Scenen är Moderna Muséet i Stockholm. Jag sitter på en bänk och väntar på mitt sällskap som besöker damrummet.
Då kommer han gående förbi, med sin tämligen nyfödda dotter eller son eller vad det nu är i en sele på bröstet. Uttrycket i hans ansikte är svårt att beskriva. Få människor kan se så fånigt belåtna ut som nyblivna föräldrar, och då särskilt vissa fäder. Hans min skvallrar ändå om att han vill meddela hela världen att han minsann har varit med om något fullständigt unikt; han har blivit far.
Sanningen, du nyblivne fader, är emellertid den att du inte är ett dugg unik. Du delar en erfarenhet med miljarder människor sedan tidernas begynnelse, och kommer att dela den med ytterligare miljarder människor till tidens slut. Det är faktiskt mer unikt att inte bli förälder.
Oddsen på att denne nyblivne fader bor på Södermalm, helst äter surdegsbröd och självklart använder cykelhjälm är väl så gott som obefintliga.
Sådärja, det var dagens klagolitania. Och, ja, jag erkänner. Jag har inga barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar