Vid mitt senaste besök i huvudstaden kom jag gående, på väg att möta en vän, när jag blev hejdad av en försäljare av något slag.
"Hejsan, vad vet du om Omega 3?" frågade han.
"Vad vet du själv om Delta 2?" svarade jag.
Han tittade frågande på mig.
"Vad menar du?"
"Inget särskilt. Jag skojade lite med dig bara."
Därmed gav han upp sina försök att sälja, vad det nu var, till mig, och jag gick vidare till mitt möte.
Jag träffade sedan min vän på den restaurant där vi skulle äta lunch.
"Ibland börjar man verkligen misströsta över människorna", sade han mellan två tuggor isterband.
"Av någon särskild anledning?" undrade jag.
"Ja. Imorse när jag skulle ta tåget till jobbet var det en kvinna som gav begreppet stress en helt ny dimension."
"Vad hände?"
"Jo, jag klev på tåget, och när jag kommit en liten bit in i gången var jag tvungen att stanna till eftersom en ung kvinna framför mig hade lite problem med sin väska. Hon stod på huk, och det förklarar väl varför kvinnan bakom mig inte såg henne. Hursomhelst stannade jag alltså till i kanske fem sekunder, och då kände jag plötsligt ett slag mot min axel. Jag ska inte överdriva och påstå att det var ett särskilt hårt slag, eller att det gjorde ont, men det var ändock ett slag. Samtidigt som hon utdelade det där slaget utbrast hon irriterat: `Men gå då! Stå inte där och mesa!´ Jag blev alldeles paff. Jag borde naturligtvis sagt åt henne att ta det lite lugnt, men det enda jag fick ur mig var att jag dessvärre saknade förmågan att gå genom människor."
"Vad sade hon då?"
"Ingenting. Jag hade börjat gå mot en plats då. Jag stod som sagt bara still i fem sekunder."
"I fem sekunder? Det räckte alltså för att hon skulle reagera med en mindre explosion?"
"Ja, är det inte tragiskt? När Strindberg hävdade att det var synd om människorna hade han nog ändå en poäng."