Kan man vara ingenjör och dandy? Frågan infinner sig efter att ha läst Jan Guillous andra del i romansviten om 1900-talet. Jag är förvisso ingen expert på dandyism men måste säga att jag finner kombinationen en smula motsägelsefull. Nu tycks varken Sverre eller Albie, de två huvudfigurerna som nyligen avlagt ingenjörsexamen vid det prestigefyllda lärosätet i Dresden, aldrig någonsin faktiskt arbeta som ingenjörer. I Albies fall är just det väl begripligt med tanke på att han är den son i den engelska högadeln som han är, men i Sverres fall är det mer svårt att förstå. Vad lever han på? Albie?
Sverre verkar huvudsakligen ägna sig åt att måla, vilket passar betydligt bättre ihop med dandyrollen, och får nog ses som den räddningsplanka som krävs för att göra berättelsen något sånär trovärdig. Men varför i hela friden utbildade de sig till ingenjörer till att börja med?
Annars kan ju Guillou sin historia. Han placerar sina huvudfigurer i en kontext sådan den var vid den här tiden. Det finns säkerligen ingen anledning att tvivla på de fakta han presenterar. Men det blir dessvärre platt, texten får aldrig något riktigt liv. I en intervju för några år sedan sade Guillou att han inte trodde på konstnärlig inspiration. Det var bara att jobba, menade han. Kan det möjligen vara därför det blir en aning livlöst och platt?
Roligare var det att höra Bo Setterlind i ”Två och en flygel” (länk nedan) stolt förkunna att han var romantiker, med stort R, och dessutom starkt betonade inspirationens betydelse för skapandet. Det är precis den otidsenlighet som är så underbar att ta del av.
http://www.oppetarkiv.se/video/1280030/tva-och-en-flygel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar