HYACINTER

”Förra julen gav du mig hyacinter.” Hon såg med en viss tvekan på sin väninna. ”Minns du det?” Väninnan mindes inte. Förra julen? Det var ju så länge sen. Nästan ett år hade gått sedan dess, och så mycket hade hänt. Hur skulle hon kunna minnas vad som hände förra julen? Väninnan tände lyset. Det var så otäckt med mörker. När det är ljust kan man se, och hon ville mycket hellre se än inte se.

Det var alltså december igen. Denna olycksaliga månad som inte kunde göra någon glad. Nej, mycket hellre november. Det hade hon alltid tyckt. Då började det på allvar bli kallt och mörkt. Men det bästa av allt var att träden då äntligen blivit bara. Borta var de gröna bladen. Borta var också de gula och röda. Hon föredrog kala träd framför lövklädda. Kala träd är så vackra, och det vilar alltid något behagligt ödesmättat över dem.

Hon undrade vad väninnan tyckte. Hon trodde inte att hon tyckte särskilt mycket om kala träd. Det var inte så många som gjorde det, hade hon märkt. Nu talade hon visserligen inte så ofta med andra människor, men tidigare hade hon gjort det. Och då hade hon till sin förvåning upptäckt att det inte var någon annan som delade hennes förtjusning i kala träd. Ingen hade förstått henne när hon beskrev de nakna grenarnas skönhet. Det var mycket därför hon hade slutat tala med människor.

”Tycker du om kala träd?” Väninnan tittade förvånat upp. ”Jag tycker inte om att du släcker ljuset”, svarade hon. ”Kan du inte tända igen?” Nu tittade hon på väninnan igen. Hon såg plötsligt en helt okänd människa framför sig. Hon skulle nog inte få några hyacinter i år, tänkte hon sorgset. Jag som tyckte så mycket om de jag fick förra året. Lika bra att jag inte köper någon amaryllis till henne då. Väninnan tände ljuset igen. Var det ett misstag att tala med henne också?