Sanningen är att hon hade behövt en betydligt större väska. Som situationen var nu skulle hon aldrig få med sig alla de stenar hon ville få med sig. Vad skulle hon då göra? Försöka införskaffa en större väska eller nöja sig med de stenar som kunde få plats i den väska hon hade?
Hon stod och betraktade stenarna där de låg på marken. Hon visste inte hur hon skulle göra. Hon såg sig omkring. Om hon nu beslöt sig för att skaffa en större väska, var skulle hon få tag på den? Hon gick några steg framåt och sedan lika många steg tillbaka. Och sedan ett steg till.
Stenarna glittrade orörliga på marken. Hur många de var visste hon inte. Bara att hon ville ta dem med sig någonstans. Men tiden började bli knapp nu, det mörknade mer och mer och om hon skulle vara säker på att få med sig alla stenar måste hon skaffa en annan väska å det snaraste.
Till slut var det obönhörligen för sent. Mörkret var ett faktum och det var omöjligt att längre skönja några stenar på marken. Lika omöjligt var det att ta sig därifrån eftersom hon inte ens kunde se handen framför sig. Så där stod hon, och lät missmodet komma. Någonstans ifrån hörde hon ljudet från havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar