter och… Nog måste det väl finnas mer att känna än dofter. Livet! Man känner livet! Vadå känner livet? frågade väninnan. Äsch, svarade Gunilla. Javisst är det så att man känner livet. Det där måste jag fundera på mer senare. Hon stod alldeles stilla och blundade. Vad hon inte såg var att väninnan tittade förfärat på henne, men sade ingenting. Det var Gunilla tacksam över. Hon tyckte vanligtvis inte om när väninnan pratade.

Hon hörde hur vattenkranen öppnades, hur vattnet spolade ner i vasken. Hon hörde också grannens radio. Det var märkligt. Hon hade aldrig hört grannens radio förut. Faktum är att hon knappt hört någonting från grannen. Det var alltid så tyst i huset hon bodde i att hon ibland hade undrat om hon verkligen hade några grannar. Vad lyssnade människan på? Det var visst nyheter. Hör du? sade hon till väninnan. Men hon fick inget svar.

Har hon gått? Gunilla såg sig omkring men kunde inte se väninnan någonstans. Hon har alltså gått. Hon kunde väl ha sagt nåt. Det var inte särskilt artigt att bara gå utan att säga någonting. Nåja, det är ju faktiskt rätt skönt att hon gått nu. Hon kan vara så påfrestande ibland med sina frågor och kommentarer. Och nog var det skönt att få vara ensam. Gunilla blundade igen. Hon behövde inte alls avstå från doften av hyacinter. Hon kunde köpa egna.
　

　

　

HYACINTER

”Förra julen gav du mig hyacinter.” Hon såg med en viss tvekan på sin väninna. ”Minns du det?” Väninnan mindes inte. Förra julen? Det var ju så länge sen. Nästan ett år hade gått sedan dess, och så mycket hade hänt. Hur skulle hon kunna minnas vad som hände förra julen? Väninnan tände lyset. Det var så otäckt med mörker. När det är ljust kan man se, och hon ville mycket hellre se än inte se.

Det var alltså december igen. Denna olycksaliga månad som inte kunde göra någon glad. Nej, mycket hellre november. Det hade hon alltid tyckt. Då började det på allvar bli kallt och mörkt. Men det bästa av allt var att träden då äntligen blivit bara. Borta var de gröna bladen. Borta var också de gula och röda. Hon föredrog kala träd framför lövklädda. Kala träd är så vackra, och det vilar alltid något behagligt ödesmättat över dem.

Hon undrade vad väninnan tyckte. Hon trodde inte att hon tyckte särskilt mycket om kala träd. Det var inte så många som gjorde det, hade hon märkt. Nu talade hon visserligen inte så ofta med andra människor, men tidigare hade hon gjort det. Och då hade hon till sin förvåning upptäckt att det inte var någon annan som delade hennes förtjusning i kala träd. Ingen hade förstått henne när hon beskrev de nakna grenarnas skönhet. Det var mycket därför hon hade slutat tala med människor.

”Tycker du om kala träd?” Väninnan tittade förvånat upp. ”Jag tycker inte om att du släcker ljuset”, svarade hon. ”Kan du inte tända igen?” Nu tittade hon på väninnan igen. Hon såg plötsligt en helt okänd människa framför sig. Hon skulle nog inte få några hyacinter i år, tänkte hon sorgset. Jag som tyckte så mycket om de jag fick förra året. Lika bra att jag inte köper någon amaryllis till henne då. Väninnan tände ljuset igen. Var det ett misstag att tala med henne också?
　

　

　

DEN MÅNGSIDIGE BAGARSONEN FRÅN STAVANGER

I Stavanger under 1880-talet kunde en något udda figur synas på gatorna. Ensam, kortvuxen och med framåtlutande hållning gick han genom parken eller ner mot havet, eller vart han nu gick. Sigbjörn Obstfelder var en melankolisk personlighet som kom att bli en främling i den nordiska litteraturen, utan både föregångare och efterföljare.

Läs hela artikeln här:
http://sourze.se/2013/10/22/den-mangsidige-bagarsonen-fran-stavanger__90563

DONNA TARTTS HEMLIGA HISTORIA

Jo, rubriken är lite missvisande. Men det lät ju så bra. Donna Tartt slog igenom 1992 med romanen "Den hemliga historien" och har sedan dess likt en Greta Garbo eller Thomas Pynchon skytt offentlighetens ljus. Inte heller har hon varit överdrivet produktiv, vilket annars är ett återkommande misstag många gör. Det är trots allt bättre att spara sig tills man har något viktigt att säga. Nu är ändå hennes tredje roman på gång, och här är en läsvärd artikel om henne från The Guardian.

http://www.theguardian.com/theobserver/2013/oct/13/donna-tartt-quiet-american-profile

STENARNA

Sanningen är att hon hade behövt en betydligt större väska. Som situationen var nu skulle hon aldrig få med sig alla de stenar hon ville få med sig. Vad skulle hon då göra? Försöka införskaffa en större väska eller nöja sig med de stenar som kunde få plats i den väska hon hade?

