Det finns så mycket man kan känna. Dofter och… Nog måste det väl finnas mer att känna än dofter. Livet! Man känner livet! Vadå känner livet? frågade väninnan. Äsch, svarade Gunilla. Javisst är det så att man känner livet. Det där måste jag fundera på mer senare. Hon stod alldeles stilla och blundade. Vad hon inte såg var att väninnan tittade förfärat på henne, men sade ingenting. Det var Gunilla tacksam över. Hon tyckte vanligtvis inte om när väninnan pratade.
Hon hörde hur vattenkranen öppnades, hur vattnet spolade ner i vasken. Hon hörde också grannens radio. Det var märkligt. Hon hade aldrig hört grannens radio förut. Faktum är att hon knappt hört någonting från grannen. Det var alltid så tyst i huset hon bodde i att hon ibland hade undrat om hon verkligen hade några grannar. Vad lyssnade människan på? Det var visst nyheter. Hör du? sade hon till väninnan. Men hon fick inget svar.
Har hon gått? Gunilla såg sig omkring men kunde inte se väninnan någonstans. Hon har alltså gått. Hon kunde väl ha sagt nåt. Det var inte särskilt artigt att bara gå utan att säga någonting. Nåja, det är ju faktiskt rätt skönt att hon gått nu. Hon kan vara så påfrestande ibland med sina frågor och kommentarer. Och nog var det skönt att få vara ensam. Gunilla blundade igen. Hon behövde inte alls avstå från doften av hyacinter. Hon kunde köpa egna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar