En ny dag tog sin början. Jag slog upp ögonen och riktade blicken mot klockan. Som vanligt var hon alldeles för lite, men det störde mig inte nämnvärt. Nu kunde jag ligga och halvslumra och ha det så där underbart skönt som man bara kan ha det när man halvslumrar på morgonen en ledig dag. Visst hade jag saker att göra men det var ingen brådska med det. Jag kunde hänge mig åt njutningen. Det har funnits de som menat att sömnen är människans naturliga tillstånd. Som belägg för tesen har de bland annat framfört att man som regel gärna går och lägger sig för att sova, men man kliver upp med största motvilja. Det må vara hursomhelst med det men…
Plötsligt slog det mig att jag drömt om Kierkegaard. Sören Kierkegaard, denne märklige man. Hur hamnade han i mina drömmar? Få se nu… Det konstiga var att han inte alls såg ut som sig själv, han såg ut som Sokrates med skägg och allt. Måhända är det inte så egendomligt ändå. Det finns ju många beröringspunkter mellan dessa två filosofiska giganter. Kierkegaard lär ha beundrat Sokrates och utgått i stora delar från honom när han formulerade såväl sin teori som sin metod.
Jag kom alltså gående längs en gata, vilken kan jag inte alls dra mig till minnes, när jag mötte honom. Hur vi kom att tala med varandra minns jag inte heller men jag kommer ihåg att jag var angelägen om att få samtala med honom. Ett sådant tillfälle kunde inte få förspillas.
”Vad ska jag göra med mitt liv?”
Den pinsamt naiva och rättframma fråga jag ställde fick det att krypa av obehag i kroppen.
”Det är helt och hållet upp till dig själv”, svarade han.
Och fortsatte sedan:
”Ställ inte sådana frågor till mig. Ställ dem till dig själv.”
Och sedan var det svart. Förtvivlat försökte jag återkalla vad som sedan hände i drömmen, men det gick inte alls.
Kanske var detta det enda jag behövde minnas.