Hon stod och betraktade stenarna där de låg på marken. Hon visste inte hur hon skulle göra. Hon såg sig omkring. Om hon nu beslöt sig för att skaffa en större väska, var skulle hon få tag på den? Hon gick några steg framåt och sedan lika många steg tillbaka. Och sedan ett steg till.

Stenarna glittrade orörliga på marken. Hur många de var visste hon inte. Bara att hon ville ta dem med sig någonstans. Men tiden började bli knapp nu, det mörknade mer och mer och om hon skulle vara säker på att få med sig alla stenar måste hon skaffa en annan väska å det snaraste.

Till slut var det obönhörligen för sent. Mörkret var ett faktum och det var omöjligt att längre skönja några stenar på marken. Lika omöjligt var det att ta sig därifrån eftersom hon inte ens kunde se handen framför sig. Så där stod hon, och lät missmodet komma. Någonstans ifrån hörde hon ljudet från havet.

EN DIKT TILL

Nu vänder vi på världen
och ser oss omkring.
Allt medan vinden viner,
för att senare mojna.
Så vänder allt,
och allting vänder.
Vår värld ligger öde
och bara väntar.

ATT LÄRA SIG LEVA

Vi har varit inne på det tidigare, men nödvändigheten av lättja kan inte nog betonas. Fler och fler röster som ifrågasätter arbetets betydelse tycks göra sig hörda. Jenny Diski drar sitt strå till stacken i en mycket läsvärd artikel i New Statesman.

http://www.newstatesman.com/2013/08/learning-how-live

KONSTNÄRLIGA OUTSIDERS

Det finns konstnärer och så finns det konstnärer som går ett steg längre. Jarvis Cocker porträtterar några av dessa outsiders i tre avsnitt i en TV-serie kallad "Journeys into the outside". Och ingen av de drömmer om ett nytt kök.

EN DANDY I MODERNITETEN

Kan man vara ingenjör och dandy? Frågan infinner sig efter att ha läst Jan Guillous andra del i romansviten om 1900-talet. Jag är förvisso ingen expert på dandyism men måste säga att jag finner kombinationen en smula motsägelsefull. Nu tycks varken Sverre eller Albie, de två huvudfigurerna som nyligen avlagt ingenjörsexamen vid det prestigefyllda lärosätet i Dresden, aldrig någonsin faktiskt arbeta som ingenjörer. I Albies fall är just det väl begripligt med tanke på att han är den son i den engelska högadeln som han är, men i Sverres fall är det mer svårt att förstå. Vad lever han på? Albie?

Sverre verkar huvudsakligen ägna sig åt att måla, vilket passar betydligt bättre ihop med dandyrollen, och får nog ses som den räddningsplanka som krävs för att göra berättelsen något sånär trovärdig. Men varför i hela friden utbildade de sig till ingenjörer till att börja med?

Annars kan ju Guillou sin historia. Han placerar sina huvudfigurer i en kontext sådan den var vid den här tiden. Det finns säkerligen ingen anledning att tvivla på de fakta han presenterar. Men det blir dessvärre platt, texten får aldrig något riktigt liv. I en intervju för några år sedan sade Guillou att han inte trodde på konstnärlig inspiration. Det var bara att jobba, menade han. Kan det möjligen vara därför det blir en aning livlöst och platt?

Roligare var det att höra Bo Setterlind i ”Två och en flygel” (länk nedan) stolt förkunna att han var romantiker, med stort R, och dessutom starkt betonade inspirationens betydelse för skapandet. Det är precis den otidsenlighet som är så underbar att ta del av.

http://www.oppetarkiv.se/video/1280030/tva-och-en-flygel

GUSTAV LINDSTRÖMS VISA

Detta är berättelsen om en man som gick sin egen väg. En sann vagabond med fokus på det betydelsefulla i livet. Det är också en berättelse om med- och motgångar och om omständigheter utanför ens egen kontroll som man måste förhålla sig till. Det är kort sagt en berättelse om livet.

http://www.kapitel1.se/kristoffer-nilsson2/gustav-lindstroms-visa

EN DRY MARTINI TILL HELGEN?

Helgen står för dörren och kanske en Dry Martini skulle smaka. Skakad eller rörd är i så fall en fråga att ställa. Sedan har vi torrheten. Hur torr ska den egentligen vara? Konnässörerna tycks alla vara överens, ju torrare desto bättre.

Hursomhelst, följande stycken är klippta ur en artikel av David Bridgman-Smith från www.newsheridanclub.co.uk. Ganska kul, tycker jag.
För att uppnå lagom torrhet:

As well as these more practical methods, there have been, in the history of the cocktail, some more eccentric and elaborate practices:
Whisper the word “vermouth” over the drink
Expose the drink to the written word “vermouth”
Wave a vermouth bottle over the drink
Allow a single beam of sunlight to pass through the vermouth bottle and onto the bottle of gin or finished drink
A bartender’s tip is to add a drop of vodka to an otherwise all-gin Martini to create an even dryer taste.
Berömda Dry Martini-drickare:

Some famous Martini drinkers include:
Sir Winston Churchill. An avid fan, Churchill preferred his Martinis naked; that is to say, without any vermouth. In fact, it is said that he thought it enough to merely bow in the direction of France. Being a member of Boodles Gentlemen’s Club in St James’s, along with author Ian Fleming, Churchill was very keen on Martinis that used the exclusive gin that was made for his club, Boodles British Gin.
Ian Fleming. A great Martini lover himself, and creator of probably the best known fictional Martini drinker. He invented his own variation of the Martini, The Vesper, published in his 1953 book Casino Royale.
Ernest Hemingway. Described “The Montgomery”, a 15:1 ratio Martini, in his book, Across the River and into the Trees. A keen Martini drinker in 1944, after the liberation of Paris, he led two troops of French soldiers to the Ritz hotel. Upon their arrival, a frightened assistant manager asked if he could be of service, to which Hemingway replied, “How about seventy-three dry Martinis?”
Alfred Hitchcock. Hitchcock prepared his Martinis with gin and a cocktail shaker and, with regards to the dryness, he is reported to use “five parts gin and a quick glance at a bottle of vermouth”. 　

EN SORTS DIKT

Här slutar allmän väg!
Här börjar något annat för de få.
Lund förflyttas till stad och svart till rött.
Vi rör oss långsamt mot centrum.
Färger och toner förenas till ett allt,
medan världen gestaltas för våra ögon.
Det är ännu långt till det alltomfattande mörkret.
　

POESIVANDRING MED POET

SVT:s Öppet arkiv är sannerligen en guldgruva. Tar man en titt på TV-tablån i dessa dagar är det lätt att bli bedrövad. Hur kan ett medium med sådana möjligheter missbrukas på det sätt som görs alldeles för ofta? Exempel behöver knappast nämnas. Men så går man in på Öppet arkiv och finner skatter som visar hur TV faktiskt kan vara.

Den tidigare i år avlidne poeten Folke Isakssons "Poesivandring" finns nu i Öppet arkiv. I tre avsnitt berättar han på sitt lågmälda, kunniga sätt om tre poeter, deras liv och verk. Underbart!

http://www.oppetarkiv.se/etikett/titel/Poesivandring/

FINNS KRONOCENTRISM?

Var och såg en kombinerad spel- och dokumentärfilm från 1962 idag och blev synnerligen förvånad. Inte av filmen utan publikens reaktioner. Etnocentrism är ju ett bekant begrepp och om man bortser från den vetenskapliga definitionen brukar man väl med detta begrepp vanligtvis mena ett inskränkt och trångsynt förlöjligande, hånande eller nedlåtande kommentarer om andra kulturer. Och vi är väl alla överens om att detta inte är särskilt klädsamt, milt uttryckt. Men under den här filmvisningen hördes det ena nedlåtande skrattet och förlöjligande kommentaren efter den andra. Och det var ändå Sverige för drygt femtio är sedan som skildrades.

Därmed var ett nytt begrepp fött. Trodde jag. Jag började tänka i termer av tidscentrism och tyckte att kronocentrism lät bra, ett ord jag aldrig hört nämnas förut. Men vid en googling visade det sig så klart att det redan fanns. Vet dock inte om det med det menas just det som jag menar. Hur som helst vill jag ändå hävda att det är lika oklädsamt som etnocentrism och visar med lika oönskad tydlighet hur ignorant man är.

WILLIAM BLAKE OCH FANTASIN

Carl-Johan Malmberg har tidigare i år utkommit med en bok om poeten, konstnären, visionären och anarkisten William Blake. Här är en mycket bra artikel av Eric Schüldt (vars radiprogram i P2 för övrigt kan rekommenderas) om denna bok och Blake.

http://www.svd.se/kultur/understrecket/for-blake-var-fantasin-det-verkliga_8104928.svd

Facebook? del 2: I anknytning till nedanstående har även Günter Grass uttalat sig om Facebook.

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/gunter-grass-sagar-facebook/

FACEBOOK?

Felet med Facebook är inte att det är ett utmärkt hjälpmedel för inbrottstjuvar som lätt kan se att  man nu sitter på en strand i Thailand och skriver ett modernt amerikabrev. Felet med Facebook är mycket värre än så enligt den alltid lika sympatiske Tom Hodgkinson i denna artikel (som visserligen har några år på nacken men kanske är ännu mer aktuell nu) från The Guardian.

http://www.theguardian.com/technology/2008/jan/14/facebook

ETT SURREALISTISKT LIV

En intressant artikel i The Paris Review om Leonora Carrington vars liv och verk inte kan annat än fascinera.

http://www.theparisreview.org/blog/2013/08/14/the-surreal-life/

POETEN HÖLDERLINS DRAMATISKA LIV

När Friedrich Hölderlin avled, ensam i sitt rum i Tübingen, var han en förmögen människa, utan att veta om det. Under sin levnad hade han skrivit en poesi som senare skulle placera honom bland de främsta romantikerna i den tyska litteraturhistorien. Inte heller detta var han medveten om. Vad han däremot var medveten om var de psykiska besvär som han led av under större delen av sitt liv. En psykisk ohälsa av en sådan grad att den fick en läkare att en gång bara ge honom ytterligare tre år att leva.

Läs hela artikeln här.

DEN MÄRKLIGA HISTORIEN OM SÖREN KIERKEGAARD OCH REGINE OLSEN

Vår historia är full av kärlekshistorier av alla de slag. De kan vara romantiska, passionerade, tragiska och förvisso också banala. Kärlekshistorien mellan den unge Sören Kierkegaard och den ännu yngre Regine Olsen tillhör historiens märkligaste - och kanske också sorgligaste.

Läs artikeln här.

JOBBE?

"Slit och släp, aldrig är det nåt annat", var Svenssons favoritfras i Hedebyborna vars historia börjar 1937. År 2013 är frasen mer aktuell än någonsin tidigare. Arbetet har närmast blivit en religion. Det finns all anledning att stanna upp och fråga sig om arbetet verkligen har det värde vi vill ge det. Roland Paulsen är en forskare som ställer just den frågan. I den här artikeln skriver Merete Mazzarella om hans senaste bok.

När vi ändå är inne på ämnet vill jag också tipsa om Bertrand Russels "In praise of idleness" och Paul Lafargues "The right to be lazy".

ACK, DESSA MÄNNISKOR

Scenen är Moderna Muséet i Stockholm. Jag sitter på en bänk och väntar på mitt sällskap som besöker damrummet.

Då kommer han gående förbi, med sin tämligen nyfödda dotter eller son eller vad det nu är i en sele på bröstet. Uttrycket i hans ansikte är svårt att beskriva. Få människor kan se så fånigt belåtna ut som nyblivna föräldrar, och då särskilt vissa fäder. Hans min skvallrar ändå om att han vill meddela hela världen att han minsann har varit med om något fullständigt unikt; han har blivit far.

Sanningen, du nyblivne fader, är emellertid den att du inte är ett dugg unik. Du delar en erfarenhet med miljarder människor sedan tidernas begynnelse, och kommer att dela den med ytterligare miljarder människor till tidens slut. Det är faktiskt mer unikt att inte bli förälder.

Oddsen på att denne nyblivne fader bor på Södermalm, helst äter surdegsbröd och självklart använder cykelhjälm är väl så gott som obefintliga.

Sådärja, det var dagens klagolitania. Och, ja, jag erkänner. Jag har inga barn.

POETISKA FÖRSÖK

Gå nu och lev
och ta mig bort.
Albatrossen svävar
från gräs till berg,
långt, långt borta.

Något för mig bort,
både ner och upp,
och ibland åt andra håll.
En påfågel visar
sin präktiga fjäderskrud.

Men något inom mig
vill inte bort.
Det vill stanna här,
här där inga fåglar finns
som kan störa min sinnesro.

Kraa, kraa kraxar kråkan
och landar i mitt hår.
Jag reser mig upp
och går någonstans.

LETTERENHUIS I ANTWERPEN

Relativt nyligen hemkommen från en vistelse i Antwerpen - en stad väl värt ett besök - kan jag inte annat än att informera om Letterenhuis, ett arkiv och museum tillägnat den flamländska litteraturen (webbsidan finns här). I kassan blev jag varnad om att allting var på flamländska. "Det går bra ändå", svarade jag optimistiskt. Och det gjorde det verkligen.

Som jag gick där i museet och blev allt mer upplivad av det jag såg kom jag att fråga mig om något liknande finns här på våra breddgrader. Beklämmande nog kunde jag inte erinra mig att det skulle göra det (tipsa gärna i så fall.)