Hon tog mig i armen och förde mig in i rum som få människor sett.
”Vad gör vi här?” frågade jag viskande.
”Vänta ska du få se”, svarade hon lika viskande.
Så vred hon på strömbrytaren och lampan, som var grå av damm, tändes och fyllde det första rummet med ett varmt ljus. Längs väggarna stod bokhyllor fyllda av nötta böcker. Och där framme stod ett skrivbord som någon hade suttit vid för länge, länge sedan. Vem? Jag frågade, men fick inget svar. Min ledsagarinna log bara gåtfullt mot mig. Hela hennes ansiktsuttryck hade förövrigt förändrats sedan vi trätt in i rummet. Ett intetsägande och, vågar jag säga livlöst?, ansikte hade plötsligt fått en lyster. Jag såg förundrat på henne en stund, men kom snart på andra tankar.
Känslan av utvaldhet började fylla min kropp. Det var som om jag vuxit och blivit längre än alla andra människor på vår jord. Det jag är med om nu, tänkte jag, är få förunnat. Stackars satar som aldrig får uppleva detta. Och av någon anledning föll min blick på golvet.
Därpå låg en matta av, förmodar jag, orientaliskt ursprung. Jag tog ett par kliv framåt och placerade mina båda fötter på mattan, bara för att känna hur den kändes att stå på. Någon skillnad mot andra mattor kunde jag inte känna. Men jag intalade mig att någon skillnad måste det ändå vara. Annars hade den inte legat där.
Hon tog mig i armen igen och förde mig den här gången fram till skrivbordet.
”Nu ska du invigas”, sade hon samtidigt som hon drog ut en låda.
”Invigas i vad?” undrade jag.
”I vetskapen om vem rummet en gång tillhörde.”
Ur lådan tog hon fram ett pappersark där brevhuvudet avslöjade ägarens namn. Jag läste namnet och tittade sedan frågande på henne.
”Rurik Ruube”, sade hon med eftertryck.
Och hennes ögon lyste